Välkommen till Lidingöloppsveckan med Holaveden. Till helgen smäller det och för att komma i stämning kommer vi under veckan att beröra något av det som alla vi och ni som springer under helgen har att vänta. Detta i form av minnen. De som finns kvar. För visst finns det minnen? Både goda och onda…
Idag har Sluggern funderat och grävt bland sina bortträngda minnen.
/Holaveden
Arvids inlägg i förra veckan om TK, Terrängkungen, fick mig osökt att tänka på en av TK:s (tydligen ska det ha att göra med någon annan sportig typs initialer och att Jonas – som han egentligen heter – därför fick dessa initialer som smeknamn då han också var en sportig typ. Oerhört långsökt jag vet, men mycket talar för att det är så det är) kanske värsta upplevelser i löparspåret. Och även min egen kanske…
Lidingöloppet 2007. Två Ölmstadgrabbar tar lätt på uppgiften och går med hårt från start. Något de senare fick ångra.
Vi var talanger på den tiden. Oskolade och vi hatade alla som utgav sig för att vara bättre än vad de var. Vår drivkraft har alltid varit att besegra ”dom från stan”. Dom med flashiga klubblinnen och häftiga skor. Hade man det skulle man fan prestera.
Vår träning var gjord i Flättinge Döner. Där var det som mörkast och alltid två kilometer kvar till mål. Det var när vi tystnade där som båda visste vad som gällde. Liv eller död.
Startskottet gick och vi log när vi fick lägga iväg. 30 kilometer terräng. Visst fanns 2.15 som ett litet mål redan då. Vi sprang för arbetarklassen på överklassens ö. I ungdomen är sånt där en extra drivkraft. Upp till kamp.
Arbetarn hade i vanlig ordning avfärdat våra förhoppningar. ”Det är bara att ta sig igenom första gången.” Han visste vad han pratade om men det fattade inte vi. Vi flinade sinsemellan.
Vi hade tappat bort varandra efter några kilometer och var och en av oss fick nu klara sig själv. Men det gjorde inget. Det här var glädje. Och vi passerade ”stadsbor” på rad. Det regnade men det märkte vi inte ens. Vi var i zonen. Unga. OCH. Naiva.
Inför hade vi småkollat på tunnelbaneförbindelser mellan Västberga och Centrum. Vi skulle ju givetvis dra till det på kvällen när vi var i huvudstaden. Partyskjortan var nerpackad och vi skulle nyttja den när vi skakat av oss det här lilla loppet.
Det var väl runt 17 kilometer som jag insåg att nästan hälften var kvar och att det här förmodligen skulle bli tretton resor värre än befarat. Regnet var nu påtagligt och jag började nästan frysa. Samtliga av de som jag tidigare svischat förbi löpte nu om medans jag stod still. Jag var på väg att tappa det fullständigt.
När jag och TK löpte var det inte tal om intervaller. Vi gav oss ut och körde hårt från början och avslutade alltid stenhårt. På den tiden var vi faktiskt jämna även om hans spurt alltid varit mig övermäktig. Men vi visste inget om pulszoner, kvalitetspass och kilometertider. På gott och ont. Ibland är det faktiskt skönt att vara lyckligt ovetandes.
Jag minns 20-kilometerspasseringen. Och jag minns att jag var helt övertygad om att jag inte skulle ta mig i mål när jag såg 28-kilometerspaseringen. Två kilometer går inte. Hade jag tur så skulle jag klara sista milen på under timmen. ”TK slaktar mig”. ”Han får gå på lokal ensam ikväll”. Men mest av allt: ”Överlev.” De fanns där ständigt. Tankarna. På intet sätt positiva. Enbart självförnedrande. Och så benen. Fy satan.
Det värsta med att springa Lidingöloppet första gången är att man lär sig den hårda vägen. Sen är det inte säkert man lär sig ändå. Men det var som Arbetarn sa till oss. Han hade rätt. Som alltid.
”TK har säkert hunnit gå och duscha, ätit och allt möjligt under den tiden det tagit för mig att gå i mål” tänkte jag när jag gled in i målfållan. Det var som vid många andra målgångar – även om jag inte visste det jag vet nu om konditionsidrott. Total likgiltighet. Total tomhet. Blicken, svår att fästa. Men jag lyckades fästa den på en gänglig man som knappt lämnat tonåren. Med någon form av vätska i hand stod han lutad mot ett kravallstaket. Tänk er TK, lika stel som en ispinne och blåröd i skinnet till följd av kyla och utmattning. Läpparna genomskinliga. Vi såg på varandra men jag tror inte vi sa nåt.
Det har senare visat sig att TK sprang ännu långsammare på sista milen än vad jag gjorde trots att jag gjorde en av mina mest blygsamma milpasseringar. Jag var tre minuter efter totalt. Vi har gått åt lite olika håll sen. TK blev 67:a 2008, 65:a 2013 och 10:a i 15 km-loppet förra året. Samma dag som jag spelade oavgjort med ÖIS i Anneberg för övrigt.
Vi duschade i kallvatten bakom en pressening – lidandet var inte slut – för att sedan åka mot Västberga. Vi checkade in och konstaterade att det icke skulle bli något centrumbesök i huvudstaden för dessa två herrar. Istället åkte vi ner mot macken – alldeles tätt intill G4S som två år senare utsattes för ett ganska så spektakulärt rån, men det är en annan historia – för att inhandla diverse godsaker. Vi är nog en av de få som handlat med kundvagn på OKQ8 i Västberga. Vill minnas att vi för säkerhets skull svängde förbi McDonalds också. Sedan följde ett frossande i kolhydrater och socker som aldrig varit mer okej än då. Vi somnade in som två små barn och drömde om Flättinge Döner.
Senaste kommentarer