Hytteplanmila 2019

Som avslutning på säsongen åkte Hälle If till Norge för att springa Hytteplanmila, ett riktigt fint millopp i Hönefors strax utanför Oslo. 23 löpare i popcorn-randiga linnen, vilken helg!
Väl framme på hotellet mötte jag David Nilsson i lobbyn, vi gick ut och käkade en pizza tillsammans och han fick berätta lite om sin 2:11-mara i Berlin för några veckor sen. Det är sanslöst bra löpt. Bredvid oss satt Samuel Tsegay som gjort 2:07, det är också sanslöst snabbt. Dagen därpå skulle de två mötas på tio kilometer och jag skulle vara ett flertal minuter bakom tätstriden, vilket är ganska ovanligt när man springer millopp hemma i Svea.

Det som gör Hytteplanmila så bra är den fantastiska bredden som startfältet visar upp, och det säger en hel del om den norska friidrottens utveckling vi fått se de senaste åren.  Jag själv gjorde 32:33, vilket är en ganska bra tid, dock en bit i från den nivå jag hade tidigare i somras. Trots det har jag 91st (!) löpare före mig i mål. För att över huvud taget vara top 10 krävdes 29:14, och för att ta hem segern krävdes norskt rekord på landsväg som bara en viss Jakob Ingebrigtsen mäktade med. Han vann alltså på 27:53. Killen är 19 år. Sista kilometern som är den enda riktigt kuperade betade han av på 2:37, och då ska man veta att den faktiskt är i princip bara uppför. Det är helt outstanding. Som jämförelse är svenskt rekord 28:12 på landsväg av Musse.
Sprang man på 35 blankt räckte det bara till en 262a plats. Gjorde man 40 blankt blev man 968a. Skaplig nivå på loppet alltså.

Hur kommer det sig?
Det finns säkert många förklaringar. Toppbredden beror säkerligen på att det var relativt generöst med prispengar. En smart arrangör som erbjuder klubbar som den jag själv springer för en viss startpeng för att det ska bli bra nivå. Men jag tror också det finns en helt annan mentalitet i vårt grannland. Folkhälsan känns påtaglig. Norrmännen är vana vid att träna, och dom gör det rätt så hårt. Att springa ett millopp är liksom inget projekt, och att göra det på 40 minuter är inget folk höjer på ögonbrynen för. Och denna mentaliteten sätter sig redan i unga år. Ut på tur, aldrig sur är nog en trött gammal klyscha som många norrmän faktiskt lever efter.
Några exempel på tider som jag reagerade över, utöver Jakobs segrartid;
Segraren i flickor 14 år hade 35:09. Segraren i flickor 12 år hade låga 39 minuter.  Segraren i pojkar 12 år hade 34:54. Segraren i pojkar 16 år hade 29:33. Alla är ifrån Norge. Ni fattar vart jag vill komma eller?  En liten kille som var 11 år sprang på 36:39. Hallå, vad käkar dom? Finns det ens 11-åringar i Sverige som springer 10 kilometer?

Det är ingen hemlighet att Jakob Ingebrigtsen blivit så bra mycket tack vare sina bröder som han sett upp till. Där ser man verkligen vikten av att ha förebilder. Både Jakob, Filip och deras pappa Gjert satt i samma loge som oss innan och efter loppet.  De är riktiga stjärnor. Världsstjärnor skulle jag till och med vilja kalla dem. Efter loppet när vi skulle tillbaka in till rummet var det fullt av media, publik och säkert ett hundratal fans som stod och väntade på bröderna. Tänk hur många killar och tjejer som också vill börja springa när man har såna förebilder? Bröderna Ingebrigtsen har satt standarden och man kan bara undra vad Norges framtida friidrottare kommer att ha för målsättning?
Vi har sett samma fenomen i Sverige fast bland längdåkare. Det pratas om en Charlotte kalla-generation som i vintras faktiskt dominerade i skidspåren. Jag själv har haft flera förebilder som jag sett upp till, jag flyttade till och med till Göteborg för att få träna med dom. Jag tror vi behöver någon som visar vägen. Någon som visar att det är möjligt. Nu hoppas jag att även Sverige får ett uppsving och kan konkurrera på de större mästerskapen. Kan vi hoppas på en Kalle Berglund-generation som dominerar i framtiden? Vi får se.

Hur gick det för Hälle-gänget då? Vårt nyförvärv Samuel Tsegay, som också är lite av en världsstjärna om än med lite mindre rock n´ roll-aura, var den enda som lyckades utmana de norska bröderna och han knep tillslut en 2a plats på 28:39. Precis före Filip ingebrigtsen som alltså tog hand om 3e platsen.
Min kompis Olle Ahlberg förtjänar lite extra cred för sin insats också. Efter loppet sprang han in och kollade resultatlistan, 29:59. Vilken succé! Vi joggade ner tillsammans, förstummade av hur galet det var att för första gången gå under drömgränsen 30 minuter. Pers med hela 40 sekunder från året innan. Väldigt roligt att dela glädjen med någon man tränar tillsammans med varje vecka. När vi landade i logen igen kom beskedet att resultatlistan hade korrigerats till 30:00 pga ett startskott som ljöd av en sekund för tidigt. Vad ska man säga? Bestulen på sub 30, men jag är säker på att din tid kommer Olle.
Utöver det så hade Hälle som klubb faktiskt 11 löpare under 32:45, och ytterligare 6 st under 40 minuter. Bra nivå på klubben och det känns som man hamnat i rätt sällskap om man vill utvecklas.

Olle är lite märklig. Inget träningspass har egentligen indikerat att sub 30 skulle vara möjligt. Ingen tävling heller för den delen, även om han är en riktigt plus-löpare om man jämför träning/tävling. Ofta har han pratat om sub 30 som att det inte är några problem, därför har han fått smeknamnet hybris-olle lite på skämt. Även denna gången innan start sa han att det är 30 minuter som gäller och vi andra kanske hymlade lite med ögonen, nu var snacket igång igen liksom. Och sen går han in och levererar en supertid,  det är så häftigt!

Jag tror man måste släppa på respekten inför vissa distanser/tävlingar. Många gånger har jag själv känt mig slagen redan på förhand för att man tror sig veta vad man ska och kan springa på. Till exempel under Göteborgsvarvet i år så såg jag mina konkurrenter i en klunga framför och kände ¨nä, det där är inga killar jag kan slå. De är ju mycket bättre¨. Redan då har man förlorat. Jag borde ha lite mer hybris 2020 och bara köra. Chansa lite och kanske landar man då på 30 blankt, och har man lite tur med resultatlistan korrigeras till 29:59 i stället.

/örnen

Team  – Hälle vs Team Ingebrigtsen


– Sveriges snabbaste par? 28:48 + 33:34


Davids tredje millopp efter Berlin maraton som var för bara tre veckor sen.


– Hybris-olle på en tredjeplats i nån slags juniorklass? 

 

4 kommentarer

  1. Är banan kontrollmätt ordentligt?? Sen är ju astmamediciner populärt i Norge. Lite läppbalsam på det och vips så ser resultatlistan ut som den gör… Men med det sagt så är nog hjärnan det största hindret många gånger.

    • Löjlig kommentar. Så fort nån springer bra så ropar man doping. Jag väljer att tro på att hårt arbete ger resultat.

      Banan är kontrollmätt, men relativt fördelaktig. Utför och platt fram till 9km, sen tar man alla höjdmeter upp till mål under sista kilometern.

      • Intressant hur man kan experimentera med banprofiler för att få fram bästa förutsättningar. Detta kanske är bättre än en helt flack bana, om den är fördelaktig som du säger. Nya marathon rekord kanske kan sättas med nya banprofiler.

  2. Mäktig läsning!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑