Vit är renheten och oskuldens färg. Kan också vara drömmarnas färg, en ängel i altarklänning, skön som en Alva. Som en fackla i mörker lyser den hur som helst upp marken och lättar upp mungiporna.  Så oskuldsfullt att få knäppa på sig skidorna igen.  Som jag längtar. Hos mig kan inget vara mer drömskt en ett dansande snöfall i ett gult lyssken. Jag vill promenera mitt i det omgiven av feta femkronorns flingor. Dra till fjälls. Stugvärme  med rosenröda kinder. En ugnsbakad falukorv och en flaska rött. Skratta inte om du inte provat, ingen julmusik låter som efter tre timmar stakning, potatismos och gult flammande sken från djupet av en stålkammin. Hos kineserna är gult symbol för makt medans vit är sorgens färg. Jag kan förstå det.

Strusabacken låg vit ikväll. Förföriskt vit till strålkastarnas gulhet. Men det var inte mycket, fanertunt.

Beställt en pannlampa av kineserna. Snart rälsspår och tuktade fjällgranar i det skenet. Norge snart kommer vi.

Vi fick en bild från Dolla när han gjorde premiär i Hagaparken. Man blir sugen. Ett par varv i parken sen dramaten. Ibsen, text och skådespelare. Stockholm lika förföriskt som ett snöfall.

Jag tänkte länka in Mauro Scoccos – Första snön är alltid vitast. Men hittar den inte på tuben. Ni får spela den ändå, ni vet vad den finns. Kan tänka mig att den passar väl den här morgonen.

Vad kan man önska sig? En ledstjärna.

Hur blev fuktigt, mörkt och kallt klart, friskt och strålande? Har man missuppfattat allting eller var det bara min sedvanliga pessimism? Är liemannen bara en karaktär ifrån en svartvit film? Hur som helst så känns det som hopp har flytit iland här och jag råkade bara gå förbi, spridd i mina egna tankar men ja plockade upp det.

Jag om nån vet att svarta nätter finns, men några värmeljus räcker. När allt hade blivit rutiner så överraskades vi av ljuset. Sakta tinnar vi till liv igen. Det växer inifrån.

Milen kommer inte lätt vid den här tiden på året. Solen var som guld på himlen när vi räknade in fem färska. När vägarna fryser på så gömmer man sig i klungan och bara åker med. Drömmer om det första riktiga snöfallet, dolla kommer hem och vi åker kringelikrokar bland träden på betet. Skidorna ser ut som en hyvlad osts ena skida men det var timmar, timmar som bara flöt iväg. Som när jag och Oskar dunkade iväg i Aneby efter ett första snöfall.

Vem vet men den som lever får se, vart det blir efter ett första snöfall.

November har varit barmhärtig. Ser inget rep över takstolarna. Känner en ryckande kaffekopp i handen. Frostiga mornar. Seperationsångest från sängvärmen.  Jag skulle betala mer än en dagslön för att ligga kvar hos dig men jag gör det aldrig, jag går ner en våning och ser ett slitet uttryck och ett vagnshjul börjar snurra.

Vem fick den där pizzan? Vi väntar på Arvids avslöjande. Jag tror han får en bra vinter. Det är en början och man måste börja från början.

Ser det överallt men speciellt i startlistor, årgångar, det är inte jättemånga 85or kvar. Många rundar av , karriären är över, dags att bygga vidare på den där meritförteckningen med något annat.

Mina pass blir av, men miljakten går lite segt, 5km för att gå nio gånger i strusabacken? Det hjälper ingen dödssjuk.

Vi avslutar med lite ögongodis till kaffet. En av dom största samtida har iår avslutat karriären. Obesegrade Andre Ward. OS mästare redan som tjugoåring i Aten. Senast han förlorade en match var när han var tretton år. En tekniker. Se själva.

30/10 Löpning 3km 16,38 min. 

När snömolnet lagt sig fann jag mig själv djupt nere i en stensatt brunn. I det kalla vattnet fick man simma  för att inte drunkna. Jag insåg tidigt att jag inte kom något vart, dom kala och hala väggarna var helt oklättringsbara. Fann mig i att begrunda min situation och övertalade mig själv till att försöka se det hela som positivt. Vad mig anbefaller så hade jag inte slängt mig i frivilligt, men det fanns ingen annan att skylla på. Jag såg solen vandra över mynningen och avlösa den ena stjärnbilden efter den andra. Dagar blev veckor, blev till månader.

Jag skrek i skräck och panik efter hjälp ifrån mitt inre men rösten bara studsade på väggarna och löpte ut i ett eko. Jag var fast i ett cylinderformad ödelandskap. Jag tystnade och sa ingenting på flera månader. En dag rörde min fot vid en sandfast botten, några dagar senare var hela brunnen torrlagt.

Jag skulle ta mig ur det här. Jag klättrade, försök på försök, grep efter grep memorerades, alla kombinationer testades. Jag föll och började om, föll och började om. Mina fingrar värkte, mina underarmar var skinnflådda. När himlen var blå klättrade ja, när den var svart vilade jag. Så förflöt mina dagar. Jag kom en bit men föll i stort sett alltid vid samma passage. Att forcera den tycktes omöjligt. Jag var först förbannad men blev mer och mer sorgsen. Jag överlevde på spindlar och avmagring. I slutet av sommaren såg jag ut som en löpare.

En dag började det att regna och det syntes inte få ett slut. Man fick börja simma igen. Hösten hade kommit över mig. Grundvattnet fyllde brunnen centimeter för centimeter. En dag hade jag flutit över min ödespassage och ansamlade all min kraft för att få min frihet åter. Till slut la jag armarna runt kanten och drog mig över och föll ner på torget. Folk passerade som om ingenting hänt. Ingen runt omkring mig förstod att en dömd man hade fått sin frihet åter. Han hade stridit som om motståndaren vore canser. Han blickade ut över sina möjligheter.

Brunnen hade bara en väg och den var rakt upp. Nu hade han alla väderstreck till sitt förfogande.

”Om ni lyder mina bud, då skall jag ge ert land regn i rätt tid och du skall få skörda din säd, ditt vin och din olja. Jag skall låta ditt boskap ha gräs att beta, och du skall få äta dig mätt. Men akta er så att ni inte låter er dåras och avfaller, tjänar andra gudar och tillber dem. Då vredgas Herren på er och stänger till himlen, så att inget regn faller och marken inte ger någon gröda, och då utplånas ni snart från det rika land som Herren vill ge er.”

/ 5 Mos 11: 13-17

Att det blev comeback i löparspåret redan under 2017 är tack vare goda råd och tålamod. Min sjukgymnast har ytterligare en guldstjärna i pärmkanten. Som vi har tragglat, skrattat och gråtit. Vägen från att inte kunna gå till att springa fram i lampskenet i regnet en helt vanlig tisdag är resultatet av träning.Det har varit rätt träligt om jag ska vara ärlig. Alla är ju inte lejon. Men det jag vill slå ett slag för är att underkasta sig ett rehabiliteringsprogram, inte lita allt för mycket på känslan utan nötta på. Visst fick man hemlighålla lite cykelturer och liknande men överlag så gick jag in i det här med livet som insats. Ett liv som jag löste ut, vid efteranmälan, löparen i mig är tillbaka.

Det stora orosmolnet är egentligen här, precis över mig just nu. För en prestation kommer inte enbart med en tillfredställelse utan den kommer med en mycket starkare känsla och den känslan är kravet på mer! Hungern efter återupprepning och djärvare mål. Bättre,snabbare och starkare. Jag hade inte sprungit någonting under 2017 utan bara joggat vid några små tillfällen. Men jag kände att jag skulle klara av att springa fyra kilometer. Det var en efterlängtad känsla. Ska återhämta det här nu, man var allt lite krockskadad i morse.

Framtiden är ljus, förhoppningsvis snöfylld. Löpningen får vänta tills våren. Skidorna står för dörren. Premiär ihelgen?