Författare: Johan Palmer (sida 61 av 64)

Nietzscheanska övermänniskor del3.

2016-05-16 / / Inga kommentarer
 
 
”Alla invånare i staten är giftdrickare”.
/Zarathustra (Nietzsche)
 
Filmklippet från tiomila på instagram!
Vilken svärm, energi och tjurrusning.
Masstarter vi måste älska dem!
Inget dåligt gäng han var med i Oskar.
Som sig bör, om ni frågar mig.
 
För mig är det här med instagram en gåta, som så mycket annat.
Medier som talar till vårat ego har en tendens att dö ut förr eller senare och instagram borde vara utdött om ett år eller så.
Det är nämligen så att ska man bli bra på något måste man knäcka koden först.
Hur man knäcker koden på instagram har jag ingen vetskap om men några vet.
Problemet är att 98% av alla bilder som läggs upp på Instagram är det ingen som tittar på.
Folk kommer tillslut att tröttna när det visar sig att ingen vill titta på deras ungar och frukostar.
Antalet bloggar på internet var som störst 2006.
När det mediet var nytt och fräscht.
Det är bara kvalitet som står sig i längden.
 
Instagram är fullt av skräp, det håller inte i längden.
Det vi ser är invidualismens sista dödsryckningar.
För det första är det här med sellfies vulgärt och äckligt.
Inte många orkar se ditt tryne på bild hela tiden.
Folk är intresserade av vad du gör, vad du gjort och vad du har att säga.
Din narcisistiska sida är en sida du inte bör göda.
Barn är narcististiska och det är något dom vänjer sig av med under resan till att bli vuxen.
Sluta vara en barnrumpa, sluta lägg upp fula bilder på dig själv om du inte vill visa dina kläder eller att du träffat en väldigt betydelsefull person.
Det är skillnad.
Dessutom räknas sellfies som ett underklassfenomen idag.
Det är aldrig smickrande.
 
Man bör sluta att jobba på sig själv och formatera sig i en grupp istället.
Framtiden är kollektiv.
Att kreativt skapa i en grupp är mer givande, svårare och roligare.
Hela mänskligheten bygger på att vi lär oss av varandra.
Alla idéer bygger på andra.
Vi är alla beroende av varandra för komma till skratten som inte bara förlänger utan också förgyller.
 

Nietzcheanska övermänniskor. Del2

2016-05-13 / / 2 kommentarer

Maj månad som förälskelsens tidiga stadie.

Man tycks inte få nog av den efterlängtade värmen.
Man väcks till Talgoxshanens revirssång och kan blicka ut över en sol som reser sig likt glödgat järn bortom kyrktornet.
Man kan andas ut i trädgården med en kopp te och låta natten komma över en efter det rosa skimrets långsamma sorti.
Vi har vår stund på jorden.
Som en bris susade hon förbi.
Madeleine Larsson.
Hon uppenbarar sig hastigt, försvinner ljudlöst, som en fisk skådad ovan ytan.
Vissa bara har det.
Många söker, några njuter.
Jag kan känna hur hon kände.
Den sommarkvällen.
Efter lång kamp i det norrländska ljuset kände hon trehundra kvar att hon var den sommarens svenska mästarinna över tiotusen.
Nu åter i praktslag.
Sådär jämt lätt naturligt som en våg på vatten.
Lever av livets goda frukter med man och en riklig skara ungar.
Vårruset 16.32.
En seger såklart.
Hennes man, godheten personifierad med skalle som en kalkylator.
Svimmar aldrig innan målportalen men strax därefter.
En skalle är precis som en kalkylator det är den som styr den som är skillnaden.
Vi har sprungit många lopp sida vid sida.
Han är år efter år stabil runt 38-39 på milen.
Skulle lätt kunna vara en två minuter snabbare men har svårt att hitta anledning till den prioriteringen.
Vi möttes i en vitsippebacke häromdagen.
Pratade kring min smärta i ländrygg & säte.
Han fick mig att byta från tennisboll till golfboll, kliva upp tidigare om morgonen, sträcka ut nattens stelhet och smörja med liniment.
Det luktar omklädningsrum i byggbaracken.
Jag gör precis allt nu.
Allt jag hört, allt som sagts, allt som kan ses, allt man kan komma på.

Piano.

2016-05-07 / / 1 kommentar
 
Jag tar det paino.
Är ju skadad, som sagt.
 
Mitt starkaste minne kring klassisk piano musik är från en sen eftermiddag, troligtvis på våren men kan lika väl varit om hösten.
Jag hade hört mig för via mobilen om Calle(Örnemark) var i Ateljen.
Det hade börjat skymma när jag svängde ner på grusvägen längst allén.
Ni som stigit in i ateljen vet hur stark känslan är.
Enormt stora dukar indränkta i litervis av färg gestaltade det värsta av det värsta, krigets syrien, titanics förlisning, svälten vid afrikas horn och den fängslande journalisten Dawit Isaak m.m.
Ur högtalarna strömmade högfrekvent piano klink av den store Arnold Schönberg.
Scenen kunde likaväl vara hämtad direkt ur en skräckfilm.
Vid bordet satt en åttioårig allkonstnär med långt blont hår i en stänkfärgs bepryd jacka rullandes en kaffetermos mellan nävarna.
På frågan om han fikade svarade han att kaffet var kallt.
 
Ni vet den rullstolsbundne atleten Aron Andersson.
Som genomför projekt efter projekt spelar i landslag efter landslag och lever livet genom utmaningen.
Imponerande förstås.
Alla de där som finner en sak, lyckas hålla sig där och driver på andetag efter andetag.
Har potentialen, utvecklar den också.
Det är inte utan avensjuka man beskådar deras selektiva driv.
 
Paul Wittgenstein satsade på painot från första andetaget till sista.
Förlorade en arm i första världskriget men spelade vidare ändå.
Musik och pengar var det som låg Paul värmt om hjärtat.
Han var så rik att det nästan är ofattbart, eller det är ofattbart.
I Weins första distrikt ägde han ett stort kvarter av kontor,butiker och bostäder även i det andra likaså på Mariahilferstrasse 58 i det sjunde distriktet.
Palats på Alleegasse och en stor lantegendom vid Neuwaldegg.
 
Han var skarpsint på börserna, framförallt den amerikanska.
Den stora var att han placerade sitt kapital i schweizerfranc och amerikanska dollar när Österrike gick in i en skenande inflationsspiral efter kriget.
Dessutom samlande han.
På guldtackor och hanskriva noter av Ravel, Beethoven, Brahms.
Sammantaget var förmögenheten ett astronomiskt värde.
Det första var ärvt resten ett resultat av förvaltning.
 
Pengar är ett bra medel som försvar.
Som medel för att förverkliga drömmar.
Utan en arm är det inte lätt att spela piano när alla stycken är skriva för två.
Genom sin förmögenhet kunde han köpa till sig specialskriva stycken från andra kompositören som Josef Labor(som var blind), Prokofjev, Hindemith m.m.
Sedan kunde han spela kväll efter kväll morgon efter morgon.
 
 
 
 
 
 
 
 

Hon var söt som socker.

2016-04-28 / / 1 kommentar
 
Jag älskar debatt.
Det är först i en diskussion jag verkligen börjar respektera än annan människa.
Det blir utveckling av det.
 
Sen finns det dom vars åsikt sitter stenhårt, de viker inte en tum.
Dom säger negerboll om en negerboll för det har dom alltid sagt.
Någon säger att dom blir ledsna av att han säger så och undrar om han kanske kan säga något annat?
Men det går inte, för det heter ju det negerboll.
Alltid sagt så.
Utvecklingen står still och någon blir ledsen.
 
Hur är det med sockret egentligen?
Det är ren skit.
Sockerkedjor bär med sig vitaminer och mineraler som behövs i människomaskineriet.
Vit raffinerat socker bär inte med sig några vitaminer eller mineraler de är sk tomma kalorier.
I nedbrytningsprocessen får den hämta, ja ni hör ju själva ren skit.
Har man ett tomrum att fylla så är sand bättre än lera.
Men det är gött. Ta en kaffe chokladbit och blicka ut över en ny slodad betongplatta medans solen bryter molnen och en koltrast promenerar på gräsmattan förbi.
Livet liksom.
 
På bästa sätt satt jag hos några vänner en fredagskväll.
Det blev årets första nubbe till några inlagda silfilér sen hade en talang svängt ihop en bönröra som åts på ett rostat bröd som ströks med en rå vitlöksklyfta direkt efter rostning sedan sparris,salladslök, vita bönor, feta ost.
Det var gött.
Det blev några glas selvarosa, det bejublade rödvinet.
Sen blev vi sittande i salongen ja och han djupt inne i prince genialitet medans damerna samtalade i ett avlägset hörn.
Det blev några glas whisky, som sig bör.
Jag blev rätt full faktiskt, men det var nära, vi kunde gå hem.
Det var nästan ljust då.
Livet liksom.
 
Det var likadan sprit som Lasse hade i blodet när han våldtog sin dotter när hon precis hamnat i puberteden.
Eller som Jonny låg avdäckad av i soffan när Erik satt på golvet i nerbajsad blöja när Mona öppnade dörren med matkassar i händerna efter jobbat kvällsskift i äldrevården.
Ingen är fri från skuld.
Samuel hatade sin feta spegelbild så innerligt att hela livet blev ett enda långt helvete.
Kerstin joggar tre kvällar i veckan men badar inte offentlig för är det något hon skulle byta bort om hon kunde så är det hennes feta lår.
 
Människan är lat och det har givit oss utveckling.
Men guds första förolämpning är genetiken.
Alla är annorlunda och det är gött och vi behöver inte säga negerboll.
Det utvecklas bort.
 
 

Att ha den äran.

2016-04-11 / / Inga kommentarer
 
Jag har läst gratulationerna och tackar det ödmjukaste.
Det ångar på, i den gråvärld vi lever i.
Koltrasten dominerar nu totalt både i sången och på marken när den hukar sig och accelererar med kvicka steg.
I en solglänta ner mot innanhavets spegel står gulsippor och gestaltar glamour.
Det gäller att passa på när konkuransen inte är så stor.
Påskliljorna myser fortfarande jordmånens mjukhet, har de någonsin poppat fram till påsk?
 
Har börjat sätta bollen i rullning nu. Igen.
En vårförkylning känns som att ha en pistol intryckt i munnen och jag gillar inte smaken av metall.
 
För att ha den äran köpte jag en påse sallad.
Lät en fint hackad vitlöksklyfta mjukna till i lite olja.
Kvartade en burk kronärtkockshjärtan som fick gå med efter någon minut.
Sen åkte en förpackning stora vita bönor i och en rejäl näve kvartade körsbärstomater.
När röran blivit ljumen krames saften från en halv citron i och allt las upp på en bädd av sallad.
Toppades med små tunna skivor av getost fick lite flingsalt och ett par varv av pepparkvarnen på sig.
Ett glas rött och kvällen kunde sjunka ner över födelsedagshemmet.
 
Ny dag nya möjligheter.
Dessutom hasardspelsmåndag.
Ha en god dag.
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

Podcast

Arkiv

Kategorier

Meta

© 2025 Holaveden

Tema av Anders Noren — Upp ↑