Månad: juli 2015 (sida 4 av 7)

Skogarna

Få saker får mitt inre att få mer frid än att spendera en dag i skogen med motorsåg. I Bergvik eldas det med ved. Så har det alltid varit men det gör inte sig självt. Det ska fällas, kvistas, kapas, lastas. Och då är vi ännu inte komna till vedbacken. Väl där ska det kapas för att sedan klyvas. När veden är kluven vilket den bör vara senast dymmelonsdagen så ska den ”floas” (staplas) för att kunna torka till sig ett par år innan det är aktuellt att eldas. Slutprodukten är ett varmt hus. Och det ska inte underskattas.

I förrgår var det vindfällor på repertoaren. Västvindsstormen vid namn Olle eller Anton eller vad han nu hette förde med sig ett och annat plockepinnområde på våra hektar kring Haurida. Icke att förringa är oberäkneligheten när ett antal granar lagt sig lite huller om buller. Ett enda felskär med motorsågen kan vara förödande. Man muckar inte med en gran som ligger i spänn helt enkelt. 
Huvudet på skaft alltså. Koncentration samtidigt som det blir en hel del slit i allt annat än bekväm terräng. Sågarbyxor när graderna drar sig mot sina 20 kan få även den late att svettas. Men på latsidan går inte att ligga när ett lass ska hem till Bergvik. Den saken är klar. 

Mer hård än så här är väl svårt att vara?

Tänkte lite på Sixten J när jag gick där och drog. Det här höll han alltså på med om dagarna innan han gav sig ut på sina pass. Hårdhet får en helt annan dimension när man tänker så. 
Skogssarbete är i alla fall att rekommendera som träningsform om man vill ha följande beståndsdelar:
Styrka
Uthållighet
Balans 
Naturupplevelse
Kunna dricka en folköl utan dåligt samvete i matpausen

För min del som bor i stan är dessa dagar svårslagna. Dels att få ägna sig åt lite hederligt kroppsarbete samtidigt som det görs nytta. Men också att känna lugnet som råder i skogen. Och det är rätt skönt att veta att denna tillflyktsort alltid kommer att finnas här oavsett vad som händer. 
Min läromästare i skogsbruk tillika far.

När far min kommer upp i skogen händer något och han förvandlas till en levande maskin och den redan grova nordsmålandska dialekten blir än grövre och fraser från tidigt 1900-tal tar över mer och mer. Bara att få höra det är värt allt slit. Men alla gamla uttryck till trots så är det ett som sammanfattar dessa skogsdagar helt och hållet. Inte minst ur träningssynpunkt. Myntat av min farfar som numera kör motorsåg i de sälla jaktmarkerna:
Idag behöver vi inte gå på gym.”
Han satte förmodligen inte sin fot på nåt gym någonsin men hans intuition sa väl att det var så det låg till. Och han hade inte fel.
Allt gott!
/Sluggern 

Semesterprioritering

Det råder semestertider och många passar på att åka iväg. På packningslistan står det mycket och kanske viktigast av allt är att få med barnen, om man nu har sådana. Vad många glömmer är att slänga med löparskorna. Riktigt illa. De borde ju givetvis stå högst upp på listan tycker jag, springa på semestern är/kan bli ditt livs bästa löptur. Därför packar jag alltid med flera par skor, sen får man leta på någon som har samma modell på fötterna vad gäller storlek osv, så tjatar man på den och tillslut har man en löpkompis. I lördags blev det 25km med den bästa löparen jag känner. 25 riktigt lätta kilometrar som flöt på i stort sett obemärkt. Konstigt det där, hur vissa kilometrar kan kännas så tunga att man bara vill kasta in handduken för dagen och andra flyter på som ingenting. Det gäller att passa på när man är pigg helt enkelt. 

Annars då? Förutom att springa och leverera frukt liksom. Jodå, det går bra. Väntar otåligt på comeback från Oskar Lunds sida så vi kan få göra upp på milen ordentligt. Frågan är bara om han någonsin kommer tillbaka till löparbanan, ryktet går nämligen att han börjat surfa, skaffat långt hår och halsband med hajtänder. Jag vet ingenting, det låter orimligt men vi för se. 
Allt gott. 

Oskar Lund skymtades senast på Landsjö-beachen i helgen. Det hetaste spelet på kaxholmens egna Unibet är just nu om Oskar ställer upp i någon mer löptävlig under 2015. Oklart om Oskars surfing bara är en sommarprioritering eller om han kör det på heltid kommande år. Följ bloggen för mer uppdatering inom ämnet. 

Trettiotre i minuten.

 
Detta är del1 i min sommarserie om styrkesportslegenden Rune Andersson i Mellerud.
Det är förskrivet då livet levs till fullo i enorm hastighet någon annanstans.
 
Jag minns guiness rekordbok ifrån när jag var liten.
När jag vann (Arla)kannan i hopp och lek på nittiotalet var ett av priserna just en guiness rekordbok.
Jag kunde ligga om kvällarna och läsa om de mest obskyra rekord och rekordhållare.
Uthållighetsrekorden var de mest uppseendeväckande.
Äta flest korvar på en timme, bara äckligt.
Ha längst tånaglar, enbart korkat.
Men träningsrekord och idrottsrekord imponerade stort.
Därför var det häftigt att få lära känna en av rekordinnehavarna.
 
Rune Andersson född 1940 har tränat i hela sitt liv.
Intresset kom redan på sextio talet, främst genom tidningen Kraftsport som låg i dalsländska Åmål.
Han följer fortfarande sportens värld dagligen, förutom styrkesporter så blir det mycket längdskidor och friidrott.
Vm i falun i vintras var enligt Rune en av de största succér han upplevt.
Kalla och Olssons inviduella segrar inför hemmapubliken.
Det var precis så stort som vi minns.
 
Nu till Guinnes rekordbok.
Där blev Rune inskriven 1987 efter att på en timme ha bänkpressat 25,4kg hela 2017 gånger.
Det är 33 repetioner i minuten.
Han slog det gamla rekordet med över tusen repetioner!
För att ingen skulle säga att han lyft för lite så hängde han en gymnastik sko på varje sida som extra vikt.
 
Träningen inför rekordet var brutal.
Förutom gymet blev det varannan dag tre mil cykel på tid för att bygga upp den kondition som krävdes.
Bänkpressandet gjordes med hjälp av en väckarklocka.
Så många rep det bara gick till ringning.
För alla som inte fattar så kan ni prova att bara lyfta armarna tvåtusen gånger!
 
Uthållighets bänkpressande var alltså Runes grej.
Han har gjort 104 repetioner på 50kg och en bra serie var 2×90 på 50kg.
År 2000 på veteran vm i bänkpress gjorde han 112kg med stopp och klapp, det resulterade i en femte plats.
 
Nu måste jag sticka iväg och träna, vi tar resten nästa gång.
 
Vi hörs.
 
/Johan

Sommarens första

Första dagen på semestern firades med ett 50+ km rullskidpass med en hel del sugande grusväg. Solskenet dränerade mitt vätskebälte illa kvickt tillsammans med min optimism om att hålla cykeltempo hela rundan så även min sambo skulle få träning. När solskensregnets regnbåge visade sig framför mig var det det en illusion. Jag såg en regnbåge men kände en vägg. Solskensregnet hade gjort de sista kilometrarnas stigning på grusväg till allt annat än en lek. Nu va det på riktigt. Skulle jag få krafterna åter eller skulle skam-telefonsamtalet behöva slås?
Jag klarade mig med nöd och näppe. Hemma fanns kyckling och ris. Hyfsat återställd drog jag sommarens abborrar med den gul-vita spinnaren med guldsked. Den slutar aldrig att leverera. Även sommarens första kantareller skördades.

Namn på inlägget?

 
Det är inte lång tid. Dryga 20 minuters jobb. Sen är det färdigt. Sätt en timer på 20 minuter. Det går fort. Eller jämför det med ett Vasalopp eller en mara till fots. Vad är då 20 minuter? 20 minuter på en dag hit eller dit. Det kan vara de 20 minuterna då du vrider och vänder dig i sängen innan du somnar. 20 minuter är lika länge som The Doors The End två gånger i rad.  
 
Kort sagt. 20 minuter. Det är inte ett skit. Om du inte tillbringar dem vid en skidergometer. En stakmaskin. En SkiErg. 
 
Onsdagen innan Vasaloppet lyckades jag pressa mig själv under 19-minutersstrecket på de 5000 meterna nere på gymmet. 18.59.9. Trodde inte det var sant när jag såg det själv.
 
I torsdags gjorde jag mitt första 5000-meterslopp sen dess. Mest för att stämma av och få en liten hint om var man står. Det är detta och skidgång som får mig att flåsa allra mest. Det är också det som oftast får mig att ställa frågorna: ”varför” och ”ska inte träning och motion vara roligt”. Nä, det vet väl alla att det inte ska vara roligt. Inte alltid i alla fall. Hur hade det sett ut? Förmodligen så här, men det vill vi ju inte vara med om varje dag. 
 
 
Nä! Åter till saken. 5000 meter SKiErg. 
 
När jag står där. Redo att börja dra i snörerna sprider sig alltid en känsla av hopplöshet. Jag tänker att det bara handlar om 20 minuter. Inte ens det. En minuts smärta efteråt och sen är man hemma igen. Men det hjälper inte. Det gör ondast precis innan man drar till och kommer iväg. 
Sub 19 från 3 mars i år var inte att tänka på i torsdags.
 
Jag lägger ribban lågt den här gången. Ångesten tar över. Ska jag till och med kliva av om det blir för jobbigt? Ja, så känns det. Åå hej! Iväg. 
 
Första 500 tycker jag alltid känns oförskämt bra. De kalkyerade sluttiden skenar alltid iväg och mitt psyke vänder från apati till oövervinnerligt på bara några sekunder. Jag tror det är vetskapen om att man så satans envis att man aldrig skulle ge sig själv chansen att kliva av eller släppa om det blir för tungt som gör att man kan gå i ångestkrämpor en hel dag i förväg. Man vet att man är Alcatraz. Fängslad av sig själv i sig själv. Men den känslan är nu som bortblåst när vi går mot slutet på den första tusingen. 
 
Räkneverket på apparaten räknar ner. 3976 meter kvar. Pölen under börjar bli plaskvänlig. Jag vill spotta och fräsa men det skulle bli väldigt dålig stämning här inne i gymmet då. Modet är ändå vid gott skick trots att jag inser vidden av det jag håller på med nu. Det kommer sluta i ett crescendo på golvet. En uppvisning som åtminstone kommer få nån att överväga att slå 112. 3500 meter kvar. Jag tänker att det är 1000 meter kvar tills hälften är gjord. Jag har gjort en tredjedel. Och så tänker jag på Vasaloppet. Jag ser mig själv staka nedför i Oxberg senast det begav sig. Då var det tungt på riktigt. Nu är det ingenting.
 
Jag tänker på min dotter. Jag är lyckligt lottad ändå. Snart fyller hon ett år. Ett år är lång tid. Men inte 20 minuter. Sådär går det om och om igen i huvudet. Jag försöker tänka på annat. Försöker tänka bort smärtan. Men det återkommer alltid till samma tanke att det inte är så farligt och att det snart är över. Men jag är inte så lättlurad. Det här är hemskt. 
 
2999 meter. Den förhatliga tredje kilometern. Så oerhört synd att man inte kan spela in ens tankar och lyssna på dem i efterhand. Så mycket lösa trådar och funderingar som vävs samman i en enda massa. Allt för att slippa det som ligger som en blöt frottéhandduk över hela alltet. Krampkänningarna. Känslan av att tappa kordinationen. Smärtan i benen. Överkroppen i gummi. Alldeles för hög puls för att klara sig hela vägen in i mål. 2500. Hälften klockas på 9.42. Försöker räkna vad det blir gånger två men förgäves. Det går inte räkna när kroppen är fångad och dömd till evig mjölksyraansättning. Huvudet försöker vara rationellt men den övriga kroppens tillstånd lämnar inget oberört. 2400 meter. Det går så jävla sakta nu. Ska jag kliva av. Jag har ju trots allt lyckats komma hit? 2300. En princip har alltid följt mig. Bryter du en gång så kommer du göra det igen. Så kör nu din idiot. Mycket roligare än så här blir det inte i stillastående läge med en grå vägg i synfältet. 
 
1998 meter kvar. Spanien om en vecka med släkt och vänner. Det kommer bli jägerfrukost varje morgon då svärfar är dansk. Och svärfar anger alltid tonen. Så pressa ur allt nu för jävelen. Sluta fega. 
 
Minneslucka. 
 

500 meter kvar. En av alla bicepsälskare har parkerat bredvid och tycks irriterad över att jag pysslar med konditionsidrott. Står jag i vägen?
 
Det är så sjukt märkligt. Hur trött man än är så kommer det alltid en spurt. Hur? Ja. Snälla någon. Ta reda på det! Sista 100 så nästan ler jag. Eller ja…
 
Får trots allt hålla tillbaka lite när sista metern är avverkad. Folk är i direkt anslutning till brottsplatsen så ett mjöksyrestön a´la Peter Nilsson är inte aktuellt. Sätter mig ner bredvid själva maskinen och försöker få luft. Försöker smälta in bland alla moderiktiga skrotlyftare. Går nog sådär.
 
Men…
 
Det är trots allt en magisk känsla precis efter att det allra värsta lagt sig. Adrenalin, nöjdhet, trötthet, eufori, glädje och lätt smärta i en symbios. Det finns inget som slår det. Alla konditionsidrottares drivkraft ryms i den korta stunden då allt lägger sig i takt med att svetten tilltar. Ord överflödiga.
Med skakiga handleder tar man bäst selfies.
 
 
Fullt respektabla 19.35. Kan vara en av mina fem bästa tider någonsin trots allt. Så härifrån tar vi nu avstamp mot evigheten. 
 

Har ni läst ända hit så får ni hjälpa mig med en sak: Vad ska inlägget heta?
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑