I november gav vi oss ut på vägar, stigar och vatten med ett mål – kämpa. Vi upplevde olika saker och gjorde det på olika sätt. Men vi gjorde det för att vi älskar livet och rörelse. Här är vår sammanfattning av miljakten, mustaschkampen och det som många kallar årets värsta månad – november.
 
Oskar: 
Likt den ständiga kampen mot novembers mörker kämpar alla med en relation till cancer på något sätt. Drabbade, anhöriga, läkare, forskare. Likt en rullskidrunda i mörkret i november ser man ibland ett ljus, ett samhälle, en gatlampa. Sedan är det bara ens egen pannlampas sken som leder en till nästa ljuspunkt. Ibland dyker det upp någon ny starkare pannlampa från det stora landet i öster som gör att kampen mot mörkret känns lite lättare. Vissa gånger är det bara att batteritiden bränns ur lite fortare. Men utvecklingen går framåt, på samma sätt som cancerforskningen. Nån gång kommer forskningen vinna på samma sätt som vi kommer övervinna novembermörkret. Tillsammans!
November blev en rolig månad, sällan fattades motivationen trots ständig vedervärdigt väder. Milen skulle i för en god sak!
 
Arvid: 
Sluggerns (Robert) utmaning om 30 mil under november kom som en perfekt morot för mig under denna mörka och kalla månad. Jag var fullständigt hängiven till uppgiften under månadens första två veckor. Milen flöt på snabbare än någonsin tidigare. Långpass, backpass, intervallpass. Det var många pass som betades av under de första 14 dagarna. Totalt 12 st faktiskt. Kanske var det ett för mycket eftersom kroppen sa ifrån. Dagen innan kroppen sa ”nej nu har du ätit för lite C-vitaminer och sprungit för mycket i skitväder”   sprang jag 25km i 4:17mim/km fart och kände mig helt oberörd. Jag skulle tagit det lugnare… Resten av november har jag gått med förkylningssymtom och ont i halsen. Jag klarade inte uppgiften men samlade åtminstone ihop 15 mil och skänkte pengar till cancerforskning. Jag skäms inte för det. Tvärtom, jag njöt varenda mil även i skitvädret. För jag vet att det är så många där ute som tagits ifrån chansen att får göra det man älskar eftersom hälsan inte är med dom. Det låter klyschigt men jag sprang för er. 
 
 
Johan: 
Konstigt att man måste dö var eviga höst
Inget hjärtstopp utan ett långsamt kvävande döende.
Man kan orda hur mycket som helst om det där om man väljer, men man bör skatta sig lycklig över de där trettiomilen.
Det var med hjärta,värme projektet togs emot, ett leende hela vägen.
Cancern tog min morfar innan han hann heja fram mig på idrottsovallen som han höll så kär, jag vet i stort inget om honom men i Sjögårn finns några kort på väggen i matsalsrummet, gymnast, fullt ös i barren, breda axlar smal midje raka ben.
Jag ser att det är därifrån det kommer.
 
 
 
Robert:
Vi påminns ständigt om livets bräklighet. Milen vi gjorde genomfördes av livsglädje. Och beslutsamhet. För ibland är det ingen höjdare att vara skidåkare i Småland. Det kostar pannben men ger lugn och trygghet i själen. Alltid på väg. Men oavsett hur ofördelaktigt väder och vind betett sig så har tacksamheten över att ha möjligheten att röra på sig varit större än någonsin. När man tycker att regn och storm är jobbigt kan en enkel tanke på alla som får beskedet om denna överjävliga sjukdom väldigt lätt få en att få det vi kallar för perspektiv.
 
Min färd i november fördelades över 300.32 km.
210.6 rullskidor. Bästa runda: Vista Kulle runt den 30 november. 4 mil skulle in på kontot. Och de gjordes.
82.22 km löpning. Bästa runda: Lunchpass 6 km snabbdistans den 23 november. Inga krämpor. De rundorna är lätträknade i år. 
7.50 km SkiErg. Bästa runda: Det blev bara ett pass i garaget. Milen på Ergen är inga enkla. Det blev som så många gånger förr 5000 m max. Och det är ju alltid kul. Efteråt.
 
Insamlingen
Vår insamling till Cancerfonden var tänkt som en extra sporre på vår resa mot 30 mil. Men att responsen skulle bli så här stor trodde vi inte. 4692 :- har vi i skrivande stund samlat in. Och vi håller den öppen ett tag till. https://www.cancerfonden.se/insamlingar/holaveden-samlar-mil-mot-cancer
 
Tack alla!