Nu är det sommar. På riktigt. Kaosbilder från Axamobadets parkering kavlas ut på sociala medier, Roséviner trendar på systemet, semesterveckorna hägrar och solskyddskrämen tar slut. Jag söker mig ner till Holavedslandets playa, Pumpen. Denna lilla, men ack så välfungerande avsvalkningsanstalt i Gisebo. Vättern kämpar sig långsamt mot simbara temperaturer. Jag hoppas de gör underverk mot min överbelastade hälsena och att gubbvad kommer kännas sååå 2014 när mörkret faller över augustikvällarna.

 

Ingenting kan beröra som ungdomlig entusiasm och eufori. Jag satt ensam och såg EM-finalen och smsade min bror ungefär 20 gånger under matchen och undrade vad fan det var frågan om. Ett svenskt landslag i världens största idrott som ju längre tiden gick växte in i rollen som de bästa i Europa. Har hört förvånansvärt få som påpekar att det ju faktiskt ”bara” är juniorer. Rätt så logiskt för det är fel ordval. Det handlar om hjältar. Dom är hjältar. 

Vilka är det då? Grovjobbare rätt igenom. Var och en av dessa har en historia av träning, träning och åter träning i bagaget. De har nött frisparkar, de har sprungit, de har misslyckats och de har kommit tillbaka. Men framförallt har dom vågat. Flera av dem har tagit steget ut i världen i en ålder då de egentligen borde åka moped och sniffa efter tuggummidoft på skolgårdar och gömma fulsprit bland buskar. De har lämnat tryggheten, satsat allt på ett kort och bestämt sig för att bli vinnare. De har brutits ned, ifrågasatt sig själva men aldrig tvivlat. De har vetat att de har det i sig och aldrig skämts. Inte ens det minsta. Det ultimata beviset kom när det hela skulle avgöras på straffar i tisdags. Sverige på straffar har inte gått vägen sedan ´94. Men den tiden är förbi. Tron, hoppet och kärleken personifierad tog ansats och skickade bollen med en sådan kraft och finess rakt upp i krysset att om det om möjligt funnits ett enda uns av tvivel så skickades detta raka vägen åt helvetet. Mannen bakom sparken slog sig för bröstet, kysste den svenska flaggan och visade en hel nation att vi måste våga tro. 

”Jag är född med en tro. Jag drömmer mycket. Och jag tror på dem alla. Jag drömmer att jag faller i en fors av guld. Jag drömmer inte om att skjuta en boll i krysset. Jag drömmer varje sekund om att bli världens bästa fotbollsspelare. Vad som har störst chans att slå in får jag bara veta om jag följer mina drömmar. Vad som slår in i andras verklighet är inte intressant. Jag ska aldrig låta någon eller något svika min tro. Alltid stå upp för det större. Mitt öde. Jag delar gärna med mig av mina drömmar. Ta vad du vill ha. Hur mycket jag än ger så finns dom alltid kvar hos mig. Jag är John Guidetti. 20 år. Fotbollsspelare.”   

Sommar i P1, 27 juni 2012. 

John Guidetti har haft några tunga år och alltid levt med ett tryck på sig att prestera. Jante tycker han snackar för mycket. Men han har tagit fasta på det här med att aldrig flacka med blicken mot omvärlden. Alltid med rak rygg ta sig an morgonen och leva resten av dagen med huvudet högt. Det har tagit honom till ett EM-guld. Motgångar och nederlag är bra. Så länge du inte tappar tron.

(Sub 2 h på Lidingöloppet here I come.)

På lördag tar jag färjan över till den lilla plätten i mitten av Vättern. Ska försöka springa milen fort och försvara holavedens färger. Vi har ju trots allt en vinst från förra året på vårat samvete. Vi får se hur det går, just nu säger väderleksrapporten mellan 25-30 grader. Det kan gå lite segare i värmen men vem är jag att gnälla över vädret, det är lika för alla vilket är det viktigaste. 

Passa på att bada nu gott folk, snart är det vinter och snödrivorna ligger utanför knuten. Allt gott / holevden genom örnen 

 

Saker ska vara som saker var förr.

Kanske var det bättre?.

Saker har onekligen en tendens att bli som förr, av ren gammal vana.

Kanske inte utav vilja men onekligen blir det precis som förr.

Det har jag märkt.

Flera gånger.

 

Rogberga kyrka samlade ett tiotal rullskidåkare under söndagens eftermiddag.

Precis som Oskar nämnde igår.

Taggat gäng, glada miner och flådiga kläder.

Kärt att få återse min vapendragare Qvarnström, alldeles för länge sedan sist.

Qvarnström kan sin geografi och plockar alltid ihop fina rundor.

 

Vi åkte söderut likt ett pärlband mot tenhult för att via finntorp nå forserum och sedan ta oss tillbaka.

Oskar gled fram i spets efter tio minuter när vi gick in emot tenhults centrum.

Efter elva minuter ropar qvarnström att samtliga släpper.

Oskar tittar lugnt och beskedligt på klockan och säger tyst Det må så vara.

Efter tolv minuter var det bara jag kvar bakom.

Jag höll blicken fastspänd vid den röda team sportia logotypen som satt tryckt över hans ryggtavla.

Efter fyrtio minuter brast snöret.

Jag började till och med använda benen i ett sista försök att hänga med.

Skamligt och högst omodernt

 

Så det blev precis som vanligt.

Oskar och jag i två timmar.

Inte fy skam.

Men vi kunde lika väl hållit oss hemma.

Men då hade vi inte fått uppleva den uppförsbacke vi genomled ifrån tenhultssjön upp på höglandet.

Underbar rullskidsväg.

Ett semestertips.

 

Nu är resan i vart fall igång.