Tänk att alltid vara på väg

Då var vi där igen. Förbi tomrummet in i verkligheten. Dags att börja arbeta mot nya mål. Det är skönt att vara på väg.

Vasaloppet är slutprovet. När det är gjort får man leva med sitt resultat i ett år. Jag kan leva med det. Med mig själv. Men nu måste jag lyfta blicken. Tänk att man alltid är på väg.
Veckan som gick försökte jag så gott det gick att hitta motivation. Motivation till nåt. Att man kräks lite i munnen över att träna är förståeligt efter en sådan urladdning. Men att jag skulle sakna motivation till precis allt var oväntat. Inte ens sugen på att dricka öl nu när man är värd det mer än någon annan gång på hela året. Det märks att man är på väg. Åren går.
Måndag betyder att vi är på väg. En ny vecka är här. Den här veckan får lojala Vasaloppsåkare som jag chansen att säkra en plats i nästa års upplaga. Jag är inte motiverad. Såg någon som var jättemotiverad igår. Blev nästan förnärmad. Men varför det? Det är väl underbart med folk som redan är på väg? 
Men nu ska det inte handla om längdskidor på ett tag. Tiden är inne för den okomplicerade och fantastiskt vallningsfria idrotten som är det renaste och skäraste som finns. Inga undanflykter. Sista söndagen i april är en av de viktigaste dagarna det här året när det ska krigas runt Landsjön. Det är motivation nog för att bestämma sig för att det är nu det är dags att börja motivera sig. Vägen börjar här. Den slutar där. Tänk att alltid va på väg.
BONUS: Kort recension av Thåströms spelning i teaterladan i lördags. (Ytterst partisk och hyllande recension. Läs inte om du inte måste.)

Hövligt punktlig gör han entré och Teaterladan förvandlas till en smutsig industrilokal i Ruhr-området. Långsamt genom är bara en av flera nykomlingar som Thåström levererar denna kväll och den sätter riktningen åt vart det barkar från första trumslag. Underskattade Maskinisten – om Kurt som menar att ”dom som predikar kärlek är dom som är bäst på hat” – följer och sen är vi på god väg mot en sån där spelning som det kommer pratas om i årtionden. Det är egentligen surrealistisk att se Thåström på ett så här litet och intimt sätt. Men det är precis det som gör att hela upplevelsen får en extra dimension. Vi står i ett motlut och möter Thåströms maniska blick som skär genom våra själar likt rösten på Jeffrey Lee Pierce. Som en kniv alltså. Han lämnar inget åt slumpen och jag påträffar mig själv gång på gång i att vara helt inne och förlorad i texterna och uppäten av gåshud. När Thåström ungefär mitt i akten bränner av högaktuella Imperiet-skatten Österns röda ros i rött motljus når det sin absoluta topp. Under andra versen undrar jag om jag någon gång har eller kommer att få uppleva en liknande upplevelse på en konsert. Versen om människor på flykt och krigets fasor gör sig påmind mer idag än nånsin. När nya vackra kärleksförklaringen Ner mot terminalen avslutar första akten väntar fortfarande fyra exeptionellt bra låtar som på många sätt sammanfattar mitt Thåström-dyrkande: Brev till 10:e våningen, Kom med mig, Kriget med mig själv och Beväpna dig med vingar. Det är så jävla bra att det är fånigt att ens försöka förklara det. 
Bäst:
Österns röda ros
Sämst:

Obesvarad fråga:
Vad gör Thåström på milen nuförtiden?



1 kommentar

  1. Hej Robban
    Får gratulera till ett bra Vasalopp. Blir inte mycket till växeldra som jag sa…..du blåste förbi som Smirnov på 80 talet. Vi syns framöver, vore kul med några rullskidpass ihop.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑