Idag går Premiärmilen i Stockholm. Det är ett av loppen jag skrivit upp som jag hade tänkt att springa. Tyvärr är jag långt ifrån formen. 
 
Det började i höstas med två dagars grävande för hand i en trädgård. Lägg därtill 50 fulla skottkärror med matjord i en kuperad trädgård på Bymarken och vi har en rygg som inte mår bra. Kedjereaktionen gick via ischiasnerven ner i skinkan, baksida lår och vaden. Redan i höstas gjorde problemen sig påminda men lite smärta brukar vara lätt att skaka av sig. Bara man har kul. Och kul hade jag. Men ont gjorde det bara mer och mer. 
 
Skämdes lite när jag träffade naparapaten i onsdags över att jag inte sökt hjälp tidigare. Men nu är det nya tider. Jag ska röra på bäckenet och få bättre hållning. Jobba med mitt naturliga tyngdlyftarbälte och få bort lite av mitt sluggerlöpande (som inte direkt bidragit till förbättring av skadan) och få en tiondel av Linderholmsteget. 
 
I fredags skulle jag känna lite på det i sakta gemak. Gick åt helvete. Ruta 1 igen. 
 
Alltid blir det en kamp mot klockan. Landsjön Runt är fyra veckor bort exakt. Och det är ju som det alltid är. Ska man springa vill man ju göra det så snabbt som möjligt. Varför det? Kan man inte bara få springa och njuta?
 
Nej. Löpning är lidande. NJUTNING KAN MAN SKAFFA SIG PÅ ANNAT HÅLL. 
 
Landsjön runt är faktiskt i fara. Men det ska ju väldigt mycket till för att man ska välja bort en av årets stora höjdpunkter till följd av lite ont. Tror jag får titta på Jens Linds dokumentär om Sixten Jernberg en gång om dagen för att påminnas om hur mjuk jag är om jag viker ner mig på grund av detta. 
 
GöteborgsVarvet. Jo, det är klart jag kommer springa men tidsmålet om sub 79 vetifan… På med dokumentären. NU.