Månad: januari 2014 (sida 2 av 5)

Tsegaye Mekonnen

Den nya trenden inom konditionsidrottandet stavas ULTRA. För er som inte har hängt med innebär ultra att tävlingar som redan var långa blir längre, och lopp som höll på länge håller nu på längre. Ultra riktar sig till dom som inte nöjer sig med att springa ett marathon, utan nu ska man istället springa 6, 12 eller 24 timmar. Svenska mästerskapet har en klass för dom som vill springa 10 mil och till och med fäderns spår ska man nu ta sig fram till fots så snabbt som möjligt. Triathlon har spårat totalt. Förr trodde man att en Iron Man var det tuffaste man kunde göra, men nu för tiden är det inget mot killarna och tjejerna som genomför 10 Iron Man utan avbrott.
 
I fredags avgjordes Dubai marathon. Löparnörd som jag är satt jag såklart och tittade på streamen från världens rikaste stad. Idolen Uhrbom lyckades inte den här gången heller med att bli en 2:19-man och första svenska dam landade på 2:41 med Szalkais hjälp. Det var inga prestationer som jag tappade hakan över när jag fick se resultatlistorna. Däremot var det en annan prestation som nästan låter för bra för att vara sann. 

Tsegaye Mekonnen gjorde sin maradebut i Dubai. Från att ha varit en doldis sprang denne 18 åringen och vann hela racet på 2:04:32. Ja ni hörde rätt, 18 år och en tid som endast är minuten från världsrekordet i sin maradebut. Det innebär 2:57min/kilometer i 4,2 mil…..

I dessa ultratider tycker jag många gånger att prestationer som dessa imponeras inte folk över längre. Inte ens när de svenska herrarna och damerna som gör bra ifrån sig på marathon eller kortare distanser. Nu ska allt handla om hur långt man kan springa, hur många timmar eller till och med dagar  man kan hålla på. Och det behöver inte ens gå snabbt för att folk ska bli imponerade. Jag tror att med lite strukturerad träning över ett år skulle vem som helst klara av att springa ett 24 timmarslopp eller genomföra en Iron Man. Att Tsegaye Mekonnen sprang marathon på 2:04 spelar liksom ingen roll när man har en bekant som klarade att springa ett 6-timmarslopp i Borås förra året. 

Jag blir imponerad av fart oavsett distans. Fart är inget som gemene man kan träna upp över ett år. Jonas Buud springer sina ultradistanser med fart, det är imponerande. Han är både snabb och kan springa långt, hur många klarar av det? Oftast känns det som man kan antingen eller…

Jag tror jag har en teori till varför det har blivit såhär. Säger jag till en bakant att en svensk elitlöpare nyss slagit personbästa på 5000 meter. Låt säga att han sprang på 13:34:74 som Walleräng gjorde i somras och därmed börjar närma sig svenska rekordet, så tror inte jag att alla förstår vilken otrolig prestation det är. Många rynkar på pannan och säger ¨jaha, 5000 meter är väl inte så långt att springa? Min granne gjorde en Iron Man på 14 timmar, där snackar vi prestation¨ Ja, eller så gör vi inte det.. Folk nu för tiden är för inne på ultragrejen, allt behöver inte vara extremt långt för att det ska vara bra. Sen tror jag inte att folk förstår hur bra till exempel Tsegayes vinnartid är, det är som rena grekiskan och det är lättare att förstå hur bra man måste vara om man kan springa 24 timmar. 

 
Jag vill inte ta ifrån någon sin prestation att till exempel göra en Iron Man eller springa så långt man kan under en längre tid. Men visst är det mer imponerande med dom som gör det otroligt snabbt? 

Långloppsdebuten

Många står inför årets eller livets långloppsdebut i helgen eller nästa helg. Varje år står man där i startfältet fylld av förväntan, kolhydrater och respekt för åkaren i jämte som har betydligt flashigare utrustning än dig. Sällan sammanfaller utrustningens årsmodell på något sätt med prestationen som senare syns i resultatlistor och i onsdagarnas uppdaterade seedningstabeller.
 
Saker man sällan hör i omklädningsrummet efter långlopp:
”Jag körde så hårt jag orkade i 10 km och sen höll jag det tempot in i mål”
 
”Gårdagens nyinköpta handskar och pjäxor skavde ingenting”
 
”jag kör 5:2 dieten så jag skippade frukost innan loppet, kändes kanon”
 
Om väggen mot förmodan ändå står där i skogen trots alla förberedelser så var stolt att du kan ta ut dig till den gräns där du själv inte styr din kropp utan du pressat din kropp tillbaka till ett stadie där endast primitiva behov räknas!

Fredagsfys och Tony Pölder.

 

Fredag igen. Jag lyckades väl inte lura i någon att en sliskig och på dekis Elvis Presley skulle hjälpa någon en måndagsmorgon. Det är bara Arvid Nordkvist som gäller. Veckan har rasslat fram som ett lokomotiv. Något annat som går som på räls är äntligen skidorna.  Bra spår både i Hallby och Ikhp. Huskvarnaberget är ju min hemma arena och där har det funnits 500m enkel resa 1km allt som allt. Tycker du det låter kort skulle du varit med på 90talet. Duggregn 200m och rossaklister täckt med eklöv. Ni som minns vet vad jag ordar om. Skitsamma i helgen kommer det vara längre spår och friare tider.

 

En gyllene regel är en grundläggande etisk princip och återfinns i alla typer av religioner, filosofiska och etiska läror. Längdskidåkningens gyllene regel har myntats av Tony Pölder.

 

Träna inga pass mellan 45min och 2 timmar.

 

Antingen intervaller eller distans inget halvdant mellanmjölks tränande. Ordning och reda säger mannen som var först till Evertsberg under vasaloppet 1986 och vars skidbibel läses av 100 000 människor runt hela norden varje år. Han driver en längdbutik utanför Nässjö numera. Förr var han en fantastisk löpare med milen på 31 och 1.07 på halvmaraton.  För att sätta det i perspektiv så ur goggle minnet  kan jag komma på Dan Moberg  1.11 Erik Wickström 1.12 och Ulf Mattsson 1.10. Tony sprang även Lidingö på 1.46. Jag måste ha för mycket ledig tid. Måste skaffa mig ett husdjur. Ett russ. Nu ska jag ge er ett alternativ till den gamle regeln. Jag har aldrig gjort som alla andra och kommer aldrig att göra. Palmér säger.

 

Träna 100 minuter.

 

När livet ständigt är i vägen för dina göromål så hitta på lite egna vägar här och var. Kör man 100min så har man sparat 20min man kan göra saker som stretcha, lyssna på Pelle Lindgren eller köpa mackkaffe. Nu kör vi torsdagens pass.

 

Börja med 60min lugnt och socialisera lite med Emil Ekman, Magnus Edgren eller liknande. Sen plöjer man iväg.

4km tävlingsfart 1km lugnt.

3km fart 1km lugnt.

2km fart 1km lugnt.

1km fart 1km lugnt.

 

Slå på stort och krydda med 2x3o armhävningar i omklädningsrummet om du är ensam. Om inte gör det inte.

 

 

100 minuters principen kommer ta dig till platser du aldrig trodde du skulle få uppleva.

 
 

Med en klackspark gör man dom snyggaste målen…

 

Gränsen som inte finns och tacos

Tid är det enda rättvisa i världen, för varje människa är ett dygn 24 timmar och du kan inte lämna något efter dig eller ärva tid.

Ofta pratar man om att det finns en gräns för hur mycket man kan träna, hur långt man kan springa, hur mycket tid man kan lägga på sin idrott. Om jag råkar klämma ur mig i ett nytt sällskap att jag tävlar i längdåkning får jag ofta frågan ”då måste du träna typ 20 timmar i veckan eller?”Mitt svar på frågan brukar var ”Nja, inte direkt. Jag jobbar heltid så jag hinner inte riktigt träna så mycket. Jag kör det jag hinner med.”

Jag har ibland nöjet att få träna och tävla mot eller med en viss multisportare från Huskvarna. Emil suddar ut de flesta gränser som jag någon gång satt upp.Tänkte att ni skulle få några exempel på hur mentala gränser kan sprängas likt en bro under en reträtt av röda armen.

Jag frågade en gång vad helgaktiviteterna hade varit. Emil svarar att han sprungit 8 mil.Bra tänkte jag, 4 mil om dagen är ingen dålig dos! Men faktum var att han sprungit mellan Borås och Göteborg i ett svep….på NATTEN!

När VM i multisport avgörs är det över en flerdagarstävling, ca 5-6 dygn. Hur mycket sover ni? frågade jag. Första dygnet sover vi inte, sen sover vi 2 timmar varje dygn fick jag till svar.Många är vi nog som kan tycka att en arbetsvecka kan kännas lång med sina 5 dagar.

När jag en gång fråga om Emil om han skulle med och träna svarade han att han var lite trött den veckan. Konstigt tyckte jag. Förklaringen var att han cykelpendlade till jobbet…Huskvarna – Hillerstorp. En liten nätt tur på 7-8 mil enkel väg.

Nu kan ju någon tänka ”Ja, det är ju lätt att träna om man inte jobbar heltid, inte har barn eller något hus att ta hand om”. Emil jobbar som ingenjör, har två småbarn och ett hus. Jag tror att jag också sprängt några av Emils gränser under våra pass i skidspår och skidgångsbackar. Nu för tiden skäms jag alltid lite när jag säger ”Nja, inte direkt. Jag jobbar heltid så jag hinner inte riktigt träna så mycket. Jag kör det jag hinner med.” Jag har ju verken hus eller barn…det måste vara latheten som lyser igenom. Jag har helt enkelt en bortförklaring. Men än har aldrig Emil varit före mig uppför skidgångsbacken så jag antar att latheten inte är allt för påtaglig.

Så mitt tips är att våga träna med andra idrotter för att få perspektiv på vad du är kapabel till och hur man kan utvecklas. Våga testa något nytt, våga ta en annan väg, våga testa var gränsen går. Enbart du kan ta reda på det, ingen kan berätta det för dig. Börja med att baka ditt eget tortillabröd till fredagstacosen, det är skitenkelt!

Kom ihåg att det är OK att ha en bortförklaring, men använd den varsamt.

 Emil introducerade mig till Multisport i höstas, det gick bra!

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑