Vintern är sällan tre månader av gnistrande lycka.

 
Nu slår fuktiga vindar in över stenpiren och vattnet porlar i stuprör och brunnar.
Plusgraders dagarna är här, men vilken vinter vi haft.
Ta det med tacksamhet, vädret är ju som det brukar.
Kanske sjunker quicksilvret igen och vinden samlar på sig fukt ifrån havet och väller in över kylslaget land och vi får se kräksnöandet engång till.
 
Vilket slagfält i västergötland.
Hopplös väta.
Ni var värda alla semlor ni kunde finna.
 
Kylan som varit var väldigt lamslagande.
Naturen hamnade i ett vaakum.
Det rode stiltje i byn.
Det blåa ljuset sen, en blå ton över fälten, skogen, som ett vit sken över topparna sen en tung blå matt nyans över himlen.
Stämningen norrländskt innland.
Det enda som hördes var klappret ifrån en man som fyllde famnen ifrån en trave.
 
Någon har inte hållit igen på vinterfodret, en domherre fet som en tennisboll burrade upp sig i en trädgårdstall.
En björktrast liksom låg ner på barmarken under en en och flaxade upp till understa grenen, käftar efter något sen ner sedan upp igen, käftande.
Undrar vad den sysslade med?
 
Några ungdomar sökte spänningen.
Köpte en påse, gav sig ut med bil på landsbygden, i mörkret om kvällen.
Bilen daskade av vägen rejält, med ögonen i kors och sluddrande tal på bruten svenska undrade dom varför ingen ville hjälpa dem?
Amfetamin säger någon, någon som tyvärr visste.
 
All snö finns producerad nu, för resten av säsongen.
Efter att ha varit utstridda på fält, i skogar, på sjöar så samlar vi ihop oss nu på berget om kvällarna.
 
Vilken befrielse, all snö, de långa spåren, som semester för motivationen. 
Något varmt i termobältet, han knappt dricka, ville iväg på ytterligare ett varv.
 
Uteblev från stråkenloppet för att få vila.
Ett försök till att hålla mig frisk inför äventyret.
Femåringen lätt förkyld, allt lite kämpigt.
En kruppliknande hosta under natten, fick gå upp ge honom ett glas vatten, han somnade om direkt av en klapp på kinden.
 
Vila, läsa ett nytt kapitel, ögna igenom nätet, kaffe men vart tog LIVET  egentligen vägen?
LIVET fanns i mullsjö, på ett startgärde, i nervositeten, i uppgiften, i görandet.
Jag lagar en gryta.
Så tomt det blev, att slippa slitet.
 
 
 
 

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑