I en vecka har jag vetat om det men hållit det hemligt. Skammen och besvikelsen har lagts sig och det är dags att prata om det.
 
Gubbvaden.
 
På Lidingöloppet on tour sa vaden stopp och efter utlåtande från sjukgymnast om att det troligtvis rörde sig om gubbvad och troligtvis härstammade i magnesiumbrist är det nu ett faktum. Åldersnojjan slog mig som en käftsmäll i ansiktet och jag travade iväg till apoteket för att inhandla mineraler. Med en mineralskatt på 2 promille så kom jag billigt undan och kunde sedan svepa ner tabletterna med (än så länge) härligt rent och klart Vättervatten. Återhämtningen har gått hyfsat bra men jag klarade inte att halta med Amatörerna i backarna ner mot mål på Blodomloppet utan rullade in på en bit över 36 minuter. Än en gång haltande likt en enbent pirat. Det gamla ordspråket att ”en vadskada löps enklast bort med 10 km stadslopp” svek mig än en gång.
 
Nu är iag i alla fall i den svenska fjällvärlden för att hamstra bär, öring och löp-kilometrar på bergssidor.