Min födelsedag 2020

Vi hoppade in i den automatväxlade lilla polon som vi tidigare  hyrt i Johannesburg. När biluthyrare lämnade över nycklarna gjorde han det med orden ”be careful with her”, bilen hade nämligen inte rullat en enda meter utan var sprillans ny så vi förstod hans oro. Men vägarna i Sydafrika är inget man kan köra försiktigt på, och en spontanresa till Botswana skulle visa sig innehålla sämre vägar än vi kunnat ana.

Robert Alexandersson som i folkmun går under namnet raiselaiter, då han tidigare visat prov på exeptionella kunskaper att planera en resa, fick denna gången stå åt sidan. Nu var det Ulf Friberg som var den riktiga reseledaren, och har man gjort jorden runt ett antal gånger gör man det med viss rutin och ett lugn som inte går av för hackor. Den mannen har besökt hela 163 länder, räkna på det lite snabbt så förstår ni att det är ganska unikt.

Resan mot Botswana startade strax efter ett mycket väl genomfört intervallpass. Fredrik ”kocken” Jäwert satt bakom ratten och fick en skolning i hur man bör köra på afrikanska vägar. Gasa sig ur en kris är ett passande ordspråk som går att använda för att beskriva hur bilkörningen går till.
Det är livsfarligt att bromsa” ropar Ulf medans han försöker koppla upp mobilen mot någon server utan vidare framgång. Vi gasar vidare. Utan mobil. Utan gps. Helt utan slutdestination egentligen om jag ska vara riktigt ärlig. Nu var vi verkligen på väg någonstans och min födelsedag kunde inte startat bättre.

Tidigare under dagen hade vi skickat iväg ett mejl till ett boende inne i Tuli park Botswana, ett safari med riktig vildmark. Utan svar givetvis, eftersom våra mobiler inte hade något internet och således hade förfrågan om boende inte gått längre än att bli ett utkast i våran egen mejlbox. Vi kör vidare på de Afrikanska vägarna. Det blir skymning och undertecknad tar över ratten efter dagens andra tankstopp. Nu börjar grusvägen på riktigt och efter någon timme når vi tillslut entrén till parken och blir givetvis stoppade från att köra in. Rimligt. Det är sen kväll och vi har inget boende att hänvisa till. Det finns vilda djur innanför grindarna. Vad skulle vi egentligen in dit ovh göra.

Det riktiga reseledaren kliver lugnt ur bilen. Förklarar läget att vi visst har ett boende inne i parken, vi har bara inte bokat det än. Efter lite diskussion ritades vägbeskrivningen upp på gruset med en pinne, vi hörde lejonen ryta i nattens första timme och jag kände att detta är en vattentät planering. 20-25 minuter skulle det ta att köra dit. Efter 90 minuter med taskig grusväg, sandiga avstickare där vi var på håret att köra fast med vår lilla polo mitt i vildmarken beslutar vi oss för att vända. Den vattentäta planen sprack, märkligt nog. Det kändes så glasklart där och då.
Påväg tillbaka möter vi en bil, den första på säkert 4 timmar. Botswana är ett stort land, större än Frankrike, men befolkningen är inte mer än 2 miljoner. Och största delen av Botswanas befolkning spenderar inte nätterna med att köra runt i vildmarken. Ödet? Slumpen? Kalla det va du vill. Han frågar vart vi ska, vi förklarar läget med det obokade boendet och han visar in oss på en ännu mindre sandig liten skogsväg. Detta kan inte stämma tänker vi men kör på ändå. Vad har vi för alternativ? Vi skrattar åt situationen med visst allvar i tonen.

Efter ytterligare en halvtimme letandes når vi en grind. På skylten står det ”private, keep out” Den är ranglig och rostig och påminner inte alls om det lyxboende vi såg på Google när vi ”bokade” vår sovplats.
Vi står still. Inte bara med bilen utan i vår tankeverksamhet. Vi har irrat runt så länge nu att vi når den där känslan av hopplöshet. Ungefär som när min väska försvann efter Vasaloppet ett år och jag helt utan energi bara gav upp. Vad gör man då? Femton minuter senare tänds en lampa. En vaktmästare med ficklampa kommer vaggandes mitt i den botswanska natten. På riktigt riktigt knagglig engelska förklarar han att boendet kostar någonstans mellan 7-10 tusen per skalle, men det är tyvärr fullt för natten. Vi försöker förklara våran situation om den obokade bokningen, våran brist på pengar och att vända inte var ett alternativ. Han vänder sig om, kommer tillbaka en kvart senare och släpper in oss. Vi får boende i varsin lyxigt bungalow, brunch, guidad safari och varsin hatt för 2000 botswanska pengar, som visade sig inte vara så mycket när vi väl fick internet och kunde googla valutan. Vad sjutton hände egentligen?
Mitt i allt kaos och äventyr glömde jag bort att jag fyller 26, men blev snabbt påmind när Fredrik kocken jäwert klockan mitt i natten frågar om baren är öppen eftersom vi måste fira. Det var den inte. Det hade bara varit för mycket.

På vägen hem dagen därpå åker vi två timmar grusväg, genom djupa vattendrag och håliga vägar, djur runtom bilen, en bil som har mer innanför huven än vad man först kunde ana. Ulf kör som en Gud. Vi har ingen aning om vart vi är påväg, men påväg det är vi! Efter två timmar mitt ute i ingenstans dyker en gränskontroll upp och efter lite strul med passen är vi åter på Sydafrikansk mark. 22 timmar i en liten polo. Vilket himla äventyr.

Tänk att alltid va på väg.

/ örnen

2 kommentarer

  1. Vilken äventyrsdag! Slår ut de traditionella tårtkalasen med råge. 👌🏼🐆🦒

  2. Coach Walker

    2020-01-20 at 9:43 e m

    Hur räknar man lite snabbt på 163 länder? 1-2-3..163 – räcker d inte med att räkna Landsjön Runt? Happy 26, The Eagle!

    /LN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑