Vart är vi? Om inte i drömmarnas rike.

Du har gått vilse, barn, giv akt, du sjunker…Hur kom du hit?

-Följde blixtens stråle ifrån höga etern och tog ett moln till resvagn…Men molnet sjönk, och nu går färden nedåt. (Strindberg, Ett drömspel)

Vi gick mot Spira hand i hand. Somna i varandras famn. Ett teaterstycke som bas sedan bara kreativt följa med rytmen och se vad som händer. Svart, vit tandläkarväder. Improvisionsteater. Snabbt, rytmiskt. Skrattsalvor med fotstamp i takt till musiken. Glädje. Teatergruppen 1 2 3 Schtunk – Fantastiska.

Det var inte samma människa som såg Strindbergs Ett drömspel  som sex år tidigare låg i polarens gästsäng och läste Strindbergs Ensam. Vet att Lena Einhorn uttryckte det stilfullt när det gällde Strindberg, kommer inte exakt ihåg hennes slutsats men att det slog mig som något som drabbar en och man kommer bära det med sig resten av livet, fast ja inte kommer ihåg men andemeningen: Strindbergs ord berörde allt. Han skriv inte bara om det man upplevt eller upplevde, han ta mej fan skrev om det som skulle komma att upplevas. En pelare. En kulturbärare. Raseri. Utopi. Kraft helt enkelt. En karl, som på den tiden det begav sig skrev kärringprosa, som det sas, av herrarna.

Vad ser du,barn? 

Ser…att det är skönt…med gröna skogar, med blåa vatten, vita fjäll och gula gärden. 

Det är så bra just nu att ja tvivlar. Vart ligger ormen? som kommer bita mig i hälsenan. Kan ja förutse? Vart skriver man på försäkringspappret? Kommer man stressa upp sig, missa att titta höger och bli rämnad av en budbil. Se ambulanstaket och sen slockna igen. Låter som en mardröm. Men det är en dröm det också.

Ty deras modersmål, det heter klagan. Ja! Ett oförnöjt, otacksamt släkte är de jordiske.

Klagar gör ja aldrig, det är en principsak. Men lider, vore för Instagram att påstå något annat. Ge mig ett hjärta, och ja ska vårda det som en fågelunge. Omtänksamt och plikttroget. Skrev Strindberg någonsin om Landsjön Runt? Självklart.

Glädjerop, skott och dån, se blixtar ljunga, det rings klockor. Tändas eldar. 

Bara en vecka kvar nu, blir exalterad. Vad skrev Strindberg till mig när ja blödde? När huset var främmande och överbefolkat av människor som livet gjort halta och lytta. Minns att han citerade Sofokles.

Av gudarnas gåvor den yppersta är besinning: och därför sig vakte envar att förnärma de Evige. Övermod, när med svidande sår för fräckhetens dåd det pliktat, sig lär med åren besinning. 

Man behöver sina hjältar, Strindberg har sin plats i hjältearmén. En armé som bara växer och växer. Det finns så mycket otroligt bra där ute i världen. Det är som en dröm att leva, man tvivlar om hur huruvida tid o rum existerar. Känns som en turbulens av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Vart är vi ens? Kanske i drömmarna. Till min vän, det finns såklart i musiken. Hör Billie Ellish.