Comeback på bloggen. Dags att skriva några rader igen. I ventilen kallas jag för Frank Andersson, jag vet inte riktigt varför men dom tycker nog jag är ganska oberäknelig och inte så seriös alla gånger.  Men Frank Andersson tog ändå 3 VM-guld, 1 OS-brons och 4 EM-guld i en av världens hårdaste idrotter. Den gubben har nog lagt ner några timmar på mattan för att nå sina framgångar trots allt. Vilken legend. Vila i frid.

Jag börjar bli riktigt trött på den här himla pandemin vi lever i. Och då pratar jag inte om padel-pandemin, utan det riktiga problemet. Det där viruset som sprider sig. I våras var det inte så farligt, men nu i novemberrusket är det riktigt tråkigt. Jag behöver ha lite stimulans, det måste hända något. Inte bara gå till jobbet och sen hem igen. Kombinera det med en dålig hälsena så man tvingas vila lite så blir situationen ohållbar. Det suger rent ut sagt. Tack och lov slipper jag jobba hemifrån. Jag behöver träffa folk och på jobbet får jag i alla fall träffa mina kollegor och dricka lite kaffe med någon annan än mig själv. Det behövs. Jag vet att det är en piss i Mississippi jämfört med hur andra har det, men det är väl ändå min rättighet att få gnälla lite. Får vi ett vaccin och allt återgår hyfsat till det normala så kommer 2021 bli ett riktigt pangår, det kan jag lova er. Vi har så mycket att ta igen. Och då pratar jag inte om att jag måste ut och resa eller gå på klubbar eller nåt annat skit, allt jag vill är att träffa lite folk. Springa lite goa löpartävlingar och kanske se Lasse Winnerbäck i folkets park. Hoppas hoppas hoppas..

Morsan bröt foten på MTB-banan i kaxholmen. Nej, hon cyklade inte. Det går att ramla ändå tydligen.  Holavedens kompis David Elgh var där och krattade löv på MTB-banan och fick hjälpa henne. Snacka om att jobba i motvind, kratta löv mitt i en skog i November Som det skrevs i ventilen, det är nästan som att sortera sand i Sahara. Foten är ihopskruvad, det kan nog bli bra. Frågan är bara vem som kokar gröten på julafton nu. Familjen ska ha möte inom kort för att delegera den uppgiften.

Efter två veckors vila har jag börjat springa lite igen. Hälsenan är lite knasig, inte dålig men inte heller bra. Det kanske är ålderskrämpor man får lära sig att leva med. Jag fyller trots allt 27 ganska snart. Får lätt ångest när jag tänker på det. Är man 27 så är man inte ung och lovande längre. Känns jobbigt.
Ibland ser man att vissa löpare har olika målsättningar och tidsmål man vill uppnå. Nån har haft sub 30 innan man fyller 30, en annan hade sub 40 innan man fyller 40. Ett långsiktigt mål jag haft var att just ha det där förstnämnda, att klara 30 minuter på milen innan jag fyllde 30. Men jag måste nog revidera om det. Kan man lösa sub 29 innan man fyller 29?
Det känns helt klart som jag måste försöka åtminstone. Det är trots allt bara 37 sekunder ifrån.

Hänger bloggen med tills dess?

Vill ni det?

Okej. Då kör vi!

/ örnen

En gammal bild från den tiden man inte drömde om sub 29…