Jag åkte hemmifrån tillsammans med Dio på högsta volym efter att ha översovit eftermiddagens powernapp med cirka en och en halv timme. Den väldiga Göran sov på soffan med nycklarna i handen, han vaknade när nycklarna föll till golvet. Den förmågan besitter inte jag. Eftersom jag är en man av principer och håller principen om att aldrig träna i regn väldigt kärt så var jag i afton åter förpassad till källarhålet och dragjobbet på stakmaskinen. Fem intervaller på tusenmeter med en minuts vila på ackord efter principen snabbare man arbetar ju mer får man till kvällsmat. På den andra intervallen blev jag så betagen när den lilla långhåriga mannen sjöng med den kraftfullaste röst man kan tänka dig I believe I believe i låten Stargazer(rainbow 1976) att jag skulle kunna underkasta mej vilken världsåskådning som helst. Framme vid den sista intervallen var det den lilla mannens röst i Black Sabbaths Haeven and hell som fick mig att tänka på om det var himmelriket att jag var så nära att klara målet med samtliga intervaller under 3.35 eller om det var rena helvetet att det var 500meter kvar av dragkampen. Johan Palmér emot sig själv och fysikens lagar. Det gick bra. Jag höll ihop det men var utanför min komfortzon med en rå panikkänsla när benen vek sig men armarna fastnade i remarna och jag fick dra mig loss. Ibland den flagnande färgen på det nerkylda betonggolvet konstaterade jag att det aldrig har gått snabbare för mig.

 

Först till det viktigaste. Idag är vi alla seniorer på Holaveden, på riktigt. Arvid fyller 21 år idag! Grattis Arvid!

 

Jag har blivit med GPS-klocka! Jag är fast i träsket. Nu göttar jag ner mig data tills Excel inte orkar med mer…då övergår jag till Matlab.

 

Våran estet har många strängar på sin lyra. I söndags så agerade han filmregissör och gjorde en film från Hallbyloppet.

 

Ibland hatar man dem. Typ som när man springer Lidingöloppet och energidepåerna minst sagt är tömda. Benen värker nått fruktansvärt varje steg. Oskar står och hånskrattar i målområdet för att jag tar sån tid på mig. Åtminstone tror jag han gjorde det. 

Men ibland tycker jag de är okej. När man är i hyfsad form och benen bara tassar uppför utan problem. Sällskapet man springer med börjar flåsa tyngre och tyngre och tillslut hör man inget flåsande i nacken längre. Inte för att ens träningssällskap har trillat ihop och svimmat i stigningen likt Justyna Kowalczyk, utan för att man helt enkelt är starkare och springer snabbare uppför. Ett tips för att få känna den känslan är att välja sina träningskompisar noga. Man väljer tillexempel inte Oskar, han är skapt för att springa uppför, lätt, stark och med lungor som en elefant. Välj istället någon tyngre, en med mycket muskler eller fett. Personen i fråga får gärna vara dåligt tränad också, då kommer du springa ifrån lätt som en plätt. 

 

Sen finns det uppförsbackar i livet. Dem gillar man inte. Människan är inte skapt för att tycka om uppförsbackar. Helst av allt vill vi ha nedförsbackar och medvind. Jag har börjat springa lite igen efter ett längre uppehåll över hösten, och det känns som en rejäl uppförsbacke. En kraftig uppförsbacke med jättedåligt flås. Jag känner av löparknä, baksida lår och röven värker på nåt konstigt sätt. Jag ska aldrig mer sluta springa, för det är så jobbigt att börja igen. Siktar på att springa 25km i veckan, men nu när knäna gör ont får jag ta det lite lugnt. Det är ju bara Januari. Jag fick en en såndär klocka i julklapp som alla andra fick. En sån som mäter allt. Hur länge jag sover, hur länge jag sitter still, hur mycket jag rör mig och hur mycket jag inte rör mig. Det är ju alltid kul att få en påhälsning när man tittat på TVn för länge, liksom ¨hej hej tjockis, rör på dig¨. Bäst man lyder, annat vågar man väl inte. 

Idag hade jag den för första gången på jobbet. 23.500 steg tog jag, hälften i trappor med en låda bananer i händerna. Någon läsare som råkar vara i stegräknarbranschen och vet hur många steg/dag som är mycket/lite/normalt? Hör av dig, jag vill veta allt. 

Detta något luddiga inlägget stod stegräknarnybörjaren för. 

 

Rena kvarterspubs känslan på berget ikväll.(läs söndag)

Det lätta snöfallet som varit under dagen bildade djupa fina glatta spår.

Kaxholmens ”Mr fruktimport” var där och la varv till samlingen.

Rasmus Ax sågs mata varv på varv.

Mr T hade varit krasslig men var nu starkt på gång igen.

Inte som då när det var topp 100 placeringar. Men ändå på gång.

Det var ljuvligt att åka runt i den snöbeklädda ”hej&hå” skogen.

Annat var det i fredags när jag körde ett par varv med bröderna Preem.

Trugor stora som dasslock kanske hade hjälpt emot att bli förbannad av de myckna stavisättnings problemen.

Det har blivit några lugna skidpass denna veckan.

Så nu är det dags att få fart på skidorna.