Sedan barnsben har man tävlat. Det är en naturlig del av våran uppväxt och man tävlar i allting. Fotboll på rasten, slicka på en kall lyckstolpe på vintern eller vem som hade den starkaste pappan. Skrek någon i klassen ¨Sisten till…!!¨ så vet man ju såklart att det handlade ju inte bara om att undvika sistaplatsen (visserligen en taktik som Anders Limpar borde praktiserat när dom hade backlöpning i Mästarnas Mästare) Nej, givetvis sprang man inte och fisjoggande framför den som låg sist och på så sätt kunna spara sina krafter till nästa strapats. Man satte såklart högsta fart för att knipa förstaplatsen på väg till matsalen. Sådär har det alltid varit och kommer alltid att vara, i alla fall för undertecknad. 

Med åren trodde jag dock att det där beteendet skulle växa bort. Att tävlingsdjävulen bara vågade sig fram när man spelade fotbollsmatch med det lokala division 6 – laget, men tyvärr har jag insett det motsatta. Jag kunde nog bara tygla den bättre när jag hade någon lagidrott att utöva på skolgympan eller på matcher med laget. Nu när jag lagt av med det där och blivit individuell idrottare har den bara blivit värre. Jag tävlar fortfarande i allt.  

Nu börjar det gå ut över vardagen. Jag kan få infall och försöka sätta personbästa i de mest udda vardagssysslor. Gunde Svans duschtest är givet, fast bara då och då. Ibland vill jag faktiskt njuta av de varma duschsstrålarna också. På jobbet en gång fick vi för oss att tävla i vem som lyfte flest banankartonger. Jag minns inte om det var 4 eller 5 jag tog, men jag hamnade i alla fall på en delad förstaplats. Men jag vill hävda att jag vann eftersom jag kunde lyfta en med tänderna. 

Ett ständigt återkommande test är mjölktestet, och se det gärna som en utmaning. Det bästa är att träna ganska hårt innan, gärna i stekande sol och vara relativt uttorkad. Så pass uttorkad att du skulle kunna häva en liter mjölk på kortast tid. Japp, då går det som bäst. Mjölktestet handlar om, precis som det låter, att häva en liter mjölk på kortast möjliga tid. Direkt ur mjölkpaketet eller med hjälp av ett glas spelar ingen roll, huvudsaken är att det är ett nyöppnat mjölkpaket.

Jag anses nu av vissa för att vara ¨vuxen¨ med tanke på att jag fyllt 20 år precis. Men det faktumet att jag fortfarande tävlar mot mig själv när jag dricker mjölk får mig att tvivla på om jag någonsin kommer bli något i närheten av det.. 

Har du egna vardagstävlingar du försöker sätta personbästa i? Kommentera gärna och berätta vad det är för något, så slipper jag att vara ensam om denna tävlingsabstinens.. 

 

 

Söndagens inlägg om bristen på yngre seniorer i Småland har skapat lite diskution och tankeverksamhet. Detta är väldigt roligt och välbehövligt. Med mitt inlägg ville jag inte dra den gamla klyschan ”Det var bättre förr” utan målet är att se till att skidåkningen i Småland fortsätter frodas och skid-kulturen som finns på många orter förs vidare, både vad det gäller bredd och elit.

Sammantaget från kommentar och tankar kring förra inlägget så har jag vaskat fram några anledningar jag tror påverkat antalet aktiva seniorer.

1.       Övergångarna mellan ungdon/junior/senior är för stora och sker samtidigt som andra stora förändringar i livet. T.ex. Byte av skola till gymnasiet, att man ofta börjar jobba kring 20-21 års ålder. Förändringar skrämmer ofta. Det kanske vore bättre om förändringarna inom idrotten inte sammaföll med skolförändringarna t.ex. Låt skidåkningen vara tryggheten i dessa förändringstider.

2.       Individuella prestationer skrämmer. Att ställa sig på startlinjen i ett lopp med individuell start är för många som en cage fight, man är ensam i ringen. Ofta har man känslan att man åker alldeles för sakta och det är fruktansvärt jobbigt. Jag har kört mina stentuffa skidgångspass i tio år, det går fortare, men det blir inte lättare. I masstartslopp får man hela tiden feedback på sin prestation istället. Man märker om man har bättre skidor eller om man lätt hänger med sin konkurrent. Därför tror jag att man på distriktsnivå skulle tjäna på att klumpa ihop alla klasser från junior och uppåt i en masstart men med olika resultatlistor och åklängder som idag. På så sätt får vi mindre press på den enskilde åkaren och vi får en naturlig konkurrens mellan juniorer och äldre vilket troligtvis skulle få klivet mellan junior och seniorklass att kännas mindre.

3.       Skapa åldersöverstigande träningsgrupper. När jag var junior hade jag förmånen att få träna och tävla mycket med seniorer. Detta gjorde att jag tappade respekten för att tävla mot dom och såg fram emot att få göra det. Här är fd. Skiteam Syds träningar i Jönköping ett föredömme där äldre och yngre kunde träffas och träna tillsammans.

4.       Acceptera både elitsatsning och mer ”division 5”-satsningar. Låt inte övergångarna mellan ungdom/junior/senior bli ”antingen eller”-val för om du ska fortsätta eller inte. Bara för att man väljer att tävla i juniorklass betyder inte att du behöver träna 8 pass i veckan och gå på skidgymnasie.

 Jag gjorde en liten sammanställning av hur många åkare Småland haft i herrklassen på SM 15 km från 2003 – 2014. Tyvärr har det varit en nedåtgående trend.

Nästa år går SM i Örebro, jag önskar att vi ser en ändrad trend redan då. Kommer Lekeryd-Svarttorp SK att vara Smålands största klubb på 15 km klassiskt där med hela seniorstallet och Harald Henriksson som coach på plats? Kommer Landsbro’s röda dräkt pryda tv-rutan? Kommer några nya klubbar från Småland att visa upp sig? Utmana någon i klubben att ställa upp eller utmana grannklubbens bästa åkare!

Vi ses i Örebro 2015!

Idag körde jag Landsbroloppet. Trevligt och bra arrangemang som vanligt i Landsbro. Men vad som slog mig var när jag tittade i startlistan så var jag nästan yngst i seniorklassen. OK, hur mycket jag än vill vara ung och lovande senior så finns det ett visst mått av kritiskt tänkande som säger att jag kanske inte faller inom den ramen längre. Jag är helt enkelt för gammal för att orka vara ung. Idag var medelåldern 33,3 år i herrseniorklassen.

 

Under många år har Småland kunnat stoltsera med duktiga senioråkare med Kjell Karlsson, Furunäs, TP, Jonas Petterson, Johan Eriksson, Kisa (som för övrigt Palle skrev en krönika om på vår ärke-rival-blogg som numer lever en tynande tillvaro), Bröderna Ljungren, Andreas Karlsson, Fidde Karlsson, Påsen Arnesson och kanske undertecknad på en bra dag. Vi fick höra stafetthistorier om hur smålandsklubbarna slogs med jämtar och dalmasar om medaljerna. Om än kanske aningens förskönade av tidens tand men idag känns liknande bedrifter ganska långt borta.

 

Hur kommer det sig då att seniorklassen fylls på mest bakifrån? Det kommer fler och fler elitmotionerande småbarnsföräldrar som kör i seniorklassen med siktet ofta inställt på första söndagen i mars. Dessa kännetecknas av  en något skev stakkapacitet kontra skatekapacitet. Troligtvis pga behovet att hålla fötterna någorlunda parallellt under alla SkiErg-pass. För att undersöka utvecklingen av hur åldersfördelningen inom seniorklassen förändrats satte jag mig ner med grafritare, Excel och skidresultat.se.

 

Enligt skidresultat.se så borde det finnas minst åkare mellan 30-34 år.

 

¨I forna tider var gamla Holaveden ett tillhåll för rövare. De låg i bakhåll i den branta och blockiga terrängen och överföll diligenser och handelsresande på vägarna. Den vilda och svårframkomliga skogen fick därav namnet ”Helvetets portar” (…)¨

Vi är de moderna rövarna. Vi härjar i den helvetiskt kuperade miljön omkring holaveden. Vi plundrar inte längre handelsresande på genomfart, vi stjäl träningstimmar av moder jord. Med våra GPS-klockor och kompressionskläder antar vi kampen mot den vilda och svårframkomliga skogen som är grunden i vårt konditionsidrottande. 

 – En kamp utan motståndare är omöjlig att vinna. Vi har valt vår motståndare, nu ska vi vinna.

/arvid