Helgen som var blev jag omhändertagen av pappa Lund. Han tog med mig till skid-SM i Örebro och tillsammans skrek vi lite på Oskar. 18e plats i stafetten är inte fy skam för Hallby, grattis grattis. 21 år gammal och Oskar och TB behandlade mig som en 6 åring. – ¨vi du ha kaffe, vi kokade extra?¨ -¨vill du ha macka, vi bredde några extra för din skull¨
Väl framme i Örebro gick TB och kändisspottade åt mig, vilket jag uppskattade mycket, tack för det! Bockade av både Wassberg och Svan. Marcus hellner och hans farsa, snuddade Olsson skidor, såg Södergren och Rickardsson när de värmde upp ihop och mitt otränade öga sa att de hade medaljchans – och så blev det ju.
 
Pannlampsdebut
Igårkväll kördes första pannlampspasset på snö. PÅ RIKTIG SNÖ. Halleluja, tänk vilken grej. Önskar jag hade bilder att visa er eller begåvats med konsten att beskriva i text, men ni får föreställa er. Det var magiskt. Första varvet fick Palle spåra. Robban följde utan problem och jag låg längst bak och sladdade. Efter någon kilometers sladdande gav jag upp, jag är helt enkelt för klen. Inte ofta man får diagonala nedför men igårkväll var det just en sån kväll. Inte mig emot, det betyder ju bara att det var gott om snö. Andra varvet gick jag ut själv, diagonalade i 6 (!) kilometer för att spåren var minst sagt tunga. Kroppen med, armarna gjorde ont. Där bak liksom, biceps kanske det heter. 3e varvet gav pannlampan upp, likaså orken. Jag åkte i månskenets ljus och reflekterade över livet. Insåg att jag har det rätt bra ändå, lyxigt att få åka skidor i pannlampans ljus en vanlig tisdagskväll. Det finns dom som har det betydligt värre om man säger så…
Jag blev tröttare och tröttare och när jag vek in i skogen igen såg jag inte spåren (pga pannlampan som slocknade som jag berättade alldeles nyss) Jag missade spåren, ramlade och kände mig allmänt berusad. Ganska fin känsla ändå. Blev väldigt trött och helt primitivt likt den reptilmänniska man är åt jag snö för att överleva. Tjuvade i ena avstickaren och Palle och Robban hånflinade åt mig och skrek att jag fuskade. Jag befann mig i Jordstorp men det kändes som Hökberg, trött var jag med andra ord. Kanske var det den minst sagt undermåliga lunchen vid 12-hugget som spelade in. (läs; double Whopper från BK).
 Den som inte åker höghöjdslingan i helgen gör bort sig, det är magiskt där uppe. Och räds inte för namnet höghöjdslingan, man behöver inte medtag egen syrgastub eller sherpas för att hitta dit. Räcker med skidor och stavar. 
 
 
Bild från helgen på Oskar och den legendariska Peo Svan.