Kategori: Arvid (sida 1 av 52)

Everybody hurts

Hejsan alla bloggläsare. Livet på lägret rullar vidare, tyvärr med lite sämre träning än jag hade räknat med. Baksida lår strular återigen, fortsätter det såhär klassas jag som idrottsinvalid inom en snar framtid. Vem är bäst i Sverige på baksida lår? Den personen måste jag träffa. Men jag åkte inte till Sydafrika enbart för att bli en bättre löpare, utan också för att bli en bättre människa, och det tror jag faktiskt att jag lyckats med. Det finns hopp för min 26 åriga kropp.

Mannen i tunnan har slagit sitt egna världsrekord som han satte -97. Jag tror han är uppe i över 70 dygn i skrivande stund. Äta, bajsa, sova i en liten tunna där man enbart kan sitta med knäna uppdragna till bröstet känns rätt så iditotiskt, det måste finnas roligare rekord att slå. Den mannen måste lida av motsatsen till klaustrofobi. Tänk att verkligen hata stora ytor. Så fort man får chansen stänger man in sig i små rum eller lägger sig i nån låda för att träna inför sitt rekordförsök.

Marcialonga på söndag. En riktig höjdpunkt. Hade velat åka dit igen med familjen Svensson. Sydafrika i all ära men det är något visst med en skidresa till alperna. Snygg-mackan ser ruskigt bra ut inför söndag, 3a och 6a i de två senaste ski classics-loppen. Förra året gick han in som 29a  innan backen och i mål blev han 8a, så avslutning i uppförsbacke verkar vara mackans grej. Blir spännande. Eklöf har visat var han går för på riktigt, 12a och 16e plats, ruskigt bra. Holaveden lyfter på hatten och önskar all lycka till inför kommande race. Du är grym Johannes!

Ett tråkigt inlägg är också ett inlägg. Bloggen rullar på oavsett. Vi hörs vänner.
/örnen

Dricka kaffe med två svenska rekordhållare är en fin morgonrutin på lägret. Kramer och Kalle b laddar för dagens pass. 

Min födelsedag 2020

Vi hoppade in i den automatväxlade lilla polon som vi tidigare  hyrt i Johannesburg. När biluthyrare lämnade över nycklarna gjorde han det med orden ”be careful with her”, bilen hade nämligen inte rullat en enda meter utan var sprillans ny så vi förstod hans oro. Men vägarna i Sydafrika är inget man kan köra försiktigt på, och en spontanresa till Botswana skulle visa sig innehålla sämre vägar än vi kunnat ana.

Robert Alexandersson som i folkmun går under namnet raiselaiter, då han tidigare visat prov på exeptionella kunskaper att planera en resa, fick denna gången stå åt sidan. Nu var det Ulf Friberg som var den riktiga reseledaren, och har man gjort jorden runt ett antal gånger gör man det med viss rutin och ett lugn som inte går av för hackor. Den mannen har besökt hela 163 länder, räkna på det lite snabbt så förstår ni att det är ganska unikt.

Resan mot Botswana startade strax efter ett mycket väl genomfört intervallpass. Fredrik ”kocken” Jäwert satt bakom ratten och fick en skolning i hur man bör köra på afrikanska vägar. Gasa sig ur en kris är ett passande ordspråk som går att använda för att beskriva hur bilkörningen går till.
Det är livsfarligt att bromsa” ropar Ulf medans han försöker koppla upp mobilen mot någon server utan vidare framgång. Vi gasar vidare. Utan mobil. Utan gps. Helt utan slutdestination egentligen om jag ska vara riktigt ärlig. Nu var vi verkligen på väg någonstans och min födelsedag kunde inte startat bättre.

Tidigare under dagen hade vi skickat iväg ett mejl till ett boende inne i Tuli park Botswana, ett safari med riktig vildmark. Utan svar givetvis, eftersom våra mobiler inte hade något internet och således hade förfrågan om boende inte gått längre än att bli ett utkast i våran egen mejlbox. Vi kör vidare på de Afrikanska vägarna. Det blir skymning och undertecknad tar över ratten efter dagens andra tankstopp. Nu börjar grusvägen på riktigt och efter någon timme når vi tillslut entrén till parken och blir givetvis stoppade från att köra in. Rimligt. Det är sen kväll och vi har inget boende att hänvisa till. Det finns vilda djur innanför grindarna. Vad skulle vi egentligen in dit ovh göra.

Det riktiga reseledaren kliver lugnt ur bilen. Förklarar läget att vi visst har ett boende inne i parken, vi har bara inte bokat det än. Efter lite diskussion ritades vägbeskrivningen upp på gruset med en pinne, vi hörde lejonen ryta i nattens första timme och jag kände att detta är en vattentät planering. 20-25 minuter skulle det ta att köra dit. Efter 90 minuter med taskig grusväg, sandiga avstickare där vi var på håret att köra fast med vår lilla polo mitt i vildmarken beslutar vi oss för att vända. Den vattentäta planen sprack, märkligt nog. Det kändes så glasklart där och då.
Påväg tillbaka möter vi en bil, den första på säkert 4 timmar. Botswana är ett stort land, större än Frankrike, men befolkningen är inte mer än 2 miljoner. Och största delen av Botswanas befolkning spenderar inte nätterna med att köra runt i vildmarken. Ödet? Slumpen? Kalla det va du vill. Han frågar vart vi ska, vi förklarar läget med det obokade boendet och han visar in oss på en ännu mindre sandig liten skogsväg. Detta kan inte stämma tänker vi men kör på ändå. Vad har vi för alternativ? Vi skrattar åt situationen med visst allvar i tonen.

Efter ytterligare en halvtimme letandes når vi en grind. På skylten står det ”private, keep out” Den är ranglig och rostig och påminner inte alls om det lyxboende vi såg på Google när vi ”bokade” vår sovplats.
Vi står still. Inte bara med bilen utan i vår tankeverksamhet. Vi har irrat runt så länge nu att vi når den där känslan av hopplöshet. Ungefär som när min väska försvann efter Vasaloppet ett år och jag helt utan energi bara gav upp. Vad gör man då? Femton minuter senare tänds en lampa. En vaktmästare med ficklampa kommer vaggandes mitt i den botswanska natten. På riktigt riktigt knagglig engelska förklarar han att boendet kostar någonstans mellan 7-10 tusen per skalle, men det är tyvärr fullt för natten. Vi försöker förklara våran situation om den obokade bokningen, våran brist på pengar och att vända inte var ett alternativ. Han vänder sig om, kommer tillbaka en kvart senare och släpper in oss. Vi får boende i varsin lyxigt bungalow, brunch, guidad safari och varsin hatt för 2000 botswanska pengar, som visade sig inte vara så mycket när vi väl fick internet och kunde googla valutan. Vad sjutton hände egentligen?
Mitt i allt kaos och äventyr glömde jag bort att jag fyller 26, men blev snabbt påmind när Fredrik kocken jäwert klockan mitt i natten frågar om baren är öppen eftersom vi måste fira. Det var den inte. Det hade bara varit för mycket.

På vägen hem dagen därpå åker vi två timmar grusväg, genom djupa vattendrag och håliga vägar, djur runtom bilen, en bil som har mer innanför huven än vad man först kunde ana. Ulf kör som en Gud. Vi har ingen aning om vart vi är påväg, men påväg det är vi! Efter två timmar mitt ute i ingenstans dyker en gränskontroll upp och efter lite strul med passen är vi åter på Sydafrikansk mark. 22 timmar i en liten polo. Vilket himla äventyr.

Tänk att alltid va på väg.

/ örnen

Man kan alltid sätta sig i en tunna

Kalle B och Arvid Ö äter tacos.

Lägret i Sydafrika rullar på och vi närmar oss strax slutet av första veckan. Det återstår ett intervallpass och ett långpass, så som en helg bör fördrivas oavsett kontinent. Första veckan har varit bra. Jag har läst fyra böcker, sprungit ca 80 kilometer (måndag-fredag) och suttit drygt 4 timmar på en spinningcykel, a la sydafrikansk variant. Det är en okej vecka det med tanke på att höjden faktiskt är påtaglig för en ovan. Finns inte så mycket att rapportera om bortsett från att alla gnetar på. Kalle b springer tröskel och äter tacos när det är fredag, inget konstigt med det. Inget man höjer på ögonbrynen över.

En som inte tycker att höjden är tillräcklig är den lokala kändisen från dullstrom vars namn jag glömt bort i skrivande stund. Internet är tyvärr dåligt så jag orkar inte gå och fråga heller. Han klättrade upp på en pinne, 25 meter upp i luften och bor numera i en tunna ungefär lika stor som en vanlig svensk soptunna. Han siktar på att slå världsrekord i antal dagar han kan spendera där uppe. Det tidigare världsrekordet har han själv från 1997, som är på 67 dygn. Men rekord är till för att slås tänkte tunn-mannen och gör alltså ett nytt försök 23 år senare. Vi följer det med spänning varje dag när vi springer förbi och vinkar åt honom. En relativt tråkig publiksport men man kan inte låta bli att imponeras åt hans beslutsamhet och uthållighet. Tänk att sitta där i över 67 dygn. I oväder, såsom det varit senaste dygnet med åska och skyfall. Eller de dagar det är så varmt att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag kan inte tänka mig nåt värre än att sitta i en tunna.
Jag kommer återkoppla till detta vid ett senare tillfälle.

Hur har ni det hemma i Sverige? Har ni tråkigt kan ni alltid klättra upp i en tunna och slå ett världsrekord.

/ örnen

 

året

2019 är över. Nu börjar vi skriva på nästa kapitel som vi kallar för 2020. Vad kommer hända? Ingen som vet, och det är väl det som är så spännande. Jag startade året med en vilodag. Faktiskt den sjunde i raden utan löpning. Ibland behövs det för att komma tillbaka. Jag är inte på botten, men inte heller långt därifrån. Men jag har varit där förut och vänt, man lär sig hur vägen tillbaka ser ut.

Jag tänkte summera året i lite siffror. Det kanske inte är så intressant egentligen, därför tar jag det sist av allt. Vi börjar med att lista årets top 3 vad gäller löpning.

På tredje plats
– Venloo Halvmaraton 31a Mars. En riktig överraskning. Mars började egentligen ganska uselt ur ett löpperspektiv. En vecka i alperna med endaste några lätta eftermiddagsjoggar efter backen och innan after skin. Totalt fem mil. Veckan därpå var ännu sämre, en lättare släng av ebola eller höjdsjuka från alperna resulterade i noll kilometer löpning. Därefter en riktigt bra vecka med elva mil, bland annat med ett fint pass då jag sprang 10 + 5km på 32+16min. Kanske var jag ändå i rätt fin form, och veckan därpå sprang jag i mål på 68:42. I mål fattade jag knappt vad som hade hänt. Har länge siktat mot sub 70 på halvmaran, och helt plötsligt sprang jag sub 69 trots två veckor med sjukdom. Visserligen en bra grund med en fin inomhussäsong men ändå en fin överraskning. Det var väldigt kul!

På andra plats
– Sollentuna GP 5000m 18e Juni. Detta är nog årets bästa resultat tidsmässigt egentligen. 14:27 på 5000 meter. I rygg på David Nilsson som agerade hare första 4km innan han trampade på gasen. Löpning är svårt. Det gäller att vara i bra form vid rätt tillfälle. Det är inte alltid man får chansen på ett så pass bra lopp, med så pass bra draghjälp, men den kvällen i Sollentuna lyckades jag och det var värt bilresan hem mitt i natten alla dagar i veckan. I övrigt en fin dag med mamma och pappa i huvudstaden, mina största sponsorer. Sånt man kommer ihåg.

På första plats 
– Göteborgsvarvet 18e Maj. En sån där dag då allt klaffade. Förutom att jag knappt kunde knyta skon strax innan start. Var jag nervös? Förmodligen. Men det släppte precis när startskottet ljöd. 68 minuter blankt och sololöpning större delen av loppet. Den där dagen är en sån dag jag ofta tänker tillbaka på och faktiskt mår väldigt gott inombords. En sån där dag jag vill tillbaka och uppleva igen, och igen, igen.. Det blir som en drog.

Totalt blev det 375 löpta mil 2019. En ökning från 2018 med strax även 100 mil. Men mängd är inte allting, det handlar lite om vad man gör under sina 375 mil också. Det finns väldigt många som tränar mer än mig, vissa så mycket som dubbla mängden.

Ett träningspass som jag ångrar mycket är givetvis det där intervallpasset hemma på vistavallen då baksidan tackade för sig i början på Juli. Det var precis en vecka efter ett lyckat lopp i Karlstad, och jag var sugen på mer. Men det blev snarare tvärtom. Det som jag trodde skulle bli ett avbrott på några veckor blev snarare resten av säsongen och som fortfarande hämmar mig, tyvärr.

Här är tävlingarna jag sprang under året, vi får se vilka det blir 2020.

  •  Bauhaus indoor classic, 3000m – 8:41
  • Häcxkan, 3000m – 8:34
  • ISM, 3000m – 8:27
  • Venloop Halvmaraton – 1:08:42
  • DM Göteborg, 10000m – 30:43
  • Göteborgsvarvet – 1:08:00
  • Eksjö stadslopp, 10km – 32:02
  • Sävedalsspelen, 3000m – 8:29
  • Strandjoggen, 5km – 16:06
  • Sollentuna GP, 5000m – 14:27
  • Midsommarloppet, 10km – 32:43
  • Trosa stadslopp, 9km – 27:48
  • Karlstad GP, 1500m – 3:53
  • Ringerik, 5,8km (stafett)
  • ÖIS-loppet, 12,5km – 46:40
  • Hytteplanmila, 10km – 32:33
  • Finalloppet, 18,5km – 1:07:16

Slut för i år, tack för i år. Det ska bli spännande att se hur det ser ut när man summerar 2020. Och med detta vill jag alltså passa på att önska er alla ett gott nytt löpår!

Kram, arvid!

Anamarija Lampic

Den som spöar en Norsk är en favorit hos oss.
Häggström ligger trea i totalen på TDS. Vem hade tippat det?

Näst sista dagen på året. Näst sista dagen för hela detta decenniet. Det sista inlägget ni får av mig innan vi vänder blad och äntrar något nytt. Hur avslutar man på bästa sätt egentligen. Ska man blicka tillbaka och bli sentimental och nostalgisk? Det är absolut ett ett bra alternativ, men jag tänkte göra precis tvärtom. Lämna allt det som varit bakom mig och gå vidare. Jag för över alla mina bilder på mobilen till datorn och gör plats för att samla på mig lite nya minnen. Från januari 2016 har luren jag använt hängt med mig, och det har blivit en hel del bilder som nu ryker. Det är ganska mycket skit, men även en hel del fint som jag har svårt att släppa. Nu är det dags att gå vidare. Det har varit några turbulenta år om man tänker efter, mycket som har hänt och mycket som man varit med om. Men nu är det dags att släppa det och gå vidare. Firar in det nya med människor jag aldrig firat nyår med, det blir också fint på något sätt. Sedan tar vi ett riktigt avstamp in i 2020. Jag åker till Sydafrika och hoppas att det på nåt sätt sätter ribban för hur året ska bli. Bra rutiner, bra fokus men samtidigt ett roligt äventyr. Precis så som man vill ha det.

Jag brukar alltid, eller har i alla fall försökt de senaste åren, skriva en årssummering. Nu satte jag mig vid datamaskinen lite försent för att orka med det, men lovar att den ska sammanställas. Inte minst för min egna skull. Det är väldigt roligt att blicka tillbaka och summera hur det gångna året varit. Kommer i dagarna i början av 2020.

Gott Nytt År önskar Örnen!

 

Äldre inlägg

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑