Det är ju den tiden på året när man börjar summera det som varit och tar sats mot det nya. 2018 blev ett speciellt år på många sätt. Både personligt och idrottsligt. Peaken blev förstås Vasaloppet den 4 mars. Jag tror faktiskt att det är en av de största dagarna i mitt liv idrottsligt. Och det smärtar inte lite att veta att jag är långt ifrån det där idag. Men vi får ge det ett försök.

”Vasaloppet engagerar. Så många som hör av sig före under och efter loppet. Det är så man blir rörd. Efteråt blev det pizza som vanligt samt att jag somnade på golvet. Allt som vanligt men ändå inte. Det är så roligt när man kämpar och man får betalt så jag ska kämpa ännu mer till nästa år.”

Så skrev jag om Vasaloppet en vecka efter målgång. Jag hade målet att komma topp 1000 men det blev till och med 785. Sen 2011 har jag kämpat för att komma dit men inte förrän sju år senare insåg jag vad som krävdes. Det är hängivenhet och fokusering. Träningsdagboken ljuger oftast inte. Och ska man nå resultat så finns det bara en väg. Det måste göra ont på vägen dit och det måste flyttas gränser.

”Det kändes obehindrat och kontrollerat till Mångsbodarna. Mellan Risberg och Evertsberg kommer mitt parti. I Evertsberg fick jag rapport om plats 927. Skönt. Bara att se till att inte braka ihop. I Hökberg 850. Bevaka. I mål 785.

Jag minns inte så mycket från loppet mer än att jag aldrig någonsin känt mig så stark i ert skidlopp. Det bara flöt.”

Jag var inte särskilt förvånad i mål. När jag väl hade kommit upp i backen utan problem och inte brutit några stavar och kände att glidet var fint var det bara upp till mig själv, och jag visste att jag inte hade fuskat på vägen fram. Jag hade tränat med Palle i två månader. Tillsammans stod vi utanför omklädningsrummet med glitter i ögonen och kände båda samma sak. Så enormt häftig känsla.  Jag hoppas och drömmer om att få uppleva det där igen i något lopp under 2019. I Vasaloppet är det nog för sent tyvärr, det har jag sett i min träningsdagbok. Men det kommer ju ett 2020.

Två kilometer från mål.