Månad: januari 2016 (sida 1 av 7)

Några ögonblick, Marcialonga.

 
Bilder tagna av Holavedsfotografen Sofie Svensson.
Det finns rader skriva, återkommer med dom.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Palles time to shine!

Idag kör Palle som första Holavedare Marcialonga. Vi önskar honom lycka till! Pga internetproblem i de italienska dalgångarna kunde inte Palle lägga upp sitt spännande inlägg…men det kommer!

Arvid håller ställningarna på Ulricehamnsloppet. Efter en seriös kolhydratsladdning på 90årskalas med tårta och ostkaka avslutades kvällen med lite vallabodshäng så det kommer gå bra.
Själv körde jag DM med en stav. Det var en ny upplevelse men ett bra träningspass.

Lördagsunderhållning

Man kan tro att det är en helt vanlig lördag men så är inte fallet. Idag är vi ute och ”gräver” som journalister väljer att  kalla det. Samlar på oss material och jagar den perfekta storyn. Vi har skickat Palle till Italien för att hålla Holavedenfanan så högt det bara går. Ett par dagar i solsken, blå himmel och 20 grader varmt är precis vad han behöver. Leva life som kidsen säger nu för tiden. Räkna med att Palles uppdatering därifrån kommer få er att vilja anmäla er till marcialonga nästa år. 

Den enarmade banditen ska göra allt han kan för att bärga hem ett DM-guld på berget. Vi var där igår och rekade banan i knappa timmen och den var minst sagt oglamorös. För ful för att visas på bild ett enkel. Att Oskar åker med en stav för att psyka ner övriga startande eller för att hans höger underarm har havererat totalt råder det delade meningar om. 
Sluggern ska äta popcorn. Vi får se om han får ut några läsvärda blogginlägg från den aktiviteten men han kan ju skriva om precis vad som helst och få det att verka intressant, så han lyckas nog denna gången också. Jag själv ska på 90-årskalas. Jag har både klippt mig och köpt nya jeans för att se stilig ut, men vi fårse hur många av gästerna som uppmärksammar det. Det ryktas om tårtbuffé och det känns som det kommer fungera som en perfekt uppladdning inför söndagens långlopp i Ulricehman. Ses vi där? (Långloppet i Ulricehamn alltså, inte mormors 90årsfest) 

Ännu en dag att leva

Gårdagens inlägg var filosofiskt fulländat med ett budskap som vi ständigt bör påminnas om. Läs om du inte gjort.

Förutom att snyta mig och hosta efter Stråkenloppet har jag denna vecka också roat mig med att börja följa vårt Instagramkonto. @holaveden.blogg.se. Oerhört fina bilder så här långt. Och finare lär det bli. Palle åker söderöver med sina blanka skidor. Den gamle och den unge åker västerut med ännu oklart preparat undertill. Kan det till och med bli tjära? 
Själv ska jag hosta lite till för att sedan lägga det bakom mig. Nu inleds februari strax. Den sista månaden på väg mot det stora målet. Men tack vare gårdagens inlägg ska jag också passa på att njuta. Våren är ju nästan här! 
Heja fredag. Heja helg. 

Gästinlägg – Rainer Scholz om skidåkning


Skidåkning – allting är inte självklart


I mars 78 åkte en kompis och jag till Härjedalen till min dåvarande flickväns stuga. Det tog oss tre dagar med en gammal Volkswagenbubbla från Köln till Hedeviken. I Köln hade jag skaffat ett par längdskidor märke Fischer och ett par pjäxor från Adidas. Inget provande utan de såg bra ut, de tog jag med självbetjäning i ett varuhus men de funkade rätt bra i alla fall. Direkt bakom stugan gick elljusspåret, knappt 2 km. Jag körde varv efter varv, sänkte min snabbaste tid till 9 minuter och drömde redan om nästa OS. Vad det gick undan! Man hade ju sett Walter Demel, en tysk abonnemangsmästare på skidor (40 ggr tysk mästare, 80 år just nu), på tv och behövde bara härma honom. Efter ett tag kom det skidåkare till grannstugan. Jag kunde klocka de från köksfönstret. Första varvet gick på 8 minuter. Kunde de verkligen åka fel på den slingan och hade genat? Eller var OS drömmen krossad? Det var det senare.


Elljusspåret i Härjedalen, där OS-drömmen krossades. 


Under våra två veckor där gick även Sonfjällsloppet mellan Hedeviken och Hede. Inte att vi ville vara med men man kunde ju utnyttja spåret och åka en sväng och sen vek man tillbaka på den vägen som gick till fäboden vid Sonfjället – vi hade ju en karta. Sagt och gjort! Herregud, vad det dröjde innan vi kom till vägen! Det var t o m så att vi inte kom till den alls. Den var nog inte plogad och vi märkte aldrig att vi passerade den. Vi bara fortsatte och fortsatte. Nu frågar sig den uppmärksamme läsare kanske varför vi inte vände. Jag gör faktiskt samma sak nu när jag skriver detta. När vi äntligen kom till målet frågade vi hur långt loppet var. Svar; 35 km. Eftersom det var 2 km till starten då hade vi alltså redan åkt 37 km. Och då är det ju bara 10km mellan Hedeviken och målet i Hede. Vi trodde loppet var runt 10 km. Det var söndag, det gick inga bussar, nu var vi tvungna att skida de 10 km hem på en banvall men först efter en Cola som vi köpte och verkligen njöt av, snö hade vi redan ätit i massor, för vätskekontrollerna var inplockade för länge sen utan den första som vi kom till men då var vi fräscha och ville inte ha något.

Vi staplade fram på banvallen, såg ut som mellan Bottnaryd och Jära fast bara tillplattat. Efter halva sträckan springer tre älgar över vallen – vi var lyckliga och de sista kilometrarna gick som en dans. Dagen därpå var det vilodag, vi hade ont överallt.

Som mest var det 27 grader kallt men det var även nollgradigt, jag fick inget fäste på skidorna och ringde den blivande svärfadern om råd. Läs på burkarna som står i hallen ”sa han. Ingen vallakung där inte.  Jag läste, kunde ju hyfsat svenska redan och strök tjära över hela skidan, underlaget blev alldeles svart. Det blev faktiskt bra fäste vill jag minnas men inget glid. Tjära på plastskidor, hur kunde jag veta det!?  Belaget var blått innan och fick aldrig sin riktiga färg tillbaka.


Sonfjällsloppet, 18e mars 1978. Bilden tagen efter ca 15 kilometer då jag fortfarande var pigg i benen. 


I början på 80-talet testade jag Hovslättsloppet. På den tiden jobbade jag på Flahultsskolan och två kollegor tyckte vi skulle vara med. Så klart! Dagen var nollgradig och fuktig, inga kollegor syntes till mer än jag. Det var svårvallat. Första gången vallade jag om en minut efter startskottet. Sen blev det 2-3 gånger till. Jag låg sist, hjälplöst sist. När jag såg älgspår över spåret följde jag efter men vände efter ett tag, spåret kunde ju vara gammalt. Jag vet inte hur jag lyckades men i resultatlistan var det 2 personer efter mig. Dagen därpå fick jag höra av en tjej i 9:an som tävlade att hon hade lagt på lila klister som fungerade. Jag visste inte att det fanns klister, inte heller att det var lila – jag var ju expert på tjära.

Men det gick inte hela tiden åt skogen. Jag åkte 4 mil Holavedsloppet och hade en handfull åkare bakom mig. Precis när jag gick i mål hörde man radiosporten live via högtalarenadär Ingemar Stenmark tog VM guld i slalom precis när jag gick i mål. Jag kände nästan likadant – fyra mil, whow!


Och i Öxnegårdens Bondbergsloppet hamnade jag t o m i mitten där jag bl a distanserade 2st löpare ur IKHPs långlöparskara med mer än 5 minuter – de ville knappt tro det men den här gången hade de gjort fel – vallat med klister vilket inte var nödvändigt. Den ene fick revansch på mig många år senare på Vistas höghöjdsspår när han var 100m före mig till bilen!! Det var hans ord inte mina.


Milspåret på öxnehaga, 21 februari 1980


Till slut några ord om skidåkning som sport – min blyghet förbjuder mig att nämna att orden är kloka. Det finns inget skönare än att glida fram genom ett härligt vinterlandskap på skidor. Varför jäkta och jaga sekunder? Man ska njuta! Inte heller ska det gå fort när du älskar med din älskade, eller hur. Fast där hade man nog varit en talang i Magnus Uggla klass:)Kan också vara så att den insikten kom med åren när allt går saktare. Visst förstår jag också er som vill att det ska gå så fort som möjligt, som vill ha så bra glid som det bara går, jag var likadan i unga år. Men ibland ska man stryka på lite tjära för att bromsa in och se hur vackert det är omkring.


Rainer Scholz 


Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑