Tsegaye Mekonnen

Den nya trenden inom konditionsidrottandet stavas ULTRA. För er som inte har hängt med innebär ultra att tävlingar som redan var långa blir längre, och lopp som höll på länge håller nu på längre. Ultra riktar sig till dom som inte nöjer sig med att springa ett marathon, utan nu ska man istället springa 6, 12 eller 24 timmar. Svenska mästerskapet har en klass för dom som vill springa 10 mil och till och med fäderns spår ska man nu ta sig fram till fots så snabbt som möjligt. Triathlon har spårat totalt. Förr trodde man att en Iron Man var det tuffaste man kunde göra, men nu för tiden är det inget mot killarna och tjejerna som genomför 10 Iron Man utan avbrott.
 
I fredags avgjordes Dubai marathon. Löparnörd som jag är satt jag såklart och tittade på streamen från världens rikaste stad. Idolen Uhrbom lyckades inte den här gången heller med att bli en 2:19-man och första svenska dam landade på 2:41 med Szalkais hjälp. Det var inga prestationer som jag tappade hakan över när jag fick se resultatlistorna. Däremot var det en annan prestation som nästan låter för bra för att vara sann. 

Tsegaye Mekonnen gjorde sin maradebut i Dubai. Från att ha varit en doldis sprang denne 18 åringen och vann hela racet på 2:04:32. Ja ni hörde rätt, 18 år och en tid som endast är minuten från världsrekordet i sin maradebut. Det innebär 2:57min/kilometer i 4,2 mil…..

I dessa ultratider tycker jag många gånger att prestationer som dessa imponeras inte folk över längre. Inte ens när de svenska herrarna och damerna som gör bra ifrån sig på marathon eller kortare distanser. Nu ska allt handla om hur långt man kan springa, hur många timmar eller till och med dagar  man kan hålla på. Och det behöver inte ens gå snabbt för att folk ska bli imponerade. Jag tror att med lite strukturerad träning över ett år skulle vem som helst klara av att springa ett 24 timmarslopp eller genomföra en Iron Man. Att Tsegaye Mekonnen sprang marathon på 2:04 spelar liksom ingen roll när man har en bekant som klarade att springa ett 6-timmarslopp i Borås förra året. 

Jag blir imponerad av fart oavsett distans. Fart är inget som gemene man kan träna upp över ett år. Jonas Buud springer sina ultradistanser med fart, det är imponerande. Han är både snabb och kan springa långt, hur många klarar av det? Oftast känns det som man kan antingen eller…

Jag tror jag har en teori till varför det har blivit såhär. Säger jag till en bakant att en svensk elitlöpare nyss slagit personbästa på 5000 meter. Låt säga att han sprang på 13:34:74 som Walleräng gjorde i somras och därmed börjar närma sig svenska rekordet, så tror inte jag att alla förstår vilken otrolig prestation det är. Många rynkar på pannan och säger ¨jaha, 5000 meter är väl inte så långt att springa? Min granne gjorde en Iron Man på 14 timmar, där snackar vi prestation¨ Ja, eller så gör vi inte det.. Folk nu för tiden är för inne på ultragrejen, allt behöver inte vara extremt långt för att det ska vara bra. Sen tror jag inte att folk förstår hur bra till exempel Tsegayes vinnartid är, det är som rena grekiskan och det är lättare att förstå hur bra man måste vara om man kan springa 24 timmar. 

 
Jag vill inte ta ifrån någon sin prestation att till exempel göra en Iron Man eller springa så långt man kan under en längre tid. Men visst är det mer imponerande med dom som gör det otroligt snabbt? 

1 kommentar

  1. Medeldistansaren.

    2014-01-26 at 10:06 e m

    Klockrent. Men vad pöbeln tror om tider är ointressant vi som är inne i gamet vet vad 13.36 handlar om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑