Bättre människa än någonsin.
 
Jag åkte hemmifrån tillsammans med Dio på högsta volym efter att ha översovit eftermiddagens powernapp med cirka en och en halv timme. Den väldiga Göran sov på soffan med nycklarna i handen, han vaknade när nycklarna föll till golvet. Den förmågan besitter inte jag. Eftersom jag är en man av principer och håller principen om att aldrig träna i regn väldigt kärt så var jag i afton åter förpassad till källarhålet och dragjobbet på stakmaskinen. Fem intervaller på tusenmeter med en minuts vila på ackord efter principen snabbare man arbetar ju mer får man till kvällsmat. På den andra intervallen blev jag så betagen när den lilla långhåriga mannen sjöng med den kraftfullaste röst man kan tänka dig I believe I believe i låten Stargazer(rainbow 1976) att jag skulle kunna underkasta mej vilken världsåskådning som helst. Framme vid den sista intervallen var det den lilla mannens röst i Black Sabbaths Haeven and hell som fick mig att tänka på om det var himmelriket att jag var så nära att klara målet med samtliga intervaller under 3.35 eller om det var rena helvetet att det var 500meter kvar av dragkampen. Johan Palmér emot sig själv och fysikens lagar. Det gick bra. Jag höll ihop det men var utanför min komfortzon med en rå panikkänsla när benen vek sig men armarna fastnade i remarna och jag fick dra mig loss. Ibland den flagnande färgen på det nerkylda betonggolvet konstaterade jag att det aldrig har gått snabbare för mig.
Winning, high five och blodpudding i afton!
 
(Dostojevskij som gett namn åt källarhålet nådde sina största framgångar efter att varit fyra år i fångläger och sedan sex år i förvisning. Kanske skulle ja nå framgång om jag låste in mig i källarhålet i fyra-fem år?)