Mjölnarens dåd.

 
Man bara maler på.
Ordentligt beskrivet av vardagen.
Onekligen förefaller det vara på det viset.
Men vad ska det bli av med allt mjöl?
Ska man stoppa allt i samma påse eller fördela på flera?
För vem ska det smaka?
Det är dom stora frågorna.
 
Passande attityd över brötjemark ändå.
Har man bara granskott och sten så formas man därefter.
Med spott i nävarna och ett järnspett så klarar de vardagens vedermödor.
Hårdingar.
 
Jag är skeptisk, till vad och varför är också stora frågor.
 
Vad passar bättre än lite bikt såhär mitt i veckan.
Man borde skölja ur sig själv lite oftare.
Livet förefaller allt som oftast föreligga som en dovt vansinne.
Nåväl sjutton kilometer blev det inte mycket med i helgen, då kroppen kändes som den drabbats av efterskalvet efter en förlossning och sedan blivit körd i en stenkross. 
En visdomstand tränger sig upp ur tandköttet. 
Där kan vi snacka långsam förlossning.
 
Idag igår eller hur nu du vill se på saken så kändes det lite bättre.
Enbart en svag tendens till ömhet.
Ställde ut direkt. Vistakullevägens enkilometrare.
Under vaksam uppsikt.
Man måste tänka på hjärtat, både sitt eget och andras.
Inget mjöl är värt en muskelinflamation på hjärtat.
 
Första gick stabilt andra gick bra.
Fyrahundra kvar på tredje händer det där som inte får hända.
Det börjar köra i magen, tänker på mjölet och maler på.
Hundra meter senare flyr jag tvärt av vägen likt en hares maner.
Upp in i skogen bort ifrån all bilism, nöden har ingen lag.
Konstigt, besvärligt, opassande.
Övertalar mig själv att det inte är så farligt, löven är stora och mjuka nu och det är bara att gå ut på vägen igen, springa klart de sista trehundra metrarna och sedan dom två kvarvarande intervallerna.
 
Sittandes på huk vänder jag mig om medans avloppet spyr likt en tecknad figur i en Ghiblifilm.
Ni kommer inte tro mig men det jag ser rakt bakom vänster axel kanske 70-80cm ifrån min prekära situation är ett litet snickrat kors i storleken sej fyrtio cm.
Jag sitter alltså och skiter på ett barns döda husdjur.
Jorden är nyligen uppgrävd och korset är verkligen mödosamt snidat.
Den vågrätta biten är infälld i den lodrätta!

Det här är vanvett.
Varför ska man alltid utge sig för att vara horribel?
Av misstag.
Nåt brott måste det vara, någon slags hädning.
Med dagens teknik så kommer dom väl och hämtar en snart.
Baka bröd kamrater.(om ni fattar vad jag menar)
 
Adjöss.
 
 
 
 
 

5 kommentarer

  1. Den store filosofen har talat.

  2. Konditionsidrottare/filosof/gravskändare du är verkligen mångsidig Johan!

  3. mitt minne tycks vara konstruerat på så vis att det oftast kommer ihåg saker som inte är helt nödvändiga att minnas, har på känn att detta mycket detaljrika blogginlägg kommer var ett sådant! Btw vi får ändå glädjas åt att husdjuret var dött!

  4. Äntligen någon som kanske förstår det där med snabba avbrott i träningspassen. Jag brukar räkna skittiden som vila. Ägnar mej dock sällan åt gravskändning. Vi ses i Eksjö. Kanske i en villaträdgård, vem vet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑