Detta kom som ett brev på posten. Hade av någon outgrundlig anledning lyckats formtoppa mig själv förra veckan så till den milda grad att jag persade på 5000 meter SkiErg med över 30 sek. Jag är numera sub 19.10-dragare, vad det nu skulle spela för roll. Har aldrig varit med om att man blir topp 1500 i Vasaloppet bara för att man kan stå på ett gym och dra i två snören. Nä fy fan. Hybris är det värsta jag vet. Även skryt. Men det är så sällan jag skryter att det får ses som ett olycksfall i arbetet. Annars är det ju just skrytets högtid just nu. ”Vi håller på att bli som ryssarna” sa en god vän i helgen när vi tittade på rally i Värmlandskogarna och syftade förstås på vårat uppdämda behov av att visa för omvärlden hur bra vi har det. Till och med jägare har ju blivit måna om att stoltsera med nyskjutna köttstycken på sociala medier. Trodde jägare la mobilen hemma när det vankades jakt. Nåväl, bakåtsträvare som jag kommer också ikapp. Men det lär väl dröja. Har i alla fall tagit ett stort steg idag genom att skryta lite och därmed känna mig mer modern än förut. Hjälper föga när febersvettningarna gör sig påminda kan jag lova. 

I helgen var jag på rally med bland andra Johan Hultberg som numera bor där jag växte upp; Bergvik. Han berättade en riktig solskenshistoria från förra årets Vasaloppsvecka som han inledde med ett par dagars magsjuka och sedan en nio timmars helvetesresa från Sälen till Mora i snömodd. Han står i år i startled 5 trots att han med tårar i ögonen lovade dyrt och heligt i målfållan i Mora att ”aldrig mer åka Vasaloppet”. Man börjar höra mer och mer anekdoter från folk i ens närhet av den här karaktären. Tänk om någon kunde samla ihop de allra bästa och göra en bok. ”Fairytales from Mars” skulle den sådär lite underfundigt kunna heta. Det skulle vara en bok full av liknande historier. Historier som är allt annat än skryt. Snarare livserfarenhet.