Ner & Upp

Ner & Upp

Ner & Upp

Ner & Upp

Ner & Upp

Ner & Upp

Ner & Upp

Ner & Upp

Ner & Upp

 

Klevaliden, Hualigen.

Med ekonomiska muskler kommer framgång. Åtminstone om man investerar i rätt utrustning. Se bara på Sverige och Norge som lägger mest pengar av alla nationer på valla. Igår fick jag bevittna ännu ett exempel på denna tes. För bara ett årsen slog jag min äldre bror på alla tänkbara distanser på skiergen. Sedan gjorde han slag i saken, öppnade plånboken och klickade hem en egen ergometer som fått skruvas fast på väggen i källaren. Nu börjar resultatet svänga till min stora fasa. Först var det 100m i lördags. Båda hade vi legat på 18,1 en längre period men så slog han till ordentligt och sänkte med en tiondel. Igår hälsade jag på ännu en gång för att ge det ett försök till, men det slutade med exakt samma resultat som sist. Måste börja lyfta lite vikter om jag ska komma ner på sub 18 har jag börjat inse. Så testade jag 300m också och visste givetvis exakt hur fort brorsan kört. Gick in, slog honom med 2 sekunder och sen var jag nöjd. Sen var jag nöjd ända tills han började dra och dra så pass bra att jag fick stryk även på 300m. 

 

Nu börjar jag bli orolig för vart detta ska sluta, men än så länge känner jag mig trygg på distanser över 500m. 

 

Skierg är livets grej. 

Jag har fastnat för utegymmen. De dyker upp överallt och med lite saker att hänga i kan träning trots allt bli ganska roligt. Dips, chins och armgång med mera uppblandat med sedvanliga magövningar. Gärna i regn så kulissen blir lite tyngre. ”Som Rocky” sa en gammal arbetskamrat jag träffade på vägen hem.

 

Innegym besöker jag enkom för att köra SkiErg. Inte konstigt att besöken är ångestfyllda. 

 

Tidseffektiva pass är min melodi som ni säkert förstår. Så här såg torsdagens ut:

 

Ser lika enkelt ut som det är. Hade jag inte varit så oerhört mogen av mig och lärt mig av mina misstag hade jag blåst på för fulla muggar på hemvägen men jag lyssnade på kroppen. Nåja, när en backe uppenbarar sig så trycker man ju så är det ju. Och om ni nu fått upp en bild framför er på Sluggern i Rocky-format så får jag göra er besviken. Det kanske kommer. Men drömma får ni ju göra.

 

Veckan som gick spelade Djurgården två hyperviktiga matcher i fotbollsallsvenskan. Eftersom undertecknad har semester så får man passa på att resa land och rike runt för att stödja laget i guldstriden. För en vecka sen bärgades tre poäng i Örebro. I lördags kom Häcken till Stockholmsarenan och DIF fick verkligen något att bita i för att kunna gå upp i tillfällig serieledning. För er som inte sett detta kommer här avgörandet från en spelare som springer konstant i 90 minuter. Jag undrar vad denne man gör på beep-testet, cooper-testet eller 3000 meter hinder? Tror fan han hade kunnat ställa upp på allt mellan 60 och 10 000 meter och göra imponerande tider i alla grenar. För att inte tala om längd- och höjdhopp. Ett fysiskt fenomen värd att uppmärksamma på en multikonditionsidrottsblogg som denna.

 

Jag tänker på Sam Johnson. För ett år sen spelade han division 1-fotboll i Frej och spelade med sina 12 mål upp laget i Superettan. Nu håller han på att spela Djurgården ut i Europa. Och kanske, kanske till något som inte skett på 10 år. Har fortfarande inte smält att jag fick uppleva denna urkraftslöpning live. Men den är nästan lika mäktig på skärmen.

 

 

 

 

I veckan var jag och hälsade på Världsmästarn som flyttat tillbaka till bygden. Husrenovering, kräftfiske och skogssnack blandades upp med ett stakintervallpass i backarna nerifrån Mulseryd. Stavspetsen gav upp när intervallerna nådde sitt klimax. Efteråt bjöds det på korv. Alltid gott.

 

Idag springer Mastodontskidar-David Tromsö Skyrace. Långt, långt upp i norr går en deltävling i Skyrunning-världscupen och David har lyckats nästla sig in i startlistan. Efter 4 veckors löpuppehåll är jag inte alls avundssjuk….dagens lögn.

 

Jag är tillbaka.

Jag har varit borta, själsligt, fysiskt som mentalt.

BREAK, för att tala chockladspråk.

Semester, verkligen!

Gjort annat, levt annorlunda.

Samspråkat med de annorlunda och hängt med i tron att klämma några bägare är fridfullt.

Perkele, alltså.

Fö helvete, som danskarna säger.

Storstäder är storstäder.

Inget man är van vid.

 

Jag är ingen semesterkille, eller man om jag får titulera mig själv.

Det funkar bara inte.

Där människor i flock väller fram som vanskapta köttmassor, där vill man inte vara.

Där går inte vara.

Att sänka garden och ”gå klädd i vad fan som helst”.

Njaa, nej absolut inte.

På heden, i en stenstuga med torvtak, inpyrd av tobak och spisrök, ensam med en laptop och en katt som stryker kring benen. 

Troligtvis inte det heller.

 

Vad som funkar är fiskedon och femåringen.

Båt i sjön.

Fatta årorna, sitta vid rodret.

Lära han, vi åker inte in, om vi inte fått fisk, skit i regnet, vi kan inte låta farfar kalla oss, det ord din mamma absolut inte vill att du lär dig.

Vad man måste lära sig i tid är hurtigheten.

 

Nu dagsverke.

Helvetesväder, regn,varmt,regn,varmt, ös regn.

Inferno.

Saknar tidiga mornar i frid.

Rostat stenungsbakat,grov bit cheddar, bitter apelsinmarmelad.

Starkt kaffe.

Inget planerat.

Stor livslust.

Pojke sover, sambo sover, pudel sover.

Morgon mellan mig, gud och prosan.

Jag älskar semester.

 

Träning?

Vänta tills nästa inlägg, en anning mjölksyrestarkt, jag lovar.