Författare: Robert Davidsson (sida 6 av 11)

Grus

Man har ju gjort sina fotbollsförsäsonger genom åren. Grus, is, hård vind, regn, snö och blask om vartannat. ”Det här kommer vi minnas när det är grönt och 25 grader varmt.” Hur många gånger har man inte hört den ”hoppfulla” meningen yttras i takt med att tånaglarna blir blåa och fingertopparna förlorar känseln?

När farsan var tränare och vi var 8-9 år drog vi igång försäsongen runt 7 januari. Seriepremiär runt första maj. Möjligtvis nån träningsmatch innan. Vi sprang i helvetesbacken redan då, med varandra på ryggen. Sedan spel på grusplan, oavsett om det var fruset eller snöbetäckt. Sedan bastade vi och sprang ut i snön. Samma procedur i juniorlaget. Bjärkhed (2.07.14 på Lidingöloppet 1986, lär vara klubbrekord i Ölmstad IS men rätta mig gärna om jag har fel ) hade en förkärlek till att använda spelare som redskap så vi hoppade bock och över utsträckta armar(i hopp om att ingen skulle landa rakt på och knäcka armbågsleden) och sprang intervaller när snögloppet piskade våra kindben till röda isvarma ytor. Ibland gick försäsongerna ut på att springa planlöst i hög fart mot mörkret i Ledseryd. Det är bra för psyket.

4 månaders försäsong och fyra månaders säsong om man hade tur. Försäsongen bygger lag i mångt och mycket. Men på senare år har det slagit mig att den kanske är lite väl lång… Om det nu är fotboll man vill spela.

Hur som helst så har jag involverats i att löpträna ÖIS/Vistas damlag. Och vilken entusiasm. 26 damer stod redo i tisdags. 20 sekundmeter snö ven över nejden när den första intervallstegen för året avklarades. Det finns mycket löparpotential. Vi ska testa gränserna i vår och jag kan lova att minst ett av passen kommer förläggas på grusplanen. Det är grusplanen som är grunden i all fotboll.

/RD

 

Keep yourself alive

Medans resten av grabbarna njuter i norr går jag på hemmaplan och stökar. Har nu lagt sista golvet och satt lister flyttat soffor och möblerat om till smartare lösningar. Det gäller att ständigt ompröva sin ståndpunkt även här. Omväxling förnöjer.

Afterwork i fredags med ett kärt gammalt gäng.  Vi avhandlade nog hela spektrat. Nattbussen hem och en riktigt tung lördagsmorgon utspelade sig. Det var då jag fick ett mms från ett garage med en skirerg tagen med darriga armar och jag kände hur värdelösheten trängde igenom mig totalt. Men vilken härlig piska sen. Idag blir det ett pass helt klart. Årets första.

Ha en trevlig söndag!

/RD

Barriären

Andetag. Det enda som hörs är andetag. En stek ställdes upp, det var en dansk lagad julmiddag och jag njöt. Ett par röda glas senare skönk jag ner i soffgruppen och kände efter. Tunga ben, värkande. Två dagar i rad på elljusspåret. Det kan inte med ord beskrivas hur gott det gjorde mig. Palle avancerade en lyktstolpe på första intervallen men föll tillbaka på de sista och känner nu hur livet glider ifrån honom. Jag avundas. Jag vill vara ifrån i en dag och känna hur jag tappat. Inte i två veckor och känna att jag startar från noll. Att vara i form handlar om att inte ha koll. Koll får man först efter när man inser hur bra man var. En förkylning på några dagar och man tror aldrig man kan avancera utanför ytterdörren utan att få ta andpauser, trots att man är i sitt livs renaste form. Palle. En idrottsman av rang som kör 4×6 minuter på ÖIS elljusspår på torsdagar, vecka ut och vecka in, följt av styrka i en timme, vecka ut och vecka in. I ett halvt jävla år. Jag avundas som sagt. Kontinuitet och rutiner kan verka inrutat och trist på ytan, men jävlar. Är det inte det bästa som finns?

Fick höra idag att jag är lite lågmäld som person. Tog det som en komplimang och att min självinsikt i alla fall är på topp. Men  är det för egenskap? Lågmäld..

”Sanningen är den att jag är typiskt svensk.”

Jag börjar mer och mer inse vem jag är och det skrämmer mig. Tiden att forma mig börjar rinna ut. Nu gäller det att förvalta det som finns kvar. De kommande texterna kommer bli lite mer strukturerade. Men det här är en början. . Ni som inte orkar vara med kan ju alltid gå över till ”influencerna”. De som får dig att må som ett russin.

Lev som ni vill men lär ut det ni kan.

/RD

 

Om arkiv, Beck-filmer, hårdhet och riktning

Tillbaka till dåtiden. Det händer sällan men ibland går jag tillbaka i Holavedsarkivet och läser. Det är ett fantastiskt arkiv. Det räcker att läsa några rader för att hamna i exakt den sinnesstämning man befann sig i vid författandet. Men för vem skriver vi egentligen? Grundar sig inte allt i nån slags narcissistisk läggning? Eller är det bara en ventil, ett tomrum i andras liv vi fyller med rader som stundtals rycker tag och ger mening, stundtals inte engagerar över huvud taget? Jag funderar ibland, om man skulle ta och skriva helt ocensurerat, om det absolut innersta. Hur det skulle tas emot, vem som skulle bli road och vem som skulle förfasas. Men är det inte det man vill? Att vara älskad av alla är något som inte går uppenbarligen, däremot är det väl allas intention nånstans. Eller finns det någon som går in för att bli hatad av alla?

Den här hösten har varit ett försök till att ta tag i det för att sedan krascha och sedan upp igen och sedan gå på igen för att senast landa i en riktig influensavecka. Jag såg bland annat två Beck-filmer, otaliga gamla allsvenska klipp på tuben, en potentiell inbrottstjuv hos grannen (falskt alarm) och läste twitterflödet. TÄNK vilken enorm expertis det finns på ALLT. Och tänk vilken enorm vrede som kan väckas över demokratiskt valda politiker, unga miljöaktivister och vägsalt. Ja, vägsalt. Det är en historia för sig.

Började även lyssna på Elitpodden med Claes Åkesson och Per Synnerman. Bra tycker jag. Äntligen lite hårdhet i löparpodformen. Lämna ”skodebatter”, ”förkylningsjoggar”, ”kul och behaglig och pratfartlöpning” och ”snabba träningstips” därhän. Bli lite jävla hårda om ni vill bli bättre.

Annars händer det inte så mycket. Jo, jag har gått rätt över i skogen några gånger för att hitta en fin stig till elljusspåret och den sitter nu. Problemet är inte att hitta utan vill att jag helst vill hitta en löpvänlig stig som är exakt densamma varje gång. Min inre kompass tar mig fram ändå.

På tal om en inre kompass så vet nog den riktiga inre kompassen inte riktigt vart den är på väg. Den snurrar åt alla möjliga håll och vrår. Det är så mycket jag måste hinna med. Som alltid flyr jag till musiken.

”Det finns ett ställe nere i hamnen här, just där långtradarna kör förbi. Där nere säger dom att vinden är som bäst och när man önskar så blåser den dit man vill. Det är som vackrast här på natten när kristallskeppen kommer in och man kan se dom från flera mil när man står på taken här. Du ska få se när vi kommer dit.”

Jag gick på gatorna i Örebro första gången jag hörde den. Jag rös. Jag hade precis klivit av bussen vid terminalen och Svartån var lika mörk som sitt namn. Jag promenerade upp till redaktionen och rös. En tid då möjligheterna låg öppna och en låt som handlade om att beväpna sig med allt man längtat och drömt om fyllde öronen. Det är när man ser tillbaka som minnena gör en varm samtidigt som de fyller en med vemod över hur allt blev. Men man har ju mer än hälften kvar i alla fall till dit man ska. En ny inriktning kan heta sub 75 till exempel. Såg Gärderud snacka om sitt träningsupplägg i Hårds historier. 2x7x52x10. Där har ni formeln till att bli bra. 2 pass om dagen, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året i 10 år. Han gav det fem år och det räckte ganska långt. Vill man bli bra finns inga flyktvägar.

Nu är allt jag ser ett julbord fyllt till bredden. Gemenskap, värme och återhämtning. Och för er som vill är det julstyrka på ÖIS kl 9 på lördag hälsar Palle. Hans begär blir aldrig mättat.

/RD

 

Summeringen 2018 del 1 – Konungafärden

Det är ju den tiden på året när man börjar summera det som varit och tar sats mot det nya. 2018 blev ett speciellt år på många sätt. Både personligt och idrottsligt. Peaken blev förstås Vasaloppet den 4 mars. Jag tror faktiskt att det är en av de största dagarna i mitt liv idrottsligt. Och det smärtar inte lite att veta att jag är långt ifrån det där idag. Men vi får ge det ett försök.

”Vasaloppet engagerar. Så många som hör av sig före under och efter loppet. Det är så man blir rörd. Efteråt blev det pizza som vanligt samt att jag somnade på golvet. Allt som vanligt men ändå inte. Det är så roligt när man kämpar och man får betalt så jag ska kämpa ännu mer till nästa år.”

Så skrev jag om Vasaloppet en vecka efter målgång. Jag hade målet att komma topp 1000 men det blev till och med 785. Sen 2011 har jag kämpat för att komma dit men inte förrän sju år senare insåg jag vad som krävdes. Det är hängivenhet och fokusering. Träningsdagboken ljuger oftast inte. Och ska man nå resultat så finns det bara en väg. Det måste göra ont på vägen dit och det måste flyttas gränser.

”Det kändes obehindrat och kontrollerat till Mångsbodarna. Mellan Risberg och Evertsberg kommer mitt parti. I Evertsberg fick jag rapport om plats 927. Skönt. Bara att se till att inte braka ihop. I Hökberg 850. Bevaka. I mål 785.

Jag minns inte så mycket från loppet mer än att jag aldrig någonsin känt mig så stark i ert skidlopp. Det bara flöt.”

Jag var inte särskilt förvånad i mål. När jag väl hade kommit upp i backen utan problem och inte brutit några stavar och kände att glidet var fint var det bara upp till mig själv, och jag visste att jag inte hade fuskat på vägen fram. Jag hade tränat med Palle i två månader. Tillsammans stod vi utanför omklädningsrummet med glitter i ögonen och kände båda samma sak. Så enormt häftig känsla.  Jag hoppas och drömmer om att få uppleva det där igen i något lopp under 2019. I Vasaloppet är det nog för sent tyvärr, det har jag sett i min träningsdagbok. Men det kommer ju ett 2020.

Två kilometer från mål.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑