Backen börjar vid gödselbrunnen till den ladugård som var ibland dom första i konungariket att ha automatisk utgödsling.

Nu står den tom som ett minne och en startpunkt för den backe som går längs dom kilometerlånga sädesfälten sedan in i rövarskogen.

Det stiger till rejält innan jaktkojan och avslutas vid sparbankseken.

Det sägs att hästarna började frusta efter längtan efter arbete när Pantzar och gänget spände för dom inne i stallet på andra sidan vägen.

Pantzar var förman vid Lyckås med en väldig auktoritet och pondus. När han gick ut i hagen och visslade gick samtliga 25tal hästar direkt emot stallet. Inget behov av att vandra i hagen med grimskaft i näven. En hård man i en hård tid och en hård livshistoria. Under en stormig kväll fick han uppleva när en stor gren i den väldiga allén in emot slottet brast och slog av ryggen på hans son som då bara var en liten grabb. Han dog där den kvällen i allén. Utanför hans hem och sin familjs arbetsplats.

När köld och tystnad rådde över skärstad bildade Pantzars arbetshästar tåg uppför Lyckåsbacken för att hämta hem de grova furustockarna ifrån höjden ner till sågen vid sjön. De sågade bräderna gick till England och av mjölken i ladugården gjorde man ost i mejeriet så väl att man fick motta pris. Efter mejeriet brann skickades mjölken till Jönköping med tåget där greven höll med häst och vidare transport till mjölkföreningens mejeri. Där körde min farfar is ifrån rocksjön. Isen täcktes med sågspån och verkade som kylning för mejeriet hela året.

Nu är dom borta hästarna, korna, farfar och Pantzars gäng.

Döda och lite smått bortglömda medans solen åter tar fart för en ny runda runt jorden.

Morgonkaffe följt av löpning.

Drömmen ska levs springande.