(Johan Palmér kommer bli försedd med rättstavningsprogram i fortsättningen. /Red anm.) 
 
Jag åkte rullskidor i verkligheten i söndags.
Det skulle bli lite längre men blev inte riktigt så långt.
Efter ca 90minuter hade jag en riktigt bra period.
Och nu menar jag riktigt bra stakperiod inte något slappt halvtaskigt petande med stavarna.
Kraftfullt och en anning arrogant.
Jag höll mig sedvanligt vid sidan av vägen och tog inte upp mer plats en vad en gångtrafikant med min axelbredd gjort. 
I takt med mitt storslagna stakande så fördes tankarna till precis innan Hemus.
Då man tittar efter längst ner i källaren om det finns lite power kvar.
I Moraparken seglar man långsamt ifatt och om vilt stretande kämpar.
Allt grundlagt under höstens söndagar.
Mitt under denna frenesi akt var det en jävel som tutade bakom.
Det milt sagt irriterande ljudet ihop med min svagt bortblåsta sinnesnärvaro gjorde att jag ryckte till.
Snabb irriterande blick bakåt följt av fortsatt stakande då det inte finns någon annan plats för mig att staka på.
Om mig kör en gubbe i en av världens minsta bilmodeller.
Jag ville bara att han skulle stanna så jag kunde prygla upp fanskapet inför sin säkerligen förstående fru.
 
Rationellt handlande sker utan irrationella känslor.
 

Det sitter faktiskt en tut i en bil för att man ska kunna göra sig hörd.
Nu var detta en bredd och rymlig väg med gått om plats för omkörningar av rullskidande.
Men jag har full förståelse för att det inte är lätt att bedöma när åldern gjort att det inte längre är lämpligt att köra bil.
Och bedömningar är ju alltid en chansning.
Är man det minsta osäker så har man alltid tuten till hands.
Tänk efter och var försiktiga när ni är i trafiken kära bloggläsare.
Änvänd hjälm och reflexväst.
Och håll händerna tio i två.