Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /www/webvol29/1k/ioow4mputcjn7jr/holaveden-blogg.se/public_html/wp-includes/pomo/plural-forms.php on line 210
Arvid – Holaveden

Kategori: Arvid (sida 1 av 64)

Tillsammans i mörker

Skillnaden mellan snöfall och regn är hårfin fysikaliskt men ljusår mentalt

– Oskar Lund

Lite snöfall gör en på barnsligt bra humör. Det är helt sjukt. Borde skrivas ut på recept egentligen. Till och med Göteborg har haft lite vinterkänsla, minusgrader och frostiga morgnar. Att få frysa och sen bli varm har något, kan inte riktigt sätta fingret på det men jag tror alla hade mått bra av att vara lite mer utomhus och frysa helt enkelt. Det primitiva i att försöka hålla värmen. Det låter kanske löjligt men tre minusgrader i Göteborg är brutalt kallt. Helt sjukt.

En granne kom ner med fika igår. Först frågade hon om jag gillade fika. Jag sa att jag älskar det. Det kanske inte syns på min just nu ganska späda löparkropp men det fikas nåt enormt från min sida. Sen bad hon om ursäkt för att deras bäbis skriker så mycket på nätterna och frågade om jag ens kunde sova ordentligt. Jaa, det är rätt lugnt sa jag, men insåg samtidigt som jag sa det att jag aldrig hört ett ljud från lägenheten ovanför. Kanske borde tryckt lite mer på deras dåliga samvete och cashat in både fika och lunchlådor i fortsättningen.
Konstig grej att be om ursäkt för eller. Ganska svårt att bestämma när en bäbis ska vara tyst tänker jag. Vill man dessutom undvika barnskrik kanske man inte ska flytta in bredvid ett.
Fikat var gott i alla fall. Kanske borde bjuda tillbaka på något och be om ursäkt för något jag inte kan styra över.

Söndagens långpass betades av oväntat lätt. Tänk vad lätt det kan gå utan tandvärk och en hälsena som inte kändes av för första gången på 4 veckor. Var tandläkaren inne och rotade nere i fötterna också kanske? Vi får se imorgon, hoppas hoppas. 20 kilometer i bra fart och där benen inte mattades av överhuvudtaget. Magiskt. December kan nog bli bra hörni!

Saknar dessa grabbar. Det vore väl inte för mycket begärt att man ska få till några mysiga löpturer med alla tre över jul. Tillsammans i mörker. Gärna med efterföljande hamburgare eller kebab. Det skulle jag må gott av. Tur att man har dom nära till hands varje dag ändå, det är bara ett facebook-meddelande bort.  Sånt behövs när livet står still under en pandemi.

Vi ses.

/örn

 

The galaxy express 999

Tandvärk ner i roten. En hälsena som krånglar. Jobb jobb jobb. Glömd lunchlåda och dessutom november.  Fucking november. Den månaden borde man hoppa över ärligt talat. Ingen leverans direkt. Läge att vända blad nu. 2021 kommer bli grymt!

Där borta finns ett sken vid en horisont. Och där ligger dina drömmar men för dig är det för långt Men jag tänker inte lägga mig på knä nått mer
Ni kan kolla på min rygg när jag springer om er

Det är något magiskt med löpning ändå. Även om man mår skitdåligt, har tandvärk ner i roten och lunchlådan blev kvar hemma. En löptur brukar allt som oftast hjälpa. Ibland behövs det en en kort runda, ibland en lång runda. Ibland med sällskap och ibland, tex som igår, helt ensam längs med tomma cykelvägar mitt i Göteborg.
I tisdags tröttnade jag dock. Jag vek ner mig. Var trött på motvind, regn och genomblöta kläder. Bytte om och körde inomhus i friidrottens hus. Förlåt Tegnell. Förlåt Stefan. Förlåt alla mina medmänniskor. Men jag träffade bara dom jag brukar träffa, och dessutom var vi bara 4st, och dessutom var alla friska. På en spårvagn med 50 andra okända människor trivs nog covid-19 viruset bättre.
Hur som helst. Vi sprang 15x200m väldigt snabbt. Det var kul. Jag mådde bra. Sen låg jag i en tandläkarstol i 3 timmar och mådde piss. Vad vore livet utan lite omväxling. Förmodligen tråkigt.

Snart december. Håll ut.
/ örn

comeback

Comeback på bloggen. Dags att skriva några rader igen. I ventilen kallas jag för Frank Andersson, jag vet inte riktigt varför men dom tycker nog jag är ganska oberäknelig och inte så seriös alla gånger.  Men Frank Andersson tog ändå 3 VM-guld, 1 OS-brons och 4 EM-guld i en av världens hårdaste idrotter. Den gubben har nog lagt ner några timmar på mattan för att nå sina framgångar trots allt. Vilken legend. Vila i frid.

Jag börjar bli riktigt trött på den här himla pandemin vi lever i. Och då pratar jag inte om padel-pandemin, utan det riktiga problemet. Det där viruset som sprider sig. I våras var det inte så farligt, men nu i novemberrusket är det riktigt tråkigt. Jag behöver ha lite stimulans, det måste hända något. Inte bara gå till jobbet och sen hem igen. Kombinera det med en dålig hälsena så man tvingas vila lite så blir situationen ohållbar. Det suger rent ut sagt. Tack och lov slipper jag jobba hemifrån. Jag behöver träffa folk och på jobbet får jag i alla fall träffa mina kollegor och dricka lite kaffe med någon annan än mig själv. Det behövs. Jag vet att det är en piss i Mississippi jämfört med hur andra har det, men det är väl ändå min rättighet att få gnälla lite. Får vi ett vaccin och allt återgår hyfsat till det normala så kommer 2021 bli ett riktigt pangår, det kan jag lova er. Vi har så mycket att ta igen. Och då pratar jag inte om att jag måste ut och resa eller gå på klubbar eller nåt annat skit, allt jag vill är att träffa lite folk. Springa lite goa löpartävlingar och kanske se Lasse Winnerbäck i folkets park. Hoppas hoppas hoppas..

Morsan bröt foten på MTB-banan i kaxholmen. Nej, hon cyklade inte. Det går att ramla ändå tydligen.  Holavedens kompis David Elgh var där och krattade löv på MTB-banan och fick hjälpa henne. Snacka om att jobba i motvind, kratta löv mitt i en skog i November Som det skrevs i ventilen, det är nästan som att sortera sand i Sahara. Foten är ihopskruvad, det kan nog bli bra. Frågan är bara vem som kokar gröten på julafton nu. Familjen ska ha möte inom kort för att delegera den uppgiften.

Efter två veckors vila har jag börjat springa lite igen. Hälsenan är lite knasig, inte dålig men inte heller bra. Det kanske är ålderskrämpor man får lära sig att leva med. Jag fyller trots allt 27 ganska snart. Får lätt ångest när jag tänker på det. Är man 27 så är man inte ung och lovande längre. Känns jobbigt.
Ibland ser man att vissa löpare har olika målsättningar och tidsmål man vill uppnå. Nån har haft sub 30 innan man fyller 30, en annan hade sub 40 innan man fyller 40. Ett långsiktigt mål jag haft var att just ha det där förstnämnda, att klara 30 minuter på milen innan jag fyllde 30. Men jag måste nog revidera om det. Kan man lösa sub 29 innan man fyller 29?
Det känns helt klart som jag måste försöka åtminstone. Det är trots allt bara 37 sekunder ifrån.

Hänger bloggen med tills dess?

Vill ni det?

Okej. Då kör vi!

/ örnen

En gammal bild från den tiden man inte drömde om sub 29…

 

Har en hälsena som krånglar. Det är lätt att man blir lite sentimental och kollar tillbaka på bilder sol den här från i somras när man kunde ligga högt upp på fotbladet i spikes.
Saknar det.
Men snart är vi där igen. Först en go vintersäsong på hemmaplan. Jag tror johannes Eklöf blir vinterns stora genombrott.

/ örn

Samuel Pihlström 6 , SWE and Arvid Öhrn 5 , SWE during men s 1500m at the Finnkampen athletic event between Finland and Sweden at the Ratina Stadium on September 5. 2020 in Tampere, Finland. Kalle Parkkinen/Newspix24 PUBLICATIONxNOTxINxFINxSWExNORxAUT Copyright: xKallexParkkinenx NP24kp01083549

Spiken i kistan

Så var denna säsongen (äntligen) avslutad. Det kändes att jag gick lite på sparlåga de sista tävlingarna, den där gnistan fanns inte riktigt där om jag ska vara ärlig. Jag tror luften gick ur någonstans i Upplands Väsby på ett hotell där jag ganska sent ramlade i sängen  efter en lyckad finnkamp. Vad kunde egentligen toppa det?
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas – det blev en konstig säsong, men shit va kul det var. Vilka tävlingar vi hade här hemma i Sverige. Det blev helt perfekt just för min nivå. Jag ska sätta mig och summera det hela i ett vackert komponerat inlägg, mest för min egna skull faktiskt. Det blir lite som att kika i ett fotoalbum, man minns tillbaka på de fina dagarna vi hade. Men det kommer senare.
Luften har gått ut som sagt. Jag har legat på soffan och ätit godis sen i söndags. Terräng SM såg jag fram emot, verkligen. Jag gjorde bra pass på gräs veckorna innan. Inte drogen då utan underlaget. Det kändes faktiskt som jag hade bra fjong i benen. Kanske skulle jag till och med kunna överraska lite hade jag en känsla av. Men under lördagen på hotellet var det ingen bra känsla. Jag intalade mig att det var därför jag vilat för mycket och att det skulle släppa bara jag fick börja värma upp. Men loppet sen på söndagen blev tyvärr miserabelt och det finns inga ursäkter. Jag var helt slut efter första varvet, och när man då inser att det är fyra varv kvar blir det jobbigt. Det fanns helt enkelt inget tryck i benen. Maxpuls och syra. Väldigt märkligt. På måndagen vaknade jag upp med feber. Kanske finns det en förklaring där, men jag vet inte. Oavsett så fanns det mycket annat att glädjas åt. Mina kamrater i Hälle sprang mycket bra, egentligen alla utom herrarna. Fast även för fanns det undantag då Samuel Tsegay inte helt oväntat sprang hem en guldmedalj på 10km.

Meraf bevisar att hon är Sveriges bästa löpare. Hon hade en tuff dag under lidingöloppet, men i helgen visar hon verkligen hur man ställer dit ett skåp. Klubbkompisen Samrawit som under hela våren i stort sett haft Corona var tillbaka och tog ett silver på 4km, väldigt överraskande. Även nyförvärvet Lisa Risby sprang bra och blev sjua, och därmed plockade damerna hem laglydig ganska enkelt.

Nisse och Sharmarke hade uppvisning i pojkar 19.  Egentligen inte så överraskande faktiskt. Sharma tog sitt 3e guld i terräng, och Nisse har sett stark ut hela året. Det var inget snack om att det var dom två som skulle hamna på pallen. Riktigt kul!

Den största skrällen stod Samuel Fitsumbrahn för. Män 22 år som klassen heter i Sverige. Internationell så säger man väl u23, alltså steget under seniorer. Här är konkurrensen skyhög, verkligen. Samuel var förra året bara 10, men i år fick han kliva högst upp på pallen efter en helt sinnessjuk slutkilometer. Det ryktas om att den klockades in på 2:48, och då ska ni veta att det var uppför sista kilometern och dessutom rätt så grisigt underlag. Mäkta imponerad.

Och slutligen fick Meraf visa upp vem som bestämmer även på söndagen då hon vann 10k.
Vi herrar som blivit seniorer bestämde oss för att enbart köra 10k just för att ha en bra chans på lagmedalj. Vi visste ju att Samuel Tsegay hade goda chanser att vinna, men tyvärr faller vi igenom allihopa och har ingen bra dag. Tråkigt!
Men det kommer nya chanser, hoppas jag. Hälle blir bara bättre och bättre så det gäller att inte halka efter om man vill ha en plats i laget.

Nu blev det väldigt långt inlägg. Treblig alla helgons helg får jag önska.
/ örnen

Jag drar mitt strå till stacken vad gäller integration. Har lärt Samuel att käka sportlunch innan tävling och på söndagskvällen presenterades han för familjen öhrn. Vi åt morsans mat och kollade på Lego master, jag tror inte han blev så såld på Lego men han gillade maten. Dessutom låg vi och pluggade svenska på hotellet. Nu kan han köra Sten, Sax, Påse  med sina barn.

Äldre inlägg

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑