2 dagar har gått sedan Lidingöloppet. Smärtan i benen är konstant. Känslan som infann sig på restaurang Kvarnen på Söder på lördagskvällen med några andra tappra kämpar är nog det närmaste nordisk mytologi man kan komma. Striden hade varit hård men det var idel glada miner och särimner slaktades och sköljdes ned med mjöd. I våran något modernare tappning ersattes särimner av en påse chips, tacos och mjukglass. Mjöden hade bytts mot hipster-brygder ur tapp. Kanske är det den känslan som får 15000 människor att springa runt en ö.
 
Jag har haft ett mål under löpsäsongen, under 2 timmar på Lidingö. I juli trodde jag att jag hade det i en ask, sen kom gubbvaden. Oviss stod jag på startgärdet och alla tankar gick till att försöka att ta det lugnt första 15. Taktiken fungerade och jag passerade halva distansen på 58. Jag kände mig stark fram till 20 km sen började knät säga stopp och jag fick släppa nerför. Vid 25 började kroppen säga stopp, men jag fortsatte. Kanske, kanske tänkte jag att jag skulle klara 2 timmar. Men in på upploppet hade klockan nått 2.02.
Nöjd? Ja, 10 minuters PB…men ner under 2 timmar ska jag.
 
Sammanställde lite data från Holavedens Lidingölopp genom tiderna. Här kan man se min optimistiska öppning 2011, Arvids dåliga långspurt 2014, Palles väldisponerade lopp och Holavedens Dream Team! Håll tillgodo!
 
 
 
Är det Orup eller Arvid som gömmer sig i barens dunkel??