Som ni vet gick ju undertecknad in i den här helgen med två stora mål. Springa smart och springa sig trött. Och för en gångs skull var huvudet med. Lidingö lurade mig inte en fjärde gång.

Den här bilden sponsras av eminenta RacePace.net.

Racepace tog mig till himlen. Oskars och Adam Sernheims projekt som ger dig sanningen om hur du ska springa. Eller i alla fall en fingervisning om hur man bör springa på Lidingöloppet och andra lopp. Enligt den skulle jag hålla följande passeringar vid 5,10,15,20 och 25 kilometer för att nå måltiden 2.12.47. Varför just den tiden? Arvid, numera 1.48-mannen, sprang på 2.12.48 år 2012. Oskar på 2.12.49 år 2013. Så varför inte?

Det visade sig hålla den här gången. Det handlar förstås om erfarenhet. Men också att vara kall i banans mest förrädiska del och låta sig bli omsprungen på de tuffa, knixiga parterna runt 17-18 km och ladda för vad som komma skall. Och ha respekt för att Lidingöväggen kan komma när som helst. Det gäller att vara lyhörd åt alla håll. Den här ön har skördat sina offer. Några såg jag i lördags och det är inget tillstånd man är avundsjuk på.

Milarna landade på 43,45 och 44. Där satt den kan man säga.

 

/RD