Den riktiga säsongen är slut, en bra men allt för kort säsong. Nu är det fest. Jag menar inte en att som många skidåkare gör testa sina gränser för den jästa malten under två veckor i april innan försäsongsträningen måste igång igen om man ska hinna logga sina 700+ timmar nästa år. Jag menar att nu är sinnet fritt och jag blir en allätare av träning som hamnar framför näsan på mig likt stundande studentskivors smörgåsbord. Gårdagens spontana kettlebell pass på friskis sitter som en smäck i baklåren. Visst är vinterns tävlingar också fester, men fester där mina förväntningar på mig själv är höga att leverera något bra. Nu är kraven borta, jag stannar om jag blir trött, är utsikten fin tittar jag, är backen brant blir pulsen hög. Jag tränar i naturen, med naturen.

Det är fest!

På våren kan man bygga en mini-trebutchet