Vart har vi tagit vägen?

I vår djupt hemliga Bloggventil luftas både det ena och det andra. Man (jag) kan slänga ut en fråga om vilken pulsklocka som är rätt, det kan diskuteras vilken naprapat som trycker hårdast eller så får man en lägesrapport från Gisebrew som talar om när det är dags att tömma buteljerna eller om någon ska springa eller hur det kändes i den röda zonen eller om världsläget eller om man vill delge bloggkollektivet vad man ämnar att förtära till kvällsmat. Kort och gott så luftas allt. 
 
I veckan dök vi in i att löparboomen mattas av. Att fler och fler lopp tappar deltagare. Detta fick min journalisthjärna att gå igång och jag spanade igenom lite resultatlistor flyktigt. Jämförde bara snabbt från 2015 till 2016 och det behövdes inte många klick innan jag insåg att vi står på tröskeln till en lågkonjunktur inom tävlingslöpningen. Var har vi tagit vägen? 
 
Själv är jag högst medbrottslig då jag ej prioriterat tävlingslöpning i år. Däremot fick jag ett mejl från Lidingöloppet som skrev att de saknade mig på startlinjen i år och en uppmaning till att jag skulle anmäla mig. Det är ju inte så att evenemanget står och faller med mig precis men jag lär väl inte vara den ende som fått ett liknande mejl. Tänk den dagen då Vasaloppet skickar ut nåt liknande i början av januari. ”Vi saknar dig Robert”. Den dagen är det jag som köper en ram och låter denna vädjan om ett deltagande pryda min sovrumsvägg. 
 
Längre än att snabbt titta över resultaten från tävlingar har jag inte kommit. Granskningen är bara i startgroparna, så låt oss spekulera. Vad gör vi istället? Swimrun, triathlon, ultra? Utbuden är enorma och människan är ju sådan att hon allt som oftast söker sig mot det mer extrema, mot de större utmaningarna. Marathon är ju inte lika övermänskligt som tidigare kanske då det nu ses som en klackspark att springa 42 195 meter. Nu finns flertalet ultralopp och 12-timmars och 24-timmars. Gud bevare mig väl. Är det där ni hänger? Eller var är ni?
 
Var är vi nu?
 
Har det blivit ute att tävla rent av? Nej, så långt kan vi väl inte sträcka oss. Men det kanske räcker att träna, att vara i form. Att nå tidsmål kanske mer och mer faller i skuggan av själva upplevelsen? JAG VET INTE. Men ni kanske har svaret? Det är därför vi har öppna kommentarsfält. Välkommen att diskutera om ni vill. 
 
 

11 kommentarer

  1. Allting går i vågor! Tror precis som du skriver löparboomen mattas. Kanske har det blivit för vanligt, det är liksom ingen grej längre, bara något som "alla" gör. Får en känsla av att cyklingen kan vara på framfart.

    • Ja det är ju så. Fördelen med löpning är enkelheten(för enkelt?) och den förhållandevis billiga utrustningen (om man bara ser till det nödvändiga). Men kanske söker vi nåt annat och där kommer cyklingen in månne.

  2. Ja, det känns som cykel och MTB har ett uppsving. Nu ser man personer som är ute och tränar på cykel nästan varje dag året runt men för knappt 10 år sen såg man knappt en cyklist efter Vätternrundan. Körde själv ett MTB lopp förra helgen med 1540 deltagare (Bockstensturen).

  3. Varför tror ni tillväxt är så viktigt? Varför är allt som inte visar en tillväxt i kris? Varför måste allt bli större och större? Är det för att universum hela tiden expanderar?
    Jag fattar inte.
    PS jättebra blogg, speciellt Robert men alla andra också.

  4. Är det säkert? Kanske poppar det upp flera lopp som vill ta del av kakan som Vemdalen t ex. Ett nytt lopp med över 600 deltagare. Det kompenserar en nedgång med 100 deltagare i 6 andra lopp. Nuförtiden lockar det extrema, typ actionrun. Blir loppen tuffare orkar man inte heller ladda om för fler lopp. Det blir spännande att följa Oskar till helgen ifall han har återhämtad sig.

  5. Inlägget påpekade väl inte direkt att det är nåt dåligt utan snarare lyfte frågan vart alla löpare tagit vägen? Själv tycker jag inte det spelar någon roll så länge svenska folket rör på sig. Springer dom inte kanske dom cyklar! 🙂

  6. Jag blir så trött på allt tjat att alla ska röra på sig hela tiden, det enda det resulterar i är ångest och skuldkänslor. Hur mycket måste svenska folket röra på sig egentligen? Jag vill bara påpeka att jag inte är tjock men tycker typ blodomloppet mest liknar masshysteri. Cykel däremot tycker jag är jättebra färdmedel speciellt i stan. En annan sak jag tänkte på när jag ändå får tillfälle att fråga. Om ett lopp har 600 deltagare så är det väl så att det blir tillslut en vinnare och 599 förlorare, är det sunt att producera så mycket förlorare? Jag har själv ingen åsikt i frågan, har bara tänkt tanken. PS Jag ville aldrig framföra någon kritik mot Roberts text, det var jättebra.

  7. Jag tycker det roliga med "löparboomen" var att se att så många människor var mycket sämre på den mest naturliga saken i världen.

  8. Visst har det varit roligt med löparboomen för oss som gillar löpning! Jag håller med!

  9. Jag har i stort sett aldrig vunnit ett lopp men aldrig känt mig som en förlorare. Tror du alla 600 löpare på startlinjen står där i hopp om att korsa mållinjen först? Knappast va, då springer man nog av fel anledning. Själv tävlar jag bara mot mig själv och tiden när jag springer en tävling.

    En sak till – vad är det som är så dåligt med att många springer tex blodomloppet? Det gör ju bara att fler, som annars kanske inte vågar, kommer och springer?

  10. Allt är ju individuellt..tycker man att det är jobbigt av olika anledningar att ställa upp i ett lopp som blodomloppet pga att det just är många deltagare…så behöver man ju inte! Alla känner ju inte så..själv är det en fröjd att bara stå där på startlinjen med så många deltagare som möjligt:) klart vi ska röra på oss så mkt det går så länge det känns ok…för att visa nästa generation att det är ngt bra för kropp och själ!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑