Klockan har slagit ett frivarv. Det känns inte längre som man vaknar på förmiddagen och slutar jobbet mitt i natten. När solen fortfarande syns i horisonten trots 8 timmars förvärvsarbete så föds hoppet om nya personbästa under sommarvarma kvällar på Råslätt eller på ett stadslopp i någon småstad där invånarna går man ur huse för att skapa stämning som reducerar mjölksyra nivåerna med 2 mmol/liter.

 

Vistakullevägen har legat mörk och kall sen i höstas endast trafikerad av en och annan Bosgårdsinvånare och vasaloppskämpe som vill staka sig genom en snöfattig vinter. Nu när ljuset återkommit lever vägen upp igen. Var eftermiddag en solig dag så syns landsvägscyklist efter landsvägscyklist pedalande i kvällssolen. Likt trådrullartåget under mellankrigstiden går nu tågen av kilometerslukande kolfibervelocipeder täta.

 

En och annan löpare syns också till då den knappa milen långa Giseborundan från Kaxholmen avverkas eller en Holavedare som drar några tusingar mellan Sjöhaga-skylten och rödljusen. Varannan lätt uppför, varannan lätt utför, alltid med bedårande utsikt.

 

Nu är Vistakullevägens tid här, så när kvällssolen sänker sig över Västergötland vet du vart du ska vända din träningsrunda om asfalt är vad du söker.

Vi ses på tartanen i sommar. 

 

När konditionsidrott bedrivs hållbart ekologiskt i samklang med naturen finns ingen hets eller stress inte heller någon högre produktivitet eller utveckling. Det mesta är beprövat och utvecklat under lång tid och man vet att det fungerar. Bäst kan det beskrivas med löpning. Utan distans räknande eller tidtagarur springer man distans och tempo efter känsla. Trött och sliten man joggar en halvtimme. Japanskt förbannad får det bli allt vad man har uppför den brantaste backe man har inom synfältet. Bisvärm i skallen och man springer ibland klipporna på berget i två timmar. Känslan och livskvalitet är det primära målet inte Lidingö inte Vasalopp. Dom springs för den socialakicken. Självfallet så hårt man kan. Det är en livsstil att vara i rörelse. Sökandet efter den inre friden är viktigare än konungafärdens resultatslista. Styrketräning bedrivs med kroppens egen tungd. Armhävningar, räckhäv, burpees, sit-ups och löpning/rullskidor i korta branta backar. Aldrig räknar man repetioner eller för träningsdagbok. Det är känslan som styr. Längdskidor och Rullskidor bedrivs länge med hårt tempo i vackert väder när vädret väl inbjuder. Man tränar oftast ensam när andan faller på för att man föddes ensam och man kommer dö ensam. Därimellan är det livskvalitet som räknas. 

 

 

Ekologisk hållbar konditionsidrott låter och beskrivs vackert.

För det är en romantisk dröm för de flesta.

Många vill ha det på detta vis men kommer allt för sällan ut i spåret.

 

 

Den industrialiserade formen av konditionsidrott är den form som jag själv oftast bedriver även om jag älskar det ekologiskt vackra. Det industrialiserade formen av konditionsidrott beskrivs bäst av stakmaskin och gymträning. Honnörsord är effektivitet och produktivitet. Den mesta träningen bedrivs i intervall form där längd och mängd är bestämt till 99% på förhand. Det viktigaste är att visa tillväxt. Tillväxten är vägen till produktivitet.  Att med utvärdering och planering se till att tillväxt hela tiden kan skapas och resultat förbättras. Planen är att prestera i resultatlistan på Lidingö och Vasalopp. På gymet isolerar man muskel för muskel som bryts ner för att växa ihop för att sedan brytas ner igen i ett valt kretslopp. Man specialiserar sig efter sina förutsättningar och målet är att bli så bra som möjligt med dom medel och förutsättningar man har. Man väljer källare och gym istället för djur och natur. Allt som stör produktiviteten försöker man bekämpa, hålla undan. Strävan och ambitionen gör att gränser passeras ibland. En höft, en armbåge kanske knäna värker och man får åtgärda. Det är tillfredställelsen av tydligt visad tillväxt som är det stora priset. Att mäta sig mot andra är den stora spårren. Gör det hela mer laddat. Det är en livstil att vara i rörelse.

 

 

Efter att halvtimmes joggat ett tag så börjar det nu se ut att ordna upp sig även för mig.

Körde följande serie i veckan.

 

Stakmaskin 3x1k med 2min vila på motstånd nio. (3.32 3.31 3.31.)

15min styrka utan vila. 

5×7 Burpees,ryggdrag, rodd, flyes, vadpress, chins, dips.

3×10/20 bicepscurl/sit-ups.

 

 

Här är några möjliga orsaker till mina ryggsmärtor som jag lyckades googla mig till:

 

Igår på Dymmelonsdagen skulle veden varit uppkapad och inkörd. Bara så ni vet. 

 

Idag slutar vi tidigt och kanske festar till det med lite löpning. Min rygg- och lårsmärta är kraftigt reducerad med hjälp av rehaben och håller jag mig bara till mjukt skogsunderlag så går det hyfsat. Dock inte fort. Men man vet aldrig. Ställer Arvid till med träningstävling i påsk så är jag nog inte den som är den. Borde springa fort snart om det ska vara någon idé med det här. 

 

På tal om Arvid så spelar han ikväll på Bongo Bar. En anrik gammal klubb på Tändsticksområdet där jag själv har många minnen ifrån. Ett ställe där även vissa minnen blev kvar. Buteljer har svepts och lögner har dragits. Det var en annan tid och ett annat liv. I alla fall så säger det en hel del om denna bloggs författare och dess räckvidd. 

 

Jag reflekterade inte ens över sanningshalten i det Oskar skrev om att Äppelloppet skulle bli halvmara. Tog det bara som en naturlig konsekvens för att följa upp det succéartade första året. Någon annan som inte avfärdade det som första-april-käbbel? Eller någon som kanske siktar mot OS 2018 i och med Vasaloppets intåg som distans? Eller som reagerade häftigt på det faktum att Aborrabacken skulle jämnas ut för att göra Lidingöloppet mer behagligt? 

 

Jag har gått och funderat lite på om man skulle ta och göra något riktigt sjukt. Typ springa genom halva Europa. Men för vilken orsak och till vilken nytta? Eller måste man ha en orsak?

 

Imorgon blir det rullskidspremiär. Klassiska turen från Bellmansgatan till Bergvik kommer gå i ett nafs. Såg att Peter Nilsson redan börjat åka rullskidor och när den mannen gör saker brukar det ge ringar på vattnet. 

 

Vad hände med avslutningen i träningstävlingarna? Höredarundan? Jag trodde det skulle avgöras i helgen som var men fick till min förvirring veta att det hela kommer avgöras på tisdag. Linderholm behöver ta in nio minuter på Sernheim. Men det är ju praktiskt taget omöjligt till och med för honom. Kommer hela Holaveden till start förresten? Den som inte sätter påskägget i vrången får se…

 

Har sagt det förr och säger det igen: Göteborgsvarvet i all ära, men vårens viktigaste lopp är Landjön Runt utan tvekan. Med risk för att bli tjatig: Missa inte det här loppet!

 

Hur kunde det hända? Snacket går i fikarummen runt om i landet lagom. En svensk gångare är dopad! Vad är det som ligger bakom detta? Är det en konspiration från Svenska gång- och vandrar-förbundet? Det mycket lilla förbundet kanske tog en chansning för att frambringa en fixstjärna? Kanske tänkte förbundet att all publicitet är bra publicitet? Birger Fälts uttalande föder konspirationsteorier när han säger att det är starkt av Andreas Gustafsson att erkänna att han dopat sig.

 

Doping är FEL, Birger! Erkännandes eller förnekandes, det är FEL!

 

Tänk på det kids! Idrottslig ära och berömmelse är något att sträva efter. Något som för idrotten och samhället framåt. Men att dopa sig dit är aldrig värt det. En ren seger i vilket brödrostlopp som helst smäller högre än mästerskapsmedaljer av prestationsförmåga som var en illusion.

 

I år blir det tydligen ytterligare en halvmara i höst när Äppelloppet ska försöka efterlikna vindistriktens maror och halvmaror i sydeuropa. Återstår att se är väl om för-cyklists-Fredrik orkar hålla täten bakom sig i klättringarna i äppelrad efter äppelrad och om löparlegenden dammar skorna 30 år efter han satte det smått legendariska klubbrekordet på 1.10?