Skorna är knutna, linne struket, vaderna stretchade och livet efter Lidingöloppet närmar sig med skräckblandad förtjusning.
Om inte peppen inför Lidingöloppet redan är hög så bjuder Holaveden på lite stråhattar och löparkärlek.
 
Moralens förfall
Sista veckorna har jag hört både en och två gånger om löpare från grannbyn som inte vill springa Lidingöloppet 30 km för att det förstör hela hösten för dom.
 
Vad är detta ett tecken på?
Kan det vara ren och skär lathet, vi vet ju alla att dom kutar både 2, 3 och 4 mil med bravur?
Kan det vara kraven på stordåd på ÖIS-loppet som ligger som ett blött vadmalstäcke över glöden att springa sig trött i en rikemanskommun?
Kan det vara de skenande bostadspriserna i Jönköpings nordöstra förorter som gör att utgifterna för anmälningsavgifter måste hållas låga?
 

Frågorna kvarstår och förhoppningsvis kan vi reda klarhet i dessa.