Jag tänker på dig

2013 hade ett av mina revben blivit söndersparkat i Stensjön. Inte i gängslagsmål dock. Det var ett inlägg från högerkanten med inåtskruv och då gör man allt för att nå bollen. Inte för att skydda sig mot eventuella målvakter i periferin med högt flygande knän. Min tanke var dock inte att springa Göteborgsvarvet så det gjorde inget. Men mitt sug blev inte mindre av att följa loppet på plats. Mor, far och lillebror sprang.
 
Lillasyster och jag var skadeskjutna på varsitt håll och supportade. Vid start var det minst 30 grader varmt och en vind lika kraftig som den långsammaste av pormaskar. Att bara stå bredvid framkallade svettpärlor. Den svenska luften när den är som mest kvav. Allt var upplagt för kollektiv kollaps. När vi kom ner till Avenyn liknande det mer israelernas 40-åriga vandring genom öknen än världens största halvmaraton. Eller var det zombier, levande döda som kom gåendes mot Poseidons porlande vatten? Jag knäppte en bild ut i tomma intet och lyckades på något slumpartat sätt fånga Jimmy Hultberg som anslöt till de levande döda.
 
Deras blickar var tomma, håglösa och törstiga. Det här liknade inget annat. 
 
 
Vi vandrade upp mot Poseidon, ställde oss vid den lilla Pressbyrån där man kunde skymta löparna först på väg upp mot havets gud och sedan på nära håll när de rundat honom. Hettan var olidlig. Då small det till. Riktigt jävla rejält. Bomberna vid Boston Maraton veckorna tidigare var i färskt minne och gjorde de flesta av oss ganska illa till mods. Men den här gången rörde sig om Moder Natur som hörde bön från tusentals löpare och öppnade upp hela himmelriket i samband med den kraftiga åskknallen. Ner störtade vattnet och haglet och vinden välte kravallstaket på Avenyn. Ett väderfenomen häftigt att skåda. Det kalla och det varma i en brytpunkt just över alla törstande varvetlöpare. Vi pressade oss mot butikerna för att undgå att den tillfälliga hagelstormen skulle fördärva oss men flertalet av de krigande med endast kilometer kvar till sina drömmars mål njöt till fullo av nedkylningen. Vad hände egentligen? 
 
Därefter kom de en efter en. Peter Nilsson med sitt sedvanliga brunstiga vårskrik när han upptäckte sina fans från hembygden.
 
Mor och far som strävsamt kämpade tillsammans för att nå drömgränsen under två timmar, vilket de fixade med flera minuter. Lillebror som dagen och staden till ära klätt sig i Djurgårdströja gjorde storebror stolt när han dagen efter 90 minuters fotboll köttade in i mål på 1.44. De var nya människor efter stormen och kunde med stor stolthet korsa mållinjen i Slottsskogen.
 
När vi vandrade uppåt såg vi de som inte klarat det. De som fallit i diken och buskar till följd av den rådande hettan. En efter en kunde jag skymta de som fick ambulansvård, dropp och nedkylning. Smått surrealistiskt. Det är ingen dans på rosor att åka till Göteborg näst sista helgen i maj. Glöm aldrig det. 
 
I år kommer jag inte möta dig Göteborg. Jag kommer säkerligen ångra mig på lördag. De två åren efter värmevarvet 2013 har jag stått där i Slottskogen. Ena gången allra längst bak. Ena gången så långt fram jag någonsin kommer stå. Men den här gången kommer jag sitta och följa våra pojkar. Oskar och Arvid. Må all glädje och lycka vara med er. Och Göteborg. Jag tänker på dig. 

1 kommentar

  1. Känn ingen sorg för mig Göteborg ….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑