Med Wassbergs ögon

Vissa kvällar blir man ju nostalgisk. Landar i gamla foton. Tiden försvinner. Trots att det är det den inte gör. Den går bara förbannat fort. Jag och min käresta var två. Sen kom en fyrbent sak in i gemenskapen och han fick ett norskt namn som alla har svårt att uttala. Sen kom en tvåbent. Men hon växer så det knakar. Hennes namn finns inte i almanackan. Härstammar tydligen från ett namn ur den arameiska namnfaunan och betyder trotsig. Och visst finns det tendenser. Men, men. 
Det som etsade sig fast från min nostalgiska resa i bland gamla bilder var dock inte familjebilderna – utan den här:
 
Jag kan liksom inte släppa den. Är det för att han är så brutal, eller är det att jag avundas hans beslutsamhet och brist på vel? Eller är det för att jag inte kan avgöra om det är Wassberg till vänster eller till höger? Något fångar mig och därför får ni också ta del av den.
 
Med gamla bilder ser man att tiderna förändras och det går fort. Det gör annat också. Kollade på Vasaloppet från 2011 på Youtube och innan start diskuteras det huruvida någon vågar sig på att staka hela loppet. Jerry Ahrlin får lovord för sitt mod och sin styrka att gå på blanka skidor. Idag är det snarare tvärtom. Vem vågar fortfarande ha fäste under skidorna? Ja, ska du vinna så kan du ju glömma allt vad klister och burk heter. 2011 är bara fem år sedan. Tiderna förändras, och det går fort. 

 
Problemet nuförtiden är att väldigt många vill åka ovallat, ända ner på min blygsamma nivå. Men det är skillnad på att vilja och att kunna. Och i och med det smyger sig också skejten in i de klassiska loppen. I Stråkenloppet sprang jag förbi en åkare med svart och gul tävlingsdress, men jag ska låta vara osagt för vilken klubb han tävlade för det vet jag inte. Han åkte i alla fall på ettans växel i skejt uppför hela tuffa stigningen i början av varvbanan på andra varvet. Uppskattningsvis 250-300 meter. Jag såg han på håll och förberedde mig på att hinta något om att ”det är klassiskt vi åker idag” när jag kom ikapp. Men givetvis höll jag tillbaka min vrede. Eller vrede och vrede. Jag blir bara så irriterad när folk fuskar så uppenbart, och vetskapen att dom själva vet. För denne herre kan knappast varit ovetandes om sitt ofog. Kanske drog jag mig till minnes när min klubbkamrat och livscoach Peter Nilsson skällde ut en norrman i första backen på Vasaloppet förra året med orden: ”JAG SKA DISKA DIG DIN JÄVEL!” och nästan hamnade i handgemäng då norrmannen vägrade erkänna sitt fusk. Kanske var det rädslan för en aggressiv motreaktion som höll mig tillbaka. Men ibland önskar jag att jag kunde ha lite mer av Peters civilkurage i skidspåren. Det har med andra ord hänt fler gånger att han ”förklarat” för folk att de fuskar. (Vill ni se honom in action så dyker han upp 5:04.02 bakom Pops högerarm i videon ovan).
 
Tjuvskejtningen lär väl bara bli vanligare och vanligare tyvärr, det sker ju till och med ganska ofta bland världseliten. Och det finns ju bara ett sätt att få bukt på det hela. Tydliga regelverk och diskvalificera. Kanske skulle Wassberg peka med hela handen, han verkar vara en man som ser på saker svart eller vitt. 
 
Ja, ja. Vi lämnar det åt framtiden. 
 
Här är i alla fall en annan bild som inte har så lång tid på nacken men som på många sätt beskriver känslolivet efter ett besök i Helvetesporten – även kallat Nilssons garage. Jag kallar den Sökaren och är tagen efter Holavedsmästerskapen 2014.
 
 
 
 

1 kommentar

  1. Visst blir man förbannad. Dessa fuskande avskum. Ge dom vad dom tål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑