Månad: mars 2016 (sida 1 av 7)

All you need is glädje

Spring inte mot kroppen. Spring med.
 
Fjolåret var ett haveri. Nu ändring. 
 
I tankarna: Känn in. Och lita på känslan. 
 
Höredarundan var precis vad undertecknad behövde. En tävling med trevliga möten, lite snack på startlinjen och sedan allvar. Ingen klocka. Bara känslan. Hitta en lagom nivå och gå med kroppen. 
Hamnade med topp 300-vasalöparen Erik Nero efter nån kilometer sen slog vi följe. Vilken maskin. Efter halva loppet kom en av bygdens bästa löpare nånsin, Madeleine Larsson, ikapp och gick om. Men vi bet oss fast och vi blev en trio fram till kilometern kvar. I motvinden gjorde sedan Nero ett ryck som jag inte kunde följa men kunde i alla fall skaka av mig Larsson och landade till slut på en sjätteplats på 33.16. Otroligt tillfredsställd med tillvaron. 
 
Det här var verkligen glädje. Det var fulländad löparglädje. Mycket längesedan en liknande känsla infann sig under och efter ett lopp. Låt hända att det var en träningstävling. I år är det känslan som räknas. 
 
Efteråt blev det en mustig burgare hemma hos den blivande löparlegenden Arvid. En potential som kan räcka hur långt som helst. Jag tror på OS 2020. Inte ens SOK:s gränser kan stoppa det. 

Vi tror på dig Erik!

Vad händer på en sketen torsdag?
Kl8 nu på morgonen startar bloggrannen Erik Wickström sin färd mot att åka skidor så långt som möjligt under 24h.
Spektaklet äger rum utanför Åre där Ski Classics kommer att avslutas på lördag.
Ett världsrekord ska slås och för det krävs att man åker en bit över fyrtiomil.
På många sätt otroligt.
Läs mer på Erikwickstrom.se och följ färden på hans facebook sida.

Vägen till framgång stavas träning

Vi återkommer närmaste dagarna med en liten rapport från Höredarundan. Med idag får ni läsa ett gästinlägg från Rainer Scholz. Som vanligt gör sig texten bäst med en kopp kaffe i ena näven och en kakbit i andra. Mycket nöje!

 

– På de flesta sakerna blir man sämre med åren, det märks framför allt i löpspåren. Även om själva löpningen känns hyfsat bra så avslöjar en blick på klockan den nakna sanningen – rullatorfart! Men det finns faktiskt en grej som jag har blivit mycket bättre på, ja rentav så proffsigt att jag nafsar på den yttersta världseliten – att gnälla! Det är inte roligt att sitta jämte mig i bilen när jag håller hastigheten och blir omkörd, eller ser när andra bilförare pratar i mobil istället för att observera trafiken, eller ännu värre, när folk låter bli att blinka medan jag väntar in deras bil vid en korsning, sen svänger de in framför mig och jag …… det vill ni inte läsa!

 

Nu vill jag gnälla lite på dagens löpare. Min far sa alltid: von nichts kommt nichts, vilket betyder ¨av inget kommer det inget¨. Det var inte ofta han hade rätt med det här stämmer. Ska ni bli bättre så måste ni träna mer! Det är därför det är så stor skillnad i resultatlistorna nu och förr, att det sprangs snabbare av flera förr jämfört med idag. Nu tycker jag i och för sig inte att det är sämre för det, man springer och tävlar mer för att det är skoj – det är ingen dålig inställning, plus att träningen är mer allsidig nu. Men av alla inlägg här att döma så vill man springa fort. Oskar siktar ju på sub 32. Vaddå sub 32? Jag googlade sub, under 32 alltså. Gäller det BMI, eller på rullskidor runt Landsjön, eller efter 9km i Eksjö stadslopp? Eftersom det är öppet med vad han menar så lär han lyckas men om han menar 32 minuter på 10 km så lär han behöva träna löpning, med betoning på just löpning. Det gjorde nämligen vi på vår tid, bl a jag och äppeloddlarn eller löparlegenden (kärt barn har många namn) som han heter här på bloggen. Vad det gäller träningen så kallades jag för ”Sundby” av mina löparkompisar på den tiden det begav sig och jag förstod inte varför. Först nu tändes ett ljus och jag har förstått det  Ni tränar säkert bra allsidigt, skidåkning, rullskidor, cykling  och styrka men ska man bli bra på att springa så är det löpning som gäller utan att bygga upp större muskler. Vi hade armar som var smala som benen på en talgoxe och ni skulle sett duschen en tisdagkväll i IKHP stugan – folk hoppade fram och tillbaka för att bli blöta, så smala var de. Muskellös istället för muskulös. Vi tänkte löpning hela tiden, det var det livet bestod av. Mindre styrka, Oskar, mer löpning, så kan du ha en chans. Jag tror på dig!

 

Arvid gläntade på dörren till maraton en aning, här vill jag lyfta ett varningens finger. Man ska ju lära av sina misstag men varför göra misstag när du kan lära av mina. Vänta med det, träna ordentligt i ett antal år, sen kan du börja tänka på det. Själv hade jag bara hållit på i ett drygt år när jag ställde upp i Jönköpings Marathon 1981. Det flöt på bra till en början men sen kom mannen med klubban redan efter 29 km på en bro vid gamla flygfältet. Resten av loppet blev en pina där jag fick gå minst åtta gånger och även om jag såg vätskekontrollen 200m längre fram som hägrade så gick det inte mobilisera krafter för att jogga dit, jag fick gå – och det är inte kul på tävling! Jo, kanske på en gångtävling. Vi gick i mål på Elmia, ungefär där tipshallen ligger nu, lätt uppförsbacke också, men i mål kom jag. Det kändes konstigt en hel månad efteråt, benen var som styltor, ständigt lätt huvudvärk, jag kände mig varm hela tiden.  Jag kom igen som löpare i alla fall men det tog tid.  Hur det var med träning och hur besatt jag var understryks av det här:

¨Det var den 17 november 1995 som kom med den värsta snöstormen på länge. Visserligen gick jag från Öxnehaga ner till Huskvarna och tillbaka mitt på Öxnehagaleden för det körde inga bilar men fram mot kvällen blev jag trött på att sitta framför datorn. Jag funderade på att springa inne i huset. På med pulsmätaren och rena skor: från ytterdörren uppför trappan till bokhyllan och tillbaka nerför trappan, till ena hörnet på nedre plan och tillbaka till ytterdörren och om igen. Så höll jag på i 20 minuter med en puls över 130, ibland över 140 efter ryck i trappan. Efter en paus mest för psykets skull sprang jag 25 minuter till, den här gången med musik från Lundell. Efter ytterligare en andningspaus hann jag precis de sista 15 minuterna innan det blev strömavbrott – 1 h sammanlagt. Det är värt att notera att frugan och äldsta dottern inte var hemma medan den 13 årige sonen mest skakade på huvudet. Men femåringen hängde delvis med. Vädret kan inte stoppa en löpare, jag erkänner dock att man måste vara rätt så korkad för att göra sånt här.”

Det var en originaltext ur en löpartidning jag skrev för IKPH på 90-talet. Visst låter det galet och det var det också men träna löpning måste ni, (ojojoj vad han tjatar nu!!!) även om ni inte behöver få dåligt samvete ifall ni hoppar över en dag. Hur ni tränar har mindre betydelse men för det mesta springer man för fort, det gör jag fortfarande även om ordet fort har en annan innebörd nu. Efter första maratonloppet lovade jag mig själv att aldrig mer ställa upp när jag inte är noga förberedd och det har jag hållit, sen kan dagsformen ändå ställa till det i ett sådant långt lopp d v s det kan gå åt skogen.  Arvid skriver att han måste våga mer. Våga träna, Arvid, gör man resultat som du med så lite träning så tyder det på en stor potential, snart har du inga motståndare längre, bara byten! ( den här texten är ett par månader gammal men Arvid har känt till den och resultatet syns redan, nu får han inte blåsa på för hårt)

Jag har gnällt färdig, jag menade väl. Vill ni bli snabbare finns inga genvägar, det är löpträning som gäller. Min far sa ”av inget kommer inget ” men det är inte lika med ”ju mer desto bättre”. Det är faktiskt mina egna ord. 

 

 
 
Vi tackar Rainer för träningstipsen och ett fantastiskt gästinlägg. Har du som läser något du tycker borde publiceras så mejla över texten och gärna någon bild. Kan vara allt från en kortare anekdot till en längre text, men vi ser helst att det har en viss anknytning till konditionsidrott. 
 
kaxholmenkickwaxers@gmail.com
 
Tycker ni att det är en alldeles för krånglig mejladress går det bra att skicka till;
 
arvid.ohrn@gmail.com
 
 

Första vårtecknet

Idag är det Höredarundan, det första riktiga vårtecknet går av stapeln idag. 9,5 km längst småvägar förbi bönder taggade till tänderna för vårsådden och en doft av ny gödslade fält skapar en gemytlig stämning. Det är den första riktiga tävlingen, även om den kallas träningstävlning. Med en historia längre än våra levnadsår och en resultatspärm med alla listor sedan tidigt 80-tal är det som julafton för den statistikintresserade löparen.
Dagens fråga är om Holaveden kommer ta sin tredje seger i årets träningstävlingar. Tidigare har jag och Arvid tagit hem var sin träningstävling. Men idag sätter jag mina pengar på trummpojken. Han verkar stark.
18:15, går starten bakom mataffären i Lekeryd. Kom dit det är en upplevelse!
 
Efter några dagar med fenomenal skidåkning i Mattila var jag åter i Gisebo. Jag åkte och hälsade på IKHP’s förste svenske mästare (AKA morfar) på ålderdomshemmet. En gång i tiden var han snabb som få i löpspåret. Dom sprang stadslopp i spikskor med avklippta spikar. Sånadär som bara har sula under framfoten, resten är som en läderstrumpa. Det stora prisskåpet som vittnar om fornstora dagar är en av få inredningsdetaljer på hemmet. Jag slås av att priserna va finare förr. Riktiga glashantverk, statuetter, plaketter. Inte kommer vi väl sitta på hemmet och minnas brödrostarna vi sprang hem som för länge sedan gått i kretslopp på någon återvinningsstation.
Jag sprang hem från Skärstadal, upp förbi Skärstatorp, bort genom Lyckåsahult, Fjällstorp, Jordstorp, Gestra, Karsnäs, Botarp och slutligen Rudu. Att springa på våren är något speciellt, det är inte träning, det är en upplevelse.

lyckåsbacken

90 minuter ren livskvalite genom kaxholmen en söndagseftermiddag. Formtestarbacken, dvs lyckåsbacken, betades av efter en tur till skärstad och edvardsson. Årets företag i jönköping kommun 2015 står det på en banderoll på ena långsidan. Hur länge låter man ett sånt budskap hänga framme? Å andra sidan har jag ätit på sunkiga pizzerior där hälsomyndigheten gett tummen upp sent 90-tal och resturangen fortfarande har intyget inramat på framrutan. Denna gången var dock inget tillfälle att testa formen utan jag drog långärmen för klockan för att slippa se tiden. Backen med stort B har som bäst klarats av på ca nio och en halv minut en vacker vårdag innan Göteborgsvarvet, mätt från skittunnan vid lagårn till stora eken längst upp. En backe jag varmt rekomenderar för er alla att testa. Ta bilen och ställ den på gårdsplan sen är det bara kuta på för fulla muggar. Trevlig löptur. Hur som helst, halvvägs upp mot höjderna gör sig den torra strupen påtaglig. Har ändå sprungit närmare en timme så en klunk vatten skulle vara på sin plats. Ni som tränat med mig har kanske noterat att  vatten sällan gör mig sällskap, men denna gången skulle det verkligen behövts. Det porlar rikligt från bäcken så jag stannar till och tar mig en klunk eller två. Det smakar ljuvligt, precis som den gången jag drack vatten vid helvetesfallet under smestern i Dalarna 20xx (fyll i mamma) Då som nu släcktes törsten och turen fortlöpte. Att magen senare skulle haverera mer eller mindre skyller jag på det frosseri av påskmat som rått i dagarna tre. Varför kommer det sig att äta orimligt mycket plötsligt blir helt accepterat så fort det är en högtid? Det gör mig inget jag bara undrar vart beteendet kommer ifrån. Man blir dock mörkrädd när man läser att vi äter 13 400 ton (!!) godis bara under påskhelgen. Men jag antar att det är bra för handeln. Sveriges 11e populäraste godisbit kommer från jönköping och båda ägarna åker varsin Tesla. I rest my case. Åter till löpturen…
 
Jag tar för givet att inget dött ligger i bäcken längre upp i backen, men man vet ju aldrig så jag springer och håller lite utkik. Tänk lyckåsvatten på flaska vilken affärsidé det hade kunnat bli. Bara tappa upp genom ett kaffefilter och sedan lansera i valfri storstad. Nåt annat än succé känns otänkbart. Jag hade kunnat vara omslagspojke. Hurvida det hade ökat alternativt minskat försäljningen låter jag vara osagt, men man hade i alla fall kunnat bocka av det på sin bucket list. En kraftledning hade ramlat över vägen vid måla kulle och för en sekund funderade jag på om jag skulle flytta på den. Insåg att jag hade dålig koll på kraftledningar och dess egenskaper så jag tänkte om. Såg två pojkar cyklandes med varsin ryggsäck på ryggen. Jag tror dom var ute och rekade nya ölgömmor eftersom Oskar hittat det gamla. Jag tycker det kan vara på plats att leta rätt på ägarna till dom ölen som Oskar snodde en gång i tiden och betala tillbaka nu när han brygger eget. Jag kände såklart igen pojkarna, det är ju kaxholmsungar, och dom kändes minst sagt skyldiga till något. Vad skulle dom annars ha i ryggsäcken, extrakläder? Tror knappst det, dom bor ju bara 500 meter därifrån. 
Vid kilometer 19 mellan Pingstkyrkan och Kapplandsområdet ligger grilldoften tät. Jag sneglar upp mot balkongerna på yttersta gatan av området och där står en från Rudenstamsklanen och kikar på de nya lägenhetshusen som förmodligen förstört både vätter och landsjöutsikt. Jag tyckte mig skymta en grill i samma veva. Om min spaning stämmer så måste det vara nåt form av rekord. Men efter all påskmat är jag också beredd på att dra fram grillen. 
 
Kilometer 20. Hemma hos mor och far igen. Bowling på kvällen. En bra dag helt enkelt. Långpass på söndagar borde vara lika spikat som Jesus på korset. 
Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑