Triathlon – konditionsmotionärens julafton!

Att uppleva och delta i en längre triathlontävling är som julafton när man var liten. Ju längre tävling desto tydligare koppling.

Lång tid innan tävlingen går man och skriver önskelistor på hur man vill att loppet ska arta sig.

Dagen innan tävlingen kan man på dom andra barnen/deltagarna se nervositeten och förväntan i ögonen. “Kommer jag att få den där legoborgen som jag önskat mig eller blir det kaosmage på löpningen?”

När starten går blir alla deltagare hetsiga och stinniga som barn som precis vaknat och insett att det äntligen är den efterlängtade 24:e.

Efter den intensiva starten kommer en lång tid där det gäller att vara med och likt julafton ha ett konstant intag av energi. Trycka in bars, géls, bananer, julskum, knäck med mera samt skölja ner med sportdryck och julmust. Under mitten av julafton/tävlingen går godsakerna lätt ner, på samma sätt som de flesta utan problem kan få i sig sina gels och bars under cyklingen. Men när cyklingen tar slut och man äntligen får bege sig ut på löpningen börjar magen knorra för många.

I tid på julafton motsvarar det tiden efter middagen. Precis innan det är dags för risalamaltan, där är det många magar som säger stopp. Skillnaden mellan julafton och en ironman är att du inte kan sluta äta på ironman. Du måste se till att få i dig din energi, annars kommer du bli stående (eller mera troligt liggande) halvägs in på maran

Vid målgång får alla deltagare sina medaljer och t-shirts som visat att man klarat det, också känt som efterlängtade julklappar. Och när man blickar ut över de som sitter och njuter av kvällens bankett så kan man ana något religöst i ögonen på de som slitit sig igenom dagen.