Här sitter man halvt ute i vildmarken med en träningsdos på 0 timmar den senaste tiden.
Vischan må vara vacker men den är som vackrast när den upplevs springande.
Jag känner ett omedelbart släktskap med naturen runt knuten.
Jag längtar tills när man kan springa barbröstad uppför 5 minuters backen.
Jag drömmer om att springa maraton i New York.
Jag ska ta efter Scott Jureks primitiva beteende att så fort startskottet gått ge av ett blodisande skrik och när sedan mållinjen bryts ska jag slänga mig på marken och rulla runt som den hund jag faktiskt är.
Sen ska jag snabbt försvinna hem till bosgård igen och inte dyka upp förens tävlingsdjävulen kallar på mig åter.
Jag ska på ett seriöst sätt verkligen studera löpnings konst.
Jag ska bygga min fysik och själ till ren förträfflighet.
Jag ska bli Vista Kulles egen tarahumaraindian.
Mellan mina resor ska jag knappt prata med en utböling.
Det ska bara vara jag och mina förtrogna ihop med hemtraktens dolda stigar.
Mina höga ambitioner med min bristande verklighetsförankring.
Det är helt fantastiskt.
Jag ska utveckla min löpstil så den blir det närmsta en människa har varit att flyga.
Jag ska sväva uppför alla dessa branta berg.
Jag bor på det bästa stället i världen att springa på.
 
 
 
Hasta luego norawa.