Efter en lång suktan efter snö under höstmånadernas totala avsaknad av snö, endast avbrutet av några dagars konstsnöåkning i Bruks, var detta pass något av en pånyttfödelse, en renässans för skidåkning i dess ädlaste form.

I Sjusjön finns förutsättningarna, 35 mil spår, högt belägna på en högfjällsplatå, strax utanför Lillehammer. Birken går igenom byn.

När jag slog upp ögonen var det fortfarande mörkt men snart syntes solen gå upp bortom snötyngda vindpinade granar i horisonten. Himlen var klar och tempen låg kring 6-7 grader kallt. Att få plocka fram ett finare par skidor och glida iväg i spårsystemet med solen i ögonen triggade till fartökningar i varje slakmota. De kilometerlånga diagonalbackarna blev mina konkurrenter som kämpade väl men mitt fäste och min tyngöverföring var dem övermäktiga.

Jag stannade till vid ett spårkors där någon hängt en talgboll som Talltitorna uppskattade. De var oskygga och satte sig nyfiket på min handske när jag sträckte ut den tills de förstod att jag inte hade några brödsmulor.

Sällan får man uppleva dessa pass i december. Sällan avslutas dagen med långmarinerade revbenspjäll från den lokala charkbutiken som smälter som smör i munnen. Men ibland händer det. Därför fortsätter vi kämpa.