Månad: juni 2016 (sida 1 av 6)

Konsten att ge sig ut

Ibland är det segt att ge sig ut och springa. Tröskeln ut genom dörren är ovanligt hög och skorna extra svåra att snöra på sig. Igår var en sådan dag. Efter bara ett kapitel i boken somnade jag som en stock. Med boken på näsan vaknade jag och konstaterade att jag nog var för trött för att springa. Men av ren rutin började jag ändå klä på mig och låta pulsklockan leta rätt på satellitmottagning. För första gången i mitt liv har jag vardagsrutiner. Fortfarande lite motigt att ge sig ut så jag blir sittande i hallen. En inre kamp utspelar sig. Jag tror många känner igen sig. Intalar mig själv att det får bli en lugn, kortare runda bara för att.
När jag tillslut går ut genom dörren släpper allt och jag springer ut på våran innergård, pigg idag tänker jag och sätter fart mot vätterstranden. Klockan visar fyraminutersfart. Vad händer här tänker jag, detta kan inte stämma. Fortsätter längs med Vättern och stannar inte förräns jag upptäcker att det är matmarknad inne i stan. Klipper en alldeles för kryddstark korv sen vänder jag och springer hemåt igen. När klockan piper till för 15 kilometer tittar jag ner och ser att jag har god marginal till timmen.

Den bästa träningen är den som blir av. Jag har aldrig ångrat ett träningspass. Aldrig! Så varför stanna inne?

Munkarna på berget Hiei

Imponeras du av löpare som kan springa långt, Scott Jurek, Jonas Buud? I Japan finns det en munkorder som går under smeknamnet maratonmunkarna. Buddistmunkarna visar sin hängivenhet genom att utföra en tusenårig ritual genom att i hundra dagar springa 30-40 km per dag. De får endast stanna för att be och utföra rituella handrörelser. Det är förbjudet att stanna för att vila under löpturen annat än när bönerna ska utföras. Munkarna springer i en bomullsdräkt, halmsandaler och med en kniv runt midjan för att kunna begå självmord(!) om han inte orkar fullfölja 100 dagarsritualen. 100 dagar är instegsloppet så att säga. Dom riktigt troende siktar högre. Under sju år springer de först 7×100 dagar under de första fem åren. Sedan ökas distansen till 60 km under det sjätte året och avslutas med 84 km i hundra dagar det sjunde. Efter kan man tro att dom vilar och äter upp sig….
Nej, då fastar de i 9 dagar utan sömn, mat eller vätska, sittandes övervakade av två munkbröder. Ursprungligen fastades det i 10 dagar men ytterst få överlevde så man kortade ner det till 9. 2 munkar har dött av förruttnelse under fastan i modern tid och sedan 1885 har 46 st klarat att genomföra 1000 dagar.
 
Vissa har tillgivenhet till löpning, har du det?
 
Faktan är tagen från boken ”Löpning – en världshistoria”, jag tänkte återkomma med en bokrecension senare när jag läst ut den.

Kollektivet

Ragnar Sigurdson är odödlig. Det vet vi nu. Island har slagit ut fotbollens hemland som nu varken är med i EU eller Europamästerskapen. Ni ser vad man kan uppnå när man är ett kollektiv och hjälps åt. Island är bättre än England på fotboll på grund av hängivenhet, hjärta och konstant fokusering. I en tid då individens styrka ses som en förutsättning för ett fungerande samhälle visar Island varför VI fortfarande är starkare än JAG. Lars Lagerbäck hade varit president på ön om befolkningen fått bestämma. Men kanske handlar allt om självinsikt. Insikten att se sina begränsningar och därmed hitta andra vägar till framgång. Jag tror på kollektivet. Det har jag alltid gjort. 

I fredagens kvava väderlek samlades ett annat kollektiv. Vi kan nästan börja kalla oss det nu. 9 startande i Sillarännet. En fantastiskt fin runda på höjderna över Kaxholmen som Palle märkt ut. Efter rekogniseringsvarvet förstod vi alla att det här handlade om mycket mer än att bara springa. Tre stängsel skulle öppnas och låg man bara kloss i rygg var man som förste man tvungen att hålla upp för sina konkurrenter. Eller tvungen och tvungen. Det bara blev att vi gjorde så. Man måste ju hjälpas åt som sagt. 
4 km var perfekt. Efter målgång var alla deltagare nöjda. Och när sedan Palle bjöd på trerätters i solskenet kände man att livet var rättvist. Sillarännet har nu på tre år gått från två deltagare till nio samt fått en efterföljande bankett. Säg en annan löptävling som kan konkurrera med det? 
Deltagarna. Far o son Nilsson fattas på bilden.
Pallen. När lillebror Öhrn var på Öland tog storebror ansvar och fixade ännu en medalj till familjen. Palle nöjd tvåa och undertecknad fixade första segern sen första Sillarännet.
Fick sedan avsluta banketten med att dricka kaffe ur Palles Farmartjänstmugg. Fullbordat.
Avslutade midsommarhelgen med att se Bossen för sjätte gången. Fick höra 41 shots(American skin). Ännu mer fullbordat. 

Det lär ha varit på hösten 1894.

Olav Tomasson stod och klippte får någonstans långt ner i Tasmanien när han mottog ett brev med texten ”Kom hem, käre Olov, för nu är det arv.”
När han senare på sin färd hem kommit till Melbourne svarade han med texten
”Jag kommer stövlande” trots att det var osäkert om brevet skulle komma fram före honom själv.
Den här biten som jag idag inleder med är tagen från en historia som är skriven av ingen mindre än Harry Martinsson.
Jag har kvällen till ära plockat ut boken Nässlorna blomma ur bokhyllan med anledning av att jag idag lyssnat på författaren David Lagercrantz sommarprogram.
David pratade till största delen om den gigant vid namn Olof som var hans egen far, och enligt legenden så var det just denna Olof som med sin auktoritära beslutsamhet och stålvilja var den bidragande orsaken till att Harry Martinsson valde att avsluta sitt liv genom hängning.
Anledningen till legenden är den oerhört våldsamma kritik den store Olof riktade det moraliska förfall som den svenska akademin visat när dom gav Nobelpriset i litteratur till en av sina egna styrelsemedlemmar nämligen Harry Martinsson.
 
Nog vägde den store Olofs ord tungt i de flesta fall och David själv säger sig ha levt sitt liv efter devisen att det skulle vara bättre att ligga på psykiatrisk klinik än att formulera en mening halvdant.
Med tanke på familjens historia av psykisk sjukdom och prestationsångest så är det en hård devis att försöka leva efter.
David har jobbat hårt, verkligen hårt och är idag kanske vår bäst säljande författare dom senaste åren men han lider nog av det faktum att han inte är född med den begåvningen som Harry Martinsson hade.
 
Nu hade inte jag tänkt skriva om varken Olof,Harry eller David utan om boken som informationskälla,konstform eller varför inte livspartner.
Mest hade jag tänkt skriva om bokens framtid.
Alltså hur jag tänker om boken framtid för om bokens framtid kan ju ingen säga sig veta alldeles säkert.
 
Om vi tänker på dom där breven i inledningen av texten, hur sakta kommunikationen var och jämför det med hur otroligt snabbt det går idag. Ett exempel.
Jag drar med fingret över paddan och skriver i min direkt kanal bestående av bloggens medlemmar löpning 18.00?
Inom 30sekunder svarar Arvid 18,15 där stigen blir till grusväg? Jag svara Perfekt! och inom en minut har ett möte mellan två män arrangerats.
Kommunikationen går hypersnabbt idag i alla olika former.
Allt är på internet och internet går snabbare och snabbare, om man jämför med breven så gick mejl så otroligt mycket snabbare och idag använder knappt ingen mejl pga att det är förkrågligt då messenger är smidigare,snabbare,bättre.
Den här snabba direkta kommunikationen efterfrågar en kvick skalle med snabb associationsförmåga och bred referensram.
Alltså kan vi lätt tro att bildning kommer bli på modet igen.
 
Böcker och litteratur kommer enligt denna teori att bli högsta mode.
Det spelar ingen roll om det är en bok tryckt på döda trän eller en bok som du laddat ner till din läsplatta.
Då böcker på döda trän är nostalgi och mer en inredningsdetalj än nödvändigt för själva sakinnehållet.
Det som gör boken till det speciella mediet över andra är att den kräver en insats av dig som läsare.
Det precis lika meningslöst att sitta och bläddra förstrött och ogenomtänkt bland bladen i en bok som att sitta med mobilen och bläddra bland nyheterna på Aftonbladet eller bilderna på instagram.
För att ta del av bokens skrapa analys eller gastkramande historia så måste du anstränga dig och ge den din fulla uppmärksamhet.
 
Världen lider inte längre brist på information.
Vi pumpas fulla av nonsens information hela tiden, det vi verkligen behöver men får så lite av i mängden av tyckande och gissnings nyheter är den skarpa analysen av vad som faktiskt har hänt.
Du kan läsa alla nyheter om is krig i Syrien utan att veta ett skit om konflikten och historien i sig.
Du blir matad av nonsens hela tiden medans du känner känslan att du måste hänga med i världen och går av ren nyfikenhet in på dagens nyheter för att undersöka vad det var som hände under tiden du var inne i snabbköpet och köpte omogna jordgubbar med smak av förljugenhet.
Du utvecklas alltså till en idiot som trotts dina försök att hänga med i svängarna inte vet någonting om dom platser som svischar förbi utanför rutan i den hypersnabba virtuella världen.
 
Jag är helt övertygad om att boken är det rätta elementet för den som vill bredda sina erfarenheter och utveckla sina tankar.
En stund av kvalitetstänkande för mig själv med mig själv.
Jag lägger i boken mycket större trovärdighet när en författare kanske lägger år på att formulera sin kunskap och tankar till en bok än vad en journalist gör när han spottar ur sig nyhetsreportage där krutet lagts på rubriken snarare än på innehållet som dessutom blir övergivet av flödet innan solen hunnit gå ner för kvällen.
Det är helt enkelt väldigt få nyheter som är värda att få reda på förens man verkligen vet vad som hänt.
När det kommer till information så är det till tyvenne och sist trovärdigheten som är det viktigaste.
Det spelar ingen roll om du får allas uppmärksamhet om trovärdigheten är noll, resultatet blir ändå samma som för pojken som skrek vargen kommer alltför många gånger nämligen ingen bryr sig.
Verkligheten är som multiplikationstabellen är en nolla inblandad blir också resultatet noll.
 
Boken har en stark framtid var så säker.\nNu ska jag gå till sängs och drömma om att jag springer med ett barns vanvett och tillslut stupar av utmattning och vaknar med en yrselliknande skräck och hör henne ropa mitt namn med flickhes röst någonstans i natten.
När jag äntligen finner henne i mörkret ger hon mig stryck som om jag vore en liten hundvalp.
Det är nämligen så det går till när han får beskriva det, den begåvade Harry Martinsson.
Högsta mode.

Gästinlägg – Äppellegenden och bauerleden

Har ni läst på bloggen om äppelodlaren, äppellegenden eller enbart löparlegenden? 

Det har ni säkert ifall ni hängt med. Vi kan även kalla honom för Uffe Mattsson eftersom han heter så. För mig är han en legendar, dels för sina bedrifter i löparskorna och för att han liksom räddat livet på mig, nästan i alla fall, nja jag hade kanske överlevt ändå. 


Ofta sprang vi från IKHP Bauerleden i början på våra tisdagsträningar. Tony Peterson var den självutnämnde ledaren som bestämde vart det skulle gå och var det var pinkapaus – alltid samma ställe där vi markerade vårt revir. Jag gör fortfarande likadant hemma hos mig. Någon väckte tanken att springa hela leden en gång men eftersom vi insåg att det skulle vara för långt så nöjde vi oss från Bunn till IKHP stugan. 


Det var den 17 juli 1986, nu kommer dagboken till sin nytta, när sex tappra startade på Bauerleden vid Ingarydsdalen. Det började direkt med en uppförsbacke, jo hela leden skulle vara kuperad hade man talat om för oss. Visst stämde det. Längs Lappsjön hade markägaren vägrat att leden blev markerad, så där valde man väg själv enligt allemansrätten. Jag minns inte så mycket mer. Det var backigt, det var varmt, flugorna bakom t-shirten på löparen framför blev bara fler och fler. En gång i Jämtland lärde jag mig att de släpper när man går under 4 min/km men det var inte att tänka på i den tuffa terrängen även om vi alla var skapliga löpare. Vi stannade några gånger där vi drack, det hjälpte ett tag men sen kröp sig tröttheten allt längre in i kroppen. Efter knappa 2 timmars löpning, där snacket hade förstummat för länge sedan och låren började bli stumma, började jag bli riktigt slut, ändå var vi ju bara i höjd med Kaxholmen och hade säkert en mil kvar. Plötsligt ropar Uffe: stopp, här stannar vi! Sen går han till en gran, hämtar fram en påse med bullar och en stor flaska saft. Vilket hallo det blev! Precis vid rätt tidpunkt, när inte bara jag var rätt slutkörd. Han hade placerat godsakerna där innan vi gav oss iväg. Vilken framförhållning! Vilken glädje! Vilken tajming! 


Jag glömmer det aldrig och är fortfarande tacksam. Aldrig har en bulle smakat så bra! Precis som kaffe den gången i Skottland i Ullapool i det lilla caféenär jag var genomblöt efter några timmar i regnet. Det är inte själva smaken på kaffe eller bulle utan själva tillfället och omständigheterna som gör det. Resten till IKHP stugan gick som en dans om man bortser från Ulvadalen som var som en riktig vägg men då hade Uffe och en till – jag minns inte vem, förmodligen Gunnar Sandberg – redan sprungit före men inte på leden utan på grusväg, mycket mindre stigning och även kortare. Vi fyra andra tog det mer på allvar, det var ju liksom bara halva grejen utan Ulvadalen, som att vända på vägen upp till Kebnekaise vid kaffedalen, men ok: Har man bjudit på bullar i rätt läge så får man göra så och är förlåten! Det kan nämnas att vi bara sprang den sträckan en gång till, 2 år senare och bara hälften så många som första gången. Till slut står det i dagboken så här: ”Tid 2.59 netto, 3.14 brutto, det sägs att det är 33 km men var nog närmare 35”. Vi hade ju inga gps-klockor på den tiden. När jag googlade om Bauerleden stötte jag på det här. Se: http://www.runnersworld.se/blogs/emelieandersen/john-bauerleden-inget-for-veklingar.htm


Att det alltid måste finnas sådana som är bättre, värre eller för all del sämre – vad man än gör!

Som löpare hände det inte ofta att man var före Uffe, kanske någon gång. Han var artig och sa något i stilen med  ”du är alltid en hård motståndare” men innerst inne tänkte han något annat, t ex vad Arvid tänker om Oskar nu, eller vad Oskar tänkte om Arvid för ett år sedan: Jag är nog före dig i alla fall!


Ulf ”äppellegenden” Mattson 


Vi tackar Rainer för mycket underhållande gästinlägg. Har du också ett oförglömligt minne från en träningsrunda? Vi tar tacksamt emot fler gästinlägg som vi kan lägga ut på bloggen. Maila holavedenblogg@gmail.com och skicka gärna med en bild! 



Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑