Kategori: Allmänt (sida 1 av 323)

Ut med tvivel in med piska och taktisk känsla.

Vilken eufori man missat. Tre av mina svurna bröder på pallen. PeterNilsson och allt det där, öis gården. Jocke Larsson och Olof Broström. Man skulle vart med där och krigat. Men man får prioritera och det är svårt. Min chef ska sluta och han har varit min chef i många många år, i tre olika företag. Man har haft mycket nytta och glädje av den mannen och man får bara hoppas att han känner hyfsat likadant. En otroligt härlig människa. Sådana som han behövs.

Dock sprangs banan i Torsdags med Adina. Vi firade ett år. Hade vår första dejt där, upp och ner i backarna. Speciellt. Den dejten är den bästa stunden man haft på den banan. Aldrig presterat där. Den kräver, men det är inte försent. Nästa år får man stå på startlinjen igen och gå igenom alla dom där demonerna av självtvivel som attackerar en i prestationens skärseld. Måste ta av mig hatten för Robbans beskrivning av loppet. Han kan skriva ”Race reports”. Det är inte alla som kan det. Han kan.

Det är märkliga tankegångar man kan få under press. Så som man är under lopp. Det mest fantastiska är när man ”har det” kan koncentrera sig och vara avslappnad, bita ihop och ösa ur den där källan som ibland är helt bottenfryst men då och då är havslik.  Kipchoge sa att han kände direkt efter någon kilometer att han skulle springa under två timmar. Mycket av tankarna i ett huvudet är tyvärr självtvivel. Tankarna i huvudet har sitt ursprung ur tre kategorier som grundar sig i samhällets fördomar, det genetiska arvet och återklang av vår personliga historia. Återigen det där med vår plastiska hjärna. Ju mer man tänker på det ju märkligare framstår det.

Hur skulle det vara att stänga av tankarna i huvudet utan att stänga av huvudet. Koncentrera sig på en sak och stänga allt det andra ute. Kittlande tanke va? Personligen har jag haft koncentrations svårigheter hela livet. Man lär sig leva med det men det är så tårarna rinner ner för kinderna när man läser om människor som levt under depressionens mörka moln hela livet plötsligt blir befriade. På ett sjukhus i Jerusalem opererar man in elektroder i hjärnan som styrs av en minimal dator som opereras in i bröstkorgen. Människor får en andra chans. Sånt griper en.

Det finns ett stycke i Yuval Noah Hararis bok Homo Deus när journalisten Sally Adee får en kvasi andlig upplevelse av att testa transcranial direct current stimulator. En hjälm utvecklad av den Amerikanska militären på en flygbas i Ohio. Huvudet bara tystnade. Koncentrationen ska varit total. Tvivlarna säger placebo. Vem vet, man vet iallafall att man kan manipulera hjärnans elektriska mönster. En dag kanske en tankehjälm är var mans egendom. En missunnsam jävel i skallen säger att om man kan operera in chip i hjärnan på Hadassah sjukhuset så kan man göra det på andra ställen också, där nyfikenhet och pengar är inblandade. Kanske i Oregon. En del av min hjärna trivs i den gamla världen en annan del vet att den gamla världen är död. Allt är framtid. Vilka är bevisen mot Salazar?

På återseende

/Johan

 

 

 

Den sköra linan

Det är givetvis så att jag vill lyckas på på hemmaplan. Många av de platser ÖIS-Loppet passerar har jag känt till i nästan 25 år. Jag kan varenda vrå egentligen, även om jag inte tränar där jätteofta. Vet var det är kritiskt, var man får sota om man trycker för hårt eller för löst. Ändå slår det mig varje år hur hänsynlöst ÖIS-Loppet är. Så många stigningar som genomlids där på den tunna sköra linan. Så mycket mentalt spel det handlar om både gentemot sig själv och andra. Allt nerkokat på 13 kilometer. Drömmar, förtvivlan, hopp och apati.

Hösten har varit ganska okej. En rejäl sjukdomsvecka annars bra kontinuitet. Att ta lunchrasten till intensiva 30-minuterspass har blivit min melodi för att trycka in kilometerna. Har också lyckats få in några rundor uppe på IKHP som givit bra skjuts. Dock har jag väl tyckt att krämen saknats lite uppför, det har gått lite för fort innan det börjar kittlas under skinnet. Känslan innan ÖIS-Loppet var att jag inte var i riktigt lika bra slag som förra året då tiden blev 49,47. Målet var inför att vara inom en minut ifrån den noteringen. När startfältet utkristalliserades så fanns många välkända namn på start. Arvid och Oskar var förstås stora favoriter till plats ett och två men där bakom fanns väl 3-4 stycken som kunde utmana om en tredjepalacering. Där ibland fanns givetvis Dolla Nilsson men också Jimmy Iby från IKHP och en Hallbykille vid namn Axel Björkman. Det skulle visa sig att den profetian var helt rätt.

Vi ställde upp oss på start och när PeterNilsson dragit sitt klassiska inledningstal var vi iväg. Det blev rusning till Axmers spurtpris efter 350 meter. Men det var inget att bry sig om. Efter en kilometer uppför gamla elljusspåret är man alltid varm i kläderna. La mig tätt i rygg på Dolla. Vi sprang ihop en del förra året och nånstans var målet att hänga med honom så länge som möjligt. Efter cirka två kilometer var vi ensamma som trea och fyra medan Arvid och Oskar gled iväg i täten. Märkte snabbt att jag och Dolla fick lucka. Dolla verkade på hugget och drog första två kilometerna. Jag bestämde mig för att lösa av honom. Att få springa sida vid sida med honom är en mäktig känsla. Ända sedan vi lärde känna varandra i Vasaloppsstugan för snart nio år sedan har han varit en förebild inom löpning och skidåkning som alltid delar med sig av tips och är nog den mest ödmjuka människan man kan tänka sig trots stora framgångar som löpare och skidåkare.

Det där med att dra är ju inte min grej riktigt, det går ofta lite för fort, så även denna gång. Tänkte att vi skulle hänga ihop och tillsammans skapa större lucka bakåt, för framåt var ingen idé att sträva med tanke på Arvids och Oskars fart. Men jag märkte förbi Drefseryd att Dolla hade släppt ett antal meter och vips kom den första stora svårigheten mentalt i ÖIS-Loppet 2019. Fortsätta ösa eller vänta in. Jag räknade dock snabbt ut att jag ändå var tvungen att skapa lucka innan de långa stigningarna börjar efter fem kilometer. Där vet jag att Dolla är vass och om jag skulle ha chansen att slå honom så krävdes det att han inte fick gå ifrån allt för mycket där, vilket var fallet förra året då jag fick släppa.

Jag fortsatte ösa och började förbereda mig på helvetesstigningen av alla helvetesstigningar. Konstigt nog har den inget namn. Man springer på fin skogsväg nästan ända ut mot Tossehalls lägergård men viker strax innan höger och det är där det börjar… Nästan hundra höjdmeter på en kilometer har jag fått det till ungefär.

Hörde Dolla hela tiden och väntade på att han skulle dyka upp vid sidan av mig men hörde inte att han kom så nära. I slutet på backen viker det ganska tvärt höger igen och där kikade jag snabbt över axeln och såg att han var bara 5-10 meter bakom men såg ingen mer som närmade sig. Det kändes ändå skönt. Tredjeplatsen skulle stå mellan mig och Dolla. En riktig lång stigning kvar: Berg. Man behöver ju inte säga mer. Bergabacken. Det enda jag tänkte var att leda på toppen av backen. Gjorde jag det visste jag att jag hade en 50/50-chans. Skulle Dolla komma tidigare i backen skulle jag bara försöka bita mig fast till vilket pris som helst. Allt skrek inombords. Det gör så jävla ont med löpning ibland.

När vi nådde toppen var jag fortfarande först. Men jag hörde honom nära nu. Några små kullar betades av innan Tolarp och därifrån är det en kilometer utför. Vid vägövergången mot nya elljusspåret kunde jag höra stegen komma närmare. Precis innan man når 10 kilometer och ut på det fint grusade elljuspåret var Dolla i rygg och gick direkt upp i tät. Där och då for tusen tankar genom huvudet. Hälften superdestruktiva. Dolla satte in en stöt direkt och han fick nån meter. ”Det var då själva fan vad han är stark” hann jag tänka och där var det inte långt borta att jag var förlorad. Men jag vet ju hur det ser ut. Nu väntade 200 meter seg stigning innan vi nådde vändningen på elljusspåret. Känslan var ändå att vi var ungefär lika trötta och de där 200 meterna upp till vändningen går att uthärda, jag har ju gjort mina 4 minutersintervaller här så många gånger. Det gällde bara att bita i nu. Bara att bita i lite till.

När vi nådde vändningen förstod vi nog båda att det skulle avgöras på ÖIS-gården. Men utan att jag planerade nåt annat känner jag hur jag själv ökar farten och inleder en långspurt med 1,5 kilometer kvar. Jag får kanske en 5-6 meter och jag hör hur Dolla håller på att förgås av maxpuls. Jag känner adrenalinet pumpas ut i mina ådror innan jag känner hur benen segnar och för en sekund känns det som att jag ska sjunka ihop i en stor pöl av självömkan. Som tur var går det utför nu och jag lyckas hålla skeppet flytande. Men en löpare av Dollas kapacitet känner sådan svaghet på mils avstånd och vips var han förbi igen. Vi stapplade mot ÖIS-gården. Uttömda på alla våra reserver, med gråtande själar och syrebrist höll Dolla på att springa rakt in i ett elstängsel. Jag fick fram ett ”ÖHH” och vi fortsatte. Vek in på ÖIS-gården, jag i rygg på en legend. Egentligen unnar jag Dolla pallplatsen lika mycket som jag själv vill ha den men jag tror mig ändå sitta på en ganska okej spurtkapacitet. Frågan är bara hur länge man ska vänta. I höjd med gamla klockan med 200 meter kvar kör jag. Jag kör. Härifrån och in är det svårt att minnas. Jag inser med 10 meter kvar att jag kommer ta tredjeplatsen. I mål står Holaveden. Oskar på upploppet och Arvid med öppna armar. Jag stormar in i hans famn. Strax bakom kommer legenden Dolla och vi står alla fyra och omfamnar varandra. Sånt man ser på tv. Men jag måste lägga mig ner. Det skriker. Det värker. Men det är en enorm glädje. 49.22. 25 sekunder bättre än ifjol. Vad hände?

 

Kommer aldrig glömma duellen med Dolla 2019. Att vi kunde ta ut varandra på det viset. Det var mäktigt.

 

ÖIS-Loppet

ÖIS-Loppet 2019! Start från kl 10 med lopp för de små. Kl 11 går stora starten.

/RD

6C

Imorgon är det ÖIS-loppet! Taggad. Ser ut att bli riktigt terränglöpningsväder. Regn, soligt och molnigt.

Litium-jon-batteriets uppfinnare fick Nobelpriset i veckan. Verkligen välförtjänt med tanke på hur det revolutionerat vår möjlighet att lagra energi på. Kanske känns som att ett batteri är en ganska banal sak. Men det man kan göra med batterier är verkligen fanastiskt och vi är precis i starten på en gigantisk omställning i världen. Inte bara för att det är bättre för mljön utan för att det är effektivare sätt att använda energi på.  Möjlighet att återvinna energi vid t.ex. bromsning, som annars bara hade försvunnit bort i värme till ingen nytta. Exemplen finns överallt runt omkring oss där energi slösas bort i onödan.

Satt och kollade lite på SVT’s dokumentärserie ”Din Hjärna” och hade en till dator igång och skrev bloogen på och mobilen på bordet….hur var det nu igen med skärmarnas påverkan? Men dom sa att om man tränar så bildas det 2 till 4 gånger fler nervceller.  Så tänk på det alla ni som inte anmält er till ÖIS-loppet. Åt lite ostbågar också…eller linsbågar, de är väl nyttigare. Tur att dom sa att 18000 steg om dagen är mycket….det slår jag lätt de flesta dagarna.

Kolla programet här!

-OL

Internetbanta?

Frosten biter i oss, vi ute jobbare. Vi är i den där perioden av vänjande. Började med långkalsonger, det gick en halv dag. Några underbara stunder har passerat mellan minusgrader och regnskurar. Det har snöat i Månsarp. Men när Vättern ligger blank och Huskvarna berget står i blandfärg är det bra vackert. Hösten börjar bli en favorit.

Bytte bindningar på rullskidorna så man kan börja åka på treor efter en sommar på snabba tvåor. Otäckt trögt.

Idag kommer två nobelpris i litteratur och en bok anländer via posten. Mycket tveksamt om det är en av vinnarna. Hösten är läsningens tid. Speciellt nu när det tillkännages en massa nobelpris. Men ikväll blev det inte många rader lästa. Ingen lust. Började med nobelpriset i fysik.  Det skulle man ju aldrig gjort. Skallen helt ihopknöglad. Universum består av 5% materia 25% mörk materia och 70% mörk energi. Klickade på krysset och kollade på slagsmål istället. Fysiker.

Missar öisloppet. Ska ut på resa. Ingen hälsoresa.

En bok man borde läsa är säkerligen What technology Wants av framstegsevangelisten Kevin Kelly. Han menar att internet är svaret på alla frågor vi någonsin kan vilja ställa. Vi människor lever idag i symbios med våra maskiner påstår han. Vad säger du om det Anders Hansen? Vad tror du? Hur stort är priset som vi får betala för internet? Är priset lågt eller högt? Bör man reglera sig själv och framförallt bör man reglera sina barn?

Marshall McLuhans slår fast att dom verktyg vi skapat sedan kommer till att omforma oss. Enligt neurofysiologin så beror det på att våran hjärna till så stor del är plastisk alltså att den formar sig efter den kringliggande miljön. Vi formade internet och internet omformar oss.

Man blir alltid förundrad.

Det tåls att tänka på.

/Johan

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑