Kategori: Arvid (sida 1 av 62)

Sparlåga

Bara några timmar kvar innan vi går i hamn med årets löparsäsong. Den på bana åtminstone, sen äntrar vi hösten på allvar och bränner förhoppningvis av några lyckade terränglopp. Vi får se vad som kommer att bli av helt enkelt.
Känner mig ganska färdig om jag ska vara ärlig. Men vilken säsong det varit. Först inga lopp alls, och därefter har de duggat tätt. Pers på samtliga distanser toppat med en finnkamp, vem hade kunnat tro det i vintras eller tidigt i våras när jag var ganska långt ifrån min kapacitet. Det blev min nästa säsong någonsin. Igen.

Kan man bränna av ytterligare ett stabilt 1500-lopp tror jag det finns goda chanser att ta min första SM-medalj imorgon. Det är dags för stafett-SM och min klubb Hälle ställer upp med ett stabilt lag vill jag nog påstå. Kan vi snitta 3:50 på 4 sträckor borde det räcka ganska långt, men stafett är stafett och det är små marginaler på 1500m. Hur lägger man upp taktiken för att matcha bästa laget? Tåls att fundera på en extra gång. Blir spännande!

Den här filmen kommer jag blicka tillbaka många gånger på när det känns tungt i höst.

/örnen

finnkampen

För drygt två år sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag berättade om lite drömmar och målsättningar med min löpning. Jag vill minnas att det var för drygt två år sedan jag började träna lite mer på allvar, lite mer fokus och faktiskt tog det seriöst för första gången och vågade sätta upp lite målbilder. Jag skrev då att jag i framtiden ville springa milen under 30 minuter och att förhoppningvis  få representera landslaget. Tänk att båda målsättningar har bockats av denna sommaren.

När jag landade efter den korta visiten i Tyskland fick jag ett samtal från förbundet. De ville att jag skulle göra ett test för Covid-19 och vara beredd som reserv ifall någon i truppen blir sjuk, skadad eller inte får negativt på sitt test. Jag fick en tops uppkörd i näsan längre än vad jag visste att man kunde stoppa upp saker i näsan, och därefter åkte jag hem och körde ett lättare tröskelpass. Tänk att få vara reserv till landslaget sprang jag och tänkte för mig själv, det är ändå stort. Jag har gjort bra resultat på i stort sett alla distanser jag kört i år och att ha mig som backup kanske ändå var ganska rimligt intalade jag mig själv. Skulle det bli något avhopp på låt säga 10000m så kan jag nog riva av ett ganska bra lopp, och detsamma gällde på 1500m. Jag har olikt många andra inte hittat riktigt min distans känner jag ibland, men det är också bredden jag tycker är så viktig. Att utvecklas på alla plan, både uthållighet och snabbhet. Sakta men säkert bli en komplett löpare.
Dagen efter åkte jag och jobbade. Åt tre muffins medan jag stängde butiken och räknade kassan. Då ringer min tränare Ulf och ber mig packa väskorna. Du ska med till Finland, hejdå.

En löpare i gruppen fick positivt på sitt covid-19 test och jag for hem till Jönköping, väskan var redan packad, eller ouppackad beroende på hur man vill se det sen Tyskland, om än med lite ofräscha kläder.
En kort natt och sen upp till Arlanda där jag mötte upp övriga landslaget. Ganska surrealistisk känsla, som tur är känner jag många sedan tidigare, framförallt löparna, men det var ändå i ett helt nytt sammanhang vi sågs denna gången.
Flighten till Tammerfors är inte lång, men man hann ändå fundera ett varv kring hur det skulle bli att springa senare på kvällen. Finnkampen är ändå stort, typ finrummet av svensk friidrott och väldigt mycket prestige. Nervös var jag inte, men man vill å andra sidan inte klanta till det för mycket.

En stor politisk debatt hade pågått i Finland gällande vårt deltagande. Svenskarna är verkligen världens farligaste folk i vissa ögon just nu. Att alla på planet hade ett sprillans nytt negativt test för Corona verkade inte spela någon större roll. Vi fick flyga dit och hem samma dag, väldigt begränsade till vart vi fick röra oss och munskydden var ständigt på. Fotografer var på plats redan vid flygplatsen och när vi åkte därifrån, det kändes nästan som att dom ville fånga oss på bild om vi råkade hosta varandra i ansiktet eller liknande. Jag påverkades inte så mycket av de begränsade möjligheterna till en speciell uppladdning, utan var bara taggad på att ut och veva. 1500 meter på Finnkampen är rock n roll, och sånt kan jag. Leva i en ryggsäck med begränsade ytor att värma upp på har jag gjort på turné mängder av gånger… Nu kör vi!

Nationalsång. Landslagskläder. Hänga med Daniel Ståhl. Landslagsdebut var precis så stort som jag trodde. Daniel Ståhl var ännu större..
En lättare strategi inför loppet lades upp. Finnarna hade på pappret gjort 3:40 – 3:45 – 3:47 och på pappret hade vi svenskar gjort 3:38 – 3:44 – 3:46, vi skulle alltså slå varsin Mumin. Hur gör vi det då? Eftersom de två lite långsamme finnarna som jag respektive Samuel Pihlström (vi kan kalla honom för Pilen) skulle slå kom från underdistans, alltså 800 meter, räknade vi med att de eventuellt hade större chans att slå oss i en spurt. Alltså ville vi ha mer ett kapacitetslopp där de starkaste löparna skulle vinna. Vi ville ha ett högt tempo med andra ord. Problemet med högt tempo är att man lätt blir trött, och vill man slå en finne i en spurt bör man ändå ha lite kräm kvar i benen på upploppet. Halvhårt fick bli vårt ledord. Halvhårt fram tills våran starkaste löpare Johan rogestedt (vi kan kalla honom för Roggan) skulle dra på en långspurt och lyckas skaka av sig den starkaste finnen.
Nu börjar det bli krångligt märker jag när jag skriver, men taktiken var egentligen ganska enkel. Och vi lyckades precis så som vi ville, nästan. Roggan fick ge sig sista 30-40 meterna, men sånt händer. Alternativet var att gå långsamt och chansa på att vi tar alla i en spurt, det ville vi inte riskera. I värsta fall hade utfallet blivit katastrofalt. Better safe than sorry.

Så var min debut. Varken bu eller bä. Jag slog en finne, det är alltid nåt. Att få representera landslaget var en rejäl spark i baken för motivationen, även om det var på ett litet bananskal jag halkade med på det där planet till Tammerfors. Suldan som testades positivt gjorde nämligen ett nytt test några timmar senare och det visade sig vara negativt, alltså var han fullt frisk precis så som han kände sig. Men att släppa in honom i Finland med ett positivt Corona-test hade bara eldat på nån form av grannfejd som redan verkar ganska spänd. Nu vet jag i alla fall att jag kan hantera en finnkamp, och nästa gång vill jag bli uttagen på riktigt!

Vad blir nästa mål nu när de jag nämnde för två år sedan är avklarade? Det är en fråga jag måste fundera lite kring. Självklart vill jag fortsätta utvecklas och kapa tider på de distanser jag tävlar på. Kanske ska man ha som mål att vinna en SM-medalj eller vinna en Finnkamp, det hade i alla fall varit riktigt roligt med lite medaljer innan man lägger skorna på hyllan… Vilket jag hoppas dröjer!
En annan punkt på min bucket list jag betade av under denna ganska knäppa helg var att bli omnämnd vid namn på Text-tv, det var nästan bara för mycket. Text-tv är stort, nästan större än Ståhl.
Vi hörs, hej

/örnen

Pfungstadt

Pfungstadt i Tyskland är nog en stad jag inte rekommenderar. Det var ganska grått, väldigt liten och inte alls särkilt rolig. Åk inte dit.
Men vill man springa ett snabbt lopp finns det faktiskt goda möjligheter. På den lilla arenan arrangeras det ofta bra kvällstävlingar, och det var det som lockades dit mig och min klubbkompis Pihlström. Vi kan kalla honom för Pilen.  En värdelös natts sömn på det pittoreska hotellet inledde vår vistelse. Det var så mycket mygg på rummet att jag var rädd att vi tappat alla våra röda blodkroppar när dom hade käkat på oss en hel natt. Det var en massaker som utspelade sig när vi tillslut tröttnade och slog ihjäl allihop. Röda blodstänk på väggarna och taket lämnade vi kvar. En makaber syn.
Tävlingen i sig var tänkt att gå väldigt snabbt. Ett bra startfält där många löpare gjort mellan 3:40 – 3:44 på min nya favoritdistans 1500m. Det är verkligen den enda distansen som känns rock n roll, och det gillar jag.
Hararna hade bestämt sig för att dra mot en sluttid på 3:37 och i det drygt 15 man stora startfältet kände jag att det blir perfekt. Kan dom vinna på det är det bara ligga med längst bak i gruppen, och förhoppningvis åka med i tåget och landa på en tid några sekunder långsammare. Men vad hände egentligen?
Första haren kliver av vid 800 och passerar där på 2:00, dvs 5 sekunder för långsamt. Andra haren kliver av vid 1200 och då ligger vi fortfarande långt efter det tilltänkta tidsschemat. Jag upptäckte att det gick långsamt eftersom jag inte hade några problem att avancera i fältet, vilket jag borde haft om det gått betydligt snabbare.
Ut på sista varvet trycker jag allt jag har, det svarar bra. Jag plockar några placeringar och hinner tänka att jag har ju bannemig dagen, detta går fort. Jag hade då ingen aning om att det gick långsamt. Sveper förbi ytterligare en löpare till på upploppet innan jag stumnar och landar på 3:46 låga när jag korsar mållinjen,  pers med en halvsekund men med en bra känsla på det avslutande varvet.
Visst, det är kul att spöa några stycken men det hade varit roligare att åka ner dit och springa på en riktigt snabb tid. Jag tar ändå med mig att jag avslutar starkt, går från sistaplats till sjunde på 400 meter.
Pilen smäller till med en stark avslutning han också och bli trea, drygt 1,5s före mig… han är duktig! På lördag ser ni han tävla i den svenska landslagsdressen när Sverige möter Finland, missa inte!

…något ni däremot kan missa är Pfungstadt. Åk inte dit om ni inte verkligen måste.
/ örnen

Ökenvandring

Vilken helg vi hade i Uppsala. Hela team Friberg på samma hotell. Frukost, lunch, middag. Döda tid på hotellrum är något vi alla bemästrar väl. Pga publikfritt på tävlingsarenan tryckte vi ihop oss allihopa på hotellrummet när det väl var dags att heja fram våra kamrater vi television.  Coronasäkert. 10 grabbar i ett rum, det känns tryggt.
Ulfs manskap plockade hem 7 medaljer, ingen dålig utdelning. Då fick vi inget på de längre distanserna på herrsidan, vi var för kass helt enkelt. Det var damerna som levererade mest, Linn och Meraf gjorde upp om det på båda dagarna. Det rör sig om millimeter men Meraf stod tillslut som segrare och drottning av både 5000 och 10000. Vilka tjejer alltså! Suldan kom hem från Monaco och sprang hem ett guld på sin favoritsträcka 5000. Jag skulle vilja påstå att det såg skrattretande lätt ut, vilket det också är förmodligen.
Men det finns två medaljörerna som jag tycker sticker ut ännu mer. Visst, Suldan Meraf och Linn gör det väldigt väldigt bra, men faktum är att det kändes som tre solklara medaljörer. På herrarnas 1500 blev det dramatik, och något som jag skulle vilja beskriva som idrottshistoria.
Ett lopp som gick långsamt och avvaktade exploderade andra halvan och det visade sig passa Johan Rogestedt som handen i handsken. Rutinerad mästerskapslöpare. Slickar kanten i 1400 meter och avgör sista 25. Vilken kille och värd det mer än någon annan efter en rent ut sagt kass säsong. Lamslagen av Corona under våren, mörbultad på hårda träningpass med dåliga lungor och brutit alternativt sett ganska blek ut på de tävlingarna som väl blivit av. Men när det väl gäller är han där och kniper ett guld som ingen kan ta ifrån honom. Så mäktigt att se.
Bara sekunder efter att det stod klart att Roggan tog guld springer junioren Samuel Pihlström i mål som bronsmedaljör. Är det årets skräll? Kanske. Han började alltså med friidrott tidigt i våras, februari/mars där någon gång, och står idag som en medaljör i ett senior-SM. Det är galet. Och som han gör det! Inte samma rutin som Rogestedt under loppet. Åker på många smällar och törnar och halkar bak till en 9e plats ut på sista varvet. Där och då kände nog jag och många andra att det var kört för våran nya stjärna Pilen, men han gör en avslutning som är bortom denna värld och knatar in både på Rogestedt, Almgren och Danielsson. Magi! Idrottshistoria!
Sista varvet har klockats ett antal (rätt många) gånger av mig och jag får det till 53,5s. Med en sån avslutning är han livsfarlig. Passa er!

För egen del blev det ett tungt SM. Jag kände mig trött och seg ganska tidigt in i loppet som jag vill beskriva som en ökenvandring. Det var ohyggligt varmt, säkert långt över 30 grader inne på arenan. Sånt där slår hårt, men det är å andra sidan lika för alla. Jag försöker att gå med täten i hopp om att de ska slå av på farten inför ett avgörande. Min tanke var att jag ville slita mig med i tät  till 4,2 kilometer för att där kunna positionera mig bra inför ett slutvarv. Men det var såklart  önsketänkandet. Repet gick vid 3 kilometer lite drygt, och då var jag chanslös när det kom två gubbar bakifrån som öppnat mycket klokare än jag och jag slutar på en 9e plats totalt. Ändå nöjd att jag testade. Mitt första SM och jag tar med mig mycket nyttiga erfarenheter inför nästa gång.

Nu gäller det bara att ladda imon inför vad som komma skall. Läser ni bloggen så är ni givetvis uppdaterade.
/örnen

Uppsala!

Då var helgen i Uppsala igång. Första dagen bjöd på bland annat kval för herrar och damer på 1500 meter. Ganska väntade resultat men två utropstecken vill jag lyfta fram, mina två klubbkompisar Samuel Pihlström  och Sharmarke Ahmed som båda två tar sig till final i sitt första seniormästerskap. Det är häftigt. Samuel är iskall och springer bara och kontrollerar andraplatsen medans Sharmarke går vidare på tid. Magiskt! Idag final kl 14, slå på TVn och följ dramatiken på SVT. Kom då ihåg att dessa killar är 19 bast och springer mot yttersta eliten inom svensk löpning.

Senare under kvällen gick starten för 10000 meter. Herrarna först. Det var varmt hela dagen, närmare 30 grader, men några grader svalare när starten gick. Tuff dag för samtliga löpare och det märks inte minst på tiderna. David Nilsson gör vad han kan och spelar ut alla kort han har i sin rockärm, men det räcker inte till och han blir tvåa efter en suverän avslutning av junioren Emil Millan. En sista kilometer på 2:34 kunde inte ens herr Nilsson mäkta med. En transportsträcka i 8 kilometer, men sen exploderade det verkligen och vi bjöds verkligen på show.

Strax därefter sprang våra magiska hälletjejer, Meraf Batha och Linn Nilsson. På pappret två solklara favoriter tillsammans med den tidigare OS-finalisten Sara Lathi. Att det skulle stå mellan dom tre var för många ganska givet, men hur medaljerna skulle fördelas var nästintill omöjligt att veta. Det visade sig även stämma när alla tre tjejer landade på samma sekund i rangordningen Batha, Lathi och nilsson. Tänk att 10000 kan bli så spännande.

Utöver detta bjöds vi ju på helt sinnesjuka friidrottsresultat frpn Monaco, bland annat ett nytt världsrekord på 5000 meter.  Sjukt..

Imorgon är det dags för min tur. 5000 meter och A-finalen startar nångång runt 15-tiden.
hörs hej!
/ örnen

Äldre inlägg

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑