En inre kamp

Som jag skrev om sist så är simningen på Axamo triathlon en prövning för mig. Starten går och jag springer så långt jag bara kan men till slut får jag ge upp och kasta mig ut mot första bojen. Maxtempo i en ouppvärmd kropp gör att halvvägs till första rundningen börjar tvivlen komma. De korta små andningspauserna i crawlen börjar mer likna en krokodils dödsrullningar av en gnu. Att sen hålla riktningen är bara att glömma. Taktiken blir att simma nära nån så att kroppskontakt kan erhållas som navigationsmedel. Vid rundningen börjar den den stora prövningen. Det är långt till nästa boj. Jättelångt. Vattnet är grummligt och fartkänslan är obefintlig när jag försöker balansera ansträngninen mellan att simma fort och att överleva. Det resulterar i nån slags halvmesyr av båda. Men så kommer så den lilla röda bojen där och jag kan svänga mot fast mark igen. Hoppet börjar åter spira och jag ger mig den på att crawla hela vägen till stranden. Efter diverse kursändringar ser jag botten under mig och i iver försöker jag springa men bottnar inte. Simma lite till. Repetera. Men efter några försök finns den där under fotsulorna, sanden. Spring runt bryggan och påbörja nästa varv i min ensamhet då alla andra tagit sitt förnuft till fånga och anmält sig till ett-varvs-klassen. På väg ut mot första bojen igen ser jag ledaren lämna vattnet för att byta vatten mot asfalt. Själv har jag en lång resa kvar innan jag kan stappla mig upp över stranden, groggy och ohjälpligt sist. Men jag kämpade i varje fall och träning det blev det.

2 kommentarer

  1. Du körde två varv i vart fall!

  2. Att välja två varv på simning en är första steget mot upplysning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑