Jag lider av sömnbrist. Ett tillstånd som bör botas med sömn men som varenda eviga natt fylls av ett nytt vaakum i livet då jag ligger och vrider mig i sängen. När Annika Norlin har premenstruellt syndrom och drabbas av ångest en gång i månaden skriver hon sina låtar. Henne har det ju gått bra för. Det är något visst att använda det som är dåligt till att göra något bra. Att vända det onda till det goda och så vidare. Kreativitet är något som ständigt efterfrågas i mitt liv och det poppar ständigt upp ideér. Men om dagarna är jag för feg att sätta dom i verket. Kanske borde jobba på nätterna. Men det skulle ju bli väldigt konstigt det också. Däremot har jag aldrig haft ett nattjobb. 04.00 började jag på SR Jönköping stundtals men det var snarare tidigt än sent. Ingen bra tid för kreativitet. 
 
När en skada sker kan mycket te sig jävligt. Det mesta faktiskt. Hela våren var en kamp mot klockan. Givetvis skulle jag gett fan i att springa över huvud taget. Men ni vet ju hur det är. Det som dock har hänt nu är att jag väntat ut det onda, skött rehaben och känt efter. Det är inte fel ibland att stanna upp och låta kroppen få säga sitt. Att ständigt tysta den är att skjuta problemet framåt. Ingen ont som inte för nåt gott med sig. Nu står jag här med ett självförtroende som är alldeles för bra för mig själv. När dessa rader skrivs är det 30 dagar kvar till Lidingöloppet. 30 dagar. Mycket kan gå fel. 
 
Jo, så är det. Pessimisten har också svårt att sova om nätterna.