Välkommen till Lidingöloppsveckan med Holaveden. Till helgen smäller det och för att komma i stämning kommer vi under veckan att beröra något av det som alla vi och ni som springer under helgen har att vänta. Detta i form av minnen. De som finns kvar. För visst finns det minnen? Både goda och onda…
 
 
Lidingöloppet ligger mig varmt om hjärtat. Det långa loppet på ön har blivit en riktig favorit även fast jag hatat det stundtals. År 2012 ställde jag mig på startlinjen för första gången. 69 kilo tung och helt ovetandes om att jag var i en sådan pangform att loppet skulle komma att kännas lekande lätt. Hade inga direkta svackor och resan runt ön var över på 132 minuter. Vinglade lite i mål och vad jag fått höra efteråt var att jag såg likblek ut. Men hallå, det hör till ska ni veta. 
 
Smal, snabb, i form. Kolla ögonen, man ser knappt att jag sprungit ett lidingölopp? Till och med håret ligger där det ska.
 
Två år senare var det dags igen. Med alldeles för goda minnen från 2012 tog jag lite för lätt på saken. Jag hade blivit kaxig från att jag gjorde 1:22 på göteborgsvarvet tidigare under året och trodde att drömgränsen på 2 timmar skulle vara rena barnleken. Ställa ut skorna, plocka hem medaljen, mottaga grattis-SMS osv osv.. Men så här ligger det till, bara för man gjort något på träning eller andra lopp betyder det absolut ingenting under Lidingöloppet, ty 30 kilometer á la lidingö är b r u t a l t. Jag havererade in i väggen vid 19 kilometer. Ni kan räkna ut hur roligt jag hade resterande 11km. Med 2 kilometer kvar blir jag omsprungen av en man modell äldre i en rasande fart. Vilken grym avslutning tänker jag, här har vi någon som sparat på krutet. Mannen fortsätter och viker av precis framför mig, ner med byxorna och i samma veva som han springer ut i skogen ser jag hur avföringen sprutar. Hoppla, nu fösrtår jag varför han hade så bråttom. Den synen, alltså jag hoppas ni förstår, den synen går inte få bort från mitt minne. Hur trött och sliten jag än var vid det laget har jag en kristallklar bild av hur den mannens bara stjärt såg ut i samma veva som det sprutade. Jag skrattade men kände samtidigt ett visst medlidande. Tur att det är gott om skog där på lidingö.
 
 
 
 
Jag var helt färdig men tillslut kom jag i mål även 2014. Och det ska ni veta, så länge man fortsätter framåt kommer man alltid i mål. Jag är faktiskt stolt över mig själv att jag lyckades. Nu kan jag alltid ha Lidingöloppet 2014 som referens när jag känner efter hur trött jag är. Hade jag brutit där och då finns risken att jag startat en negativ trend där man bryter så fort det börjar gå tungt och där vill jag inte hamna. 
 
Så till alla som ska springa i helgen. Ni är hjältar. Det spelar ingen roll vilken tid ni springer på, tar ni er i mål ska ni bära eran medalj med stolthet. Och här kommer ett tips från Holaveden; After Run på Kvarnen. Det kan hända att man träffar på Linderholms dubbelgångare, det kan också hända att man blir utslängd eftersom vakterna tror man är berusad. Att dom inte ser skillnad på en som druckit för mycket och Johan Palmér som sprungit lidingöloppet är skandal. 
 
 
 
Lycka till!