Isaberg Hill climb var väl inte det bästa vi presterat. Jag blev avkastad tidigt på stakningen medans Palle laddade på friskt i täten. Men efter 22 km hade jag smugit med en stor klunga och Palle stakat sig trött bland de småländska industrierna så vi gick in i backen mot toppen samtidigt. Vi lämnade storklungans stakvirtuoser bakom oss och visade att strutsabackens skidgång gjort oss ostoppbara när det barkar uppför. 7a och 8a blev resultatet.

På eftermiddan drog vi runt Gislaved likt löpande vålnader sökande efter löpspår. Tallmo och leder utmed Nissan tog oss långt. Men tre timmar löpning utan hastighetsbegränsade pulsklockor tog ut sin rätt. 

Lördagen bjöd helt enkelt på en full hand av ganska hård träning. Vi lovprisade vintertidens extra timme av vila…tills Palle glömde stänga av 06:00 alarmet på mobilen. Så nu bloggar jag istället i väntan på frukost.

På lördag står vi där! I Hestra, som varje höst. Men i år är det lite mer stakning än de 100 metrarna det varit sen urminnes tider innan diagonalfesten börjat. I år ska det nämligen stakas 20 km innan backen äntras. Historiens tunga ok tynger Holaveden. Jag har lyckats knipa de flesta DM-gulden uppför backen de år jag försökt sen Kjell Karlsson stod på startlinjen och Johan har slagit sprintvärldsmästare Hellner i rullskidsprint.

Vi kommer kämpa för att ge rullskidrävarna en match och trött kommer vi säkert bli!

 

Holaveden är redo

 

Jag är ingen människa, jag är en maskin.

Jag är en maskin och behöver därför inte känna något, tänka något.

Det enda jag behöver göra är att gå upp för Strutsabacken.

Sen igen, och igen och igen.

Kroppen vet mycket väl vad den ska göra.

Den är inlärd programmerad och spelar med av full kraft.

Allt vad som finns där inne.

Jag tänker inte kring hur det känns.

Jag känner detta hundra procentiga levande.

Hjärta, lungor och lårmuskulatur.

Det är ingen själsdöd zombiewalk utan ett köttsligt effektivt industrialiserande.

 

 

Det går som ett löpande band.

När klockan slår hemdags på Tisdags eftermiddag packar jag in mig själv i den Japanska kärran och beger mig till berget.

Parkerar och lämnar väskan i omklädningsrummet går upp för trappan och sover 20 minuter på golvet i gymnastikhallen.

Vaknar av mobillarmet stel som en kålgruvsarbetare ifrån Samara.

Byter om till tvåtusentalets stridsmundering och småsnackar med David Ericsson.

Möter upp Oskar, Emil och Arvid Öhrn(ifrågasatt uppgift) i backen.

Sen tar man sig igenom det hela på ett mekaniskt sätt.

Upp ner Upp ner Upp ner och så vidare.

Denna veckan blev det nio långa.

Och det var mitt bästa backpass för året.

Det börjar närma sig kallare tider nu.