Nu ska jag ta med er på en liten historia. Det var här i Eksjö allting en gång började.  Micke Levinsson barnvaktade mig 1997 och vi åkte till Eksjö för att springa. Nummerlapp på magen precis efter man lärt sig gå. Sedan dess har det rullat på.

2013 grundades holaveden, det dröjde ett tag innan bloggen föddes men innan dess hade vi börjat sällskapa på en de träningspass. Oskar skrev ¨följ med till Eksjö stadslopp eller starta för evigt i led 6 på vasaloppet¨. Då sprang jag på 36:57 och i bilen hem lärde jag känna Johan som fått i sig 3 stora mariestad och började komma igång med snacket. Jag har aldrig stått i led 6 sedan dess.

2014 hade jag lärt känna Robban the slugger davidsson och tillsammans drömde vi om att springa en mil under 35 minuter. En så kallad drömgräns, 3:30min per kilometer. Eksjö stadslopp var platsen det skulle ske på. Tidigare hade jag gjort en mil på låga 36 så jag visste att det skulle krävas något alldeles extra för att klara av det, men vi gav det en ärlig chans. Växeldrog från början, om jag inte minns fel fanns peternilsson med i bilden och stod och skrek vi den sjätte kilometern. Han har väl i och för sig alltid funnits med i bilden. Legendstatus. Vid den åttonde kilometern lämnade Robban mig och gick för det på egen hand. Det var kört tänkte jag. Sista kilometern ger jag allt och kommer ikapp både Robban och den då nya löparvännen Bennet. Under den långa målrakan ser man klockan över målgången. Den tickade väldigt snabbt och jag trodde inte att det var möjligt när jag ser att det börjar närma sig 35 minuter. Sista spurten, går förbi Robban och bennet och in under målet på 34:44. Succe!

2015 sprang jag inte, men Oskar gjorde 33:25 och det kändes smått omöjligt när han skickade ett sms och berättade om det.

2016 startade optimistiskt i rygg på David Nilsson och Oscar Claesson (som förövrigt vann vilden igår före Anders Kleist). Halvvägs hade vi 15:50 och jag kände på mig att det hade gått lite för fort för mitt eget bästa. Rainer stod längs med banan och bevakade sitt personbästa som löd 32:39, dum nog som jag var trodde jag att jag hade det ett tag. Men det straffar sig att ligga på och i mål landade jag på 32:52.

2017 så är vi framme vid årets lopp. Under vintern har jag under mina träningspass funderat mycket på vad årets målsättning ska vara. Jag har ofta kommit fram till att inte sätta upp några tider som målsättning utan se till att sköta träningen ordentligt så kommer tiderna automatiskt. Men jag ljuger om jag säger att jag inte ville bli bättre, och ner mot 32:30 ville jag verkligen göra under året. Höreda och Landsjön runt indikerade på att träningen gått riktigt bra, men eftersom det inte är några tiokilometerslopp stod perset från förra årets Eksjö stadslopp kvar.

Perfekt dragjobb av Oscar Carlsson som springer för Hässelby, vi hade 15:44 halvvägs och jag började drömma om att få springa på målrakan och se klockan fortfarande ticka på minut 31. Vid sjätte kilometern fick jag släppa Oscar, jag är osäker på om han gjorde en tempoökning eller om det var jag som tappade lite. Vid åttonde kilometern var jag nere på botten, det är rätt tungt att ta sig tillbaka mot målet. Några få backar och en del tighta kurvor. 3:19 klockade jag den näst sista kilometern på, jag började inse att under 32 skulle bli tufft. Mot målrakan och sista kilometern. Jag tuggade på så hårt det gick men fick ändå inte den där slutspurten som jag hade hoppats på, och när jag närmade mig målgång såg jag målgångsklockan byta från 31 till 32 minuter precis framför mina ögon.

32:06. Med andra ord 0,6 sekunder för långsam per kilometer. Nästa gång.

 

/ AÖ