Sagan om den grekiska hotellägaren

Redan första dagen visade han upp sina medaljer när jag berättade att även jag sprang en del. Det var allt från halvmaror, helmaror och terränglopp runt de grekiska bergen. På knackig engelska kommunicerade vi fram och tillbaka och berättade diverse anekdoter, ni vet själva hur det är när två konditionsidrottare träffas och börjar ljuga. Där och då, första dagen – kanske till och med första timmarna av hotellvistelsen, bjöd han med mig på ett stadslopp i Preveza (10km) En inbjudan svår att tacka nej till, även om jag var långt ifrån löptränad.

Augusti månad har varit helt befriad från löpträning, alltså var formen svårtippad. Kanske skulle jag kunna springa under 40min, kanske en bit över, tiden var egentligen helt oväsentlig huvudsaken var att kände mig sugen på att börja löpa igen. Tävlingsinstinkten finns alltid där, konstigt nog.
Jag och min käraste samt hotellägaren och hans dotter hoppade tillsammans in en en mini-cooper och satte fart. En bilresa som borde tagit en timme klockades av på 40 minuter, hotellägaren hade en hyfsat tung högerfot kan jag berätta. 
Väl vid start började tugget. Hotellägaren kände alla, och alla kände  hotellägaren. Han var en man som minglade mycket och bra, det syntes väl även om jag inte hade en aning om vad någon sa. Han minglade till och med bättre än vad Thor-Björn Lund gör på valfri skidtävling runtom i Sverige. När jag väl fått min nummerlapp och gjort några uppvärmningsryck på en så uttorkad åker att jag tycktes höra skallerormar vart jag än satte ner foten, kände jag mig uttittad. Iakttagen liksom. Är det verkligen så exotiskt med en skandinav på startlinjen? Fram kom en man, iklädd glasögon och den snyggaste löpartishan i hela Grekland. 
You’re that guy from Sweden right? I’ve heard that you’re very very fast…” 

Den grekiska hotellägaren hade alltså snackat upp en nyturnerad, sliten, otränad batterist till segern? Jag borde lära mig grekiska så jag kunde fått förklara mig ordentligt. Starten gick och det var en kille som stack iväg ordentligt redan första kilometern. Som jag tidigare nämnt var jag inte i närheten av någon god form och dessutom var jag semesterlö samt utmattad av den grekiska värmen så jag undvek att ta hans rygg. Däremot hamnade jag på en betryggande andra plats och det tog en bra stund innan någon ville göra mig sällskap. Fram kom en dam med sin coach cyklande bredvid. Han skrek (tror jag) mellantider och hennes placering i racet. Ni vet, sånt som en cyklande coach brukar skrika. Damen sprang otroligt vackert, korta snabba steg, rak och stolt hållning och hon var nog inte längre än 142 centimeter lång. Tro mig jag vet eftersom syrran är där i krokarna. Jag kände mig som en gam bredvid henne. Tunga långa kliv, dålig hållning och flåset var inte alls som det brukar vara. Vi höll ihop i 6 kilometer sen blev jag helt matt av värmen och hon sprang ifrån mig i samma fart. 
Jag behöll dock placeringen och landade alltså på en 3e plats. I mål började jag göra lite snabb research på vilka som spöat mig, alltid roligt att veta tycker jag. Segraren var Greklands bästa löpare på både 10km och marathon. Han hade precis missat kvaltider till VM i Peking och fick istället springa mot mig, haha. Damen var Greklands bästa på 10km och marathon och även hon hade deltagit i OS och VM. I mål blev jag nästan mottagen som…jag vet inte vad, en lokalkändis. 
You’re the champion!” Du är mästaren. Den första räknar vi alltid med att han ska vinna, det intressanta är vem som kommer tvåa, sa grekerna. Det var ett nytt tankesätt för mig, ganska intressant. 
På prisutdelningen fick jag två medaljer samt en olivkrans runt huvudet. Väldigt grekiskt. Den snabba greken, bla under 29min på 10000m för er som undrar, ville bli min Facebook-vän. Jag har fortfarande inte lagt till honom för jag vet inte vad han heter. Därefter började hemresan som kommer att minnas föralltid. 

Olivkrans. Väldigt grekiskt, inte sant? 

Så en bild på mig och den grekiska hotellägaren (längst till vänster) Spana in kroppen, vaderna, magen, armarna. Vilken löparkropp va. Jag tar tillbaka vad jag sa om hans armar, de var inte så klena som jag trodde. I mitten ser ni hans personliga tränare som sprungit milen på 31:12 när det begav sig, men nu 40 år gammal har han sadlat omoch  driver istället ett eget crossfit-gym. Googla crossfit + Jonas colting så kan ni underhållas en hel dag. 


Förutom några få hockeyspelare har jag inte träffat många olympiska medaljörer. Nu kan jag lägga till ytterligare en. Någon som kan gissa vilken gren hon tog en olympisk guldmedalj i 2004? 


Och så pallen. Tiderna behöver vi inte  nämna. Jag hade skratta åt dom i maj-juni när jag var i bra form. Men jag är ändå supernöjd eftersom jag hade förväntat mig betydligt sämre. Jag väljer också att hålla tiden hemlig för att Robert Davidsson ska ha nåt att fundera på. Vill ju att han ska ha lite ångest inför ÖIS-loppet där han har 2 raka i den interna kampen. Goda vänner, ja men inte under ÖIS-loppet. 

Mannen med den legendariska tishan,en  löpare som Kamprad vågat satsa på? 

Den legendariska bilresan
Jag trodde jag sett det värsta man kunde i trafiksammanhang när jag besökte Kina, men oj vad fel jag hade. Den grekiska hotellägaren kunde gasa. En timmes bilfärd avklarade på sub 40 på ditvägen, men hemvägen var värre. Högerfoten hade blivit om möjligt ännu tyngre, kanske berodde det på stel vadmuskelatur vad vet jag. 
I like this car, very fast very strong” – ropade hotellägaren medans han tryckte upp bilen i över 130 km/h på en väg som i svenska mått mätt skulle haft en 50 skylt uppsatt på sidan. Inte nog med det var vägarna katastrof, kanske den ekonomiska krisen som är en bidragande orsak till det, och när jag påpekade väglaget skrattade hotellägaren. 
Yes yes, but i know the road so well, i can drive it with my eyes closed” 

Ett svagt och ynkligt ”please dont” hördes från Lovisa i baksätet och även jag tog tag i dörrhandtaget lite extra hårt. Svetten rann längs ryggraden återigen och det luktade vitlök i hela bilen efter den starka tzatsikin jag hade ätit tidigare till lunch. Ett äventyr mitt i natten på små kringlande, grekiska vägar som jag sent kommer att glömma. Behöver jag säga att hemresan var roligare än att komma tvåa på själva tävlingen? Lovisa ville dö, jag njöt stundom. Stundom tänkte jag att vi faktiskt skulle dö. 

Helst av allt vill jag komma tillbaka nästa år, göra samma bilresa springa samma lopp. Det kan omöjligt bli tråkigt! 

Nu längtar jag efter fler upploppsrakor, men först ska jag träna ordentligt. Jag tar sikte mot terräng SM och ÖIS-loppet. 

/ mvh från Parga, Grekland  

11 kommentarer

  1. Bra start på en måndag!

  2. Fantastiskt. Pallplats utomlands räcker för att jag ska börja darra…

  3. Gårdagens uteblivna inlägg är förlåtet med råge! Välkommen hem Arvid!

  4. Kan det vara en gammal dopad gångare.
    20km gång.

  5. Underbar läsning! Vilket liv du lever pojk! Fullt med äventyr!

  6. Underbar läsning! Vilket liv du lever pojk! Fullt av äventyr!

  7. Riktigt kul läsning, tack !

  8. bästa jag läst sen jag upptäckte harry potter för 15 år sedan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑