Vilken vecka på Holaveden. Vilka inlägg, tycker ni inte? Åter i rutinerna, semesterlättjan är förbi för den här gången. Vilken höst som väntar. Oskar i vemdalens fjällmara. Arvid siktar mot pallen på Lidingö 15. Robban vill åter visa hemmapubliken fantomben vid Öis loppet. Ett lopp som enligt rykten kommer förhärligas med en after run. En utveckling helt enligt god smak.
Själv är man fortsatt fast i skadeeländet. Det kräver sin nyfikenhet och kräver sin tid. Man får träna hur mycket man vill, bara det inte gör ont. När man tränar testar man gärna sina gränser speciellt om man har för avsikt att delta i ett lopp inom en snar framtid. Man tränar, man har ont. Man vänjer sig vid smärtan.
Jag håller på att tänka om. Testa mig fram mot nya vägar. Får återkomma till det längre fram i höst men ett alternativ är att köra enbart lugna pass hela hösten. För att undvika att störa skadan så den får läka ifred. Men jag är inte färdig med utredningen ännu. Hur man än ser på saken så ser det ljust ut. Det är ett förhållningssätt.
Jag såg det komma. Det måste varit för exakt en vecka sedan. Över sjön, sakta, hotfullt, svips så snart rakt över en. Ta mig tusan om det inte var i en också. Mörkret, gjorde blå till grå, sommar till höst, söndagar till vardagar, friskhet till akubationstid.
Att det alltid, så fort man sätter sig ner, lite försent, ska behöva låta som om man fastnat djupt ner i ett svart mörkt hål. Försöker och försöker, tragglar kämpar söker. Finner alltid, finner alltid till slut. Men trögheten är outhärdlig, emellanåt.
Har försökt komma igån igen, igen. Satt igång den där processen. Nya infallsvinklar, nya anfallsvinklar. Min första crosstrainerkvart. Kommer fylla sin funktion.
Hur som helst måste jag komma till förnyelse, virtalitet, spänst. Det är outhärdligt. Trögheten. Jag känner mig som en ändtarm full av gammal skit. Jag måste spolas rent.
Jag har investerat i en Crosstrainer. Har jag blivit galen på riktigt, eller kommer det som man säger att bära frukt?
Det hela fick mig att känna mig som man säger tidstypisk. Västvärlden sägs ha nåt ett stadie av hyperkapitalism som drivs av konsumtionen från en frustrerad medelklass. Hur genomtänkt var det att surfa in på blocket,pruta ner en Crosstrainer slå till för att sedan bärga hem den, allt inom någon timme? Idén vart iallafall dygnsgammal. Mest troligt är det kliet i halsen som göder den, frustrationen. Ska jag vara ärlig så har jag större förståelse på allt osannolikt jag lyckats åstakomma på fyllan i jämförelse med all den galenskap som förkylningar gett mig in på.
Crosstrainer vad är det ens? Jag har aldrig stått på en, inte ens denna, min egen! Jag ställde bara av den i källaren, hos polaren, sedan åkte jag därifrån.
Är inte en Crosstrainer en typiskt tv-shops produkt? En damsamlare. Det sägs vara den vanligaste träningsredskapet i hus som bebos av feta människor.
Jag tron övertygande på det här med att fatta rodret och styra själva händelseförloppet, vara kapten på skutan och allt det där. Anledningen till Crosstrainern är ju naturligtvis denligaments skada som jag besmittats med. Man blir omtöcknad av att vara i dessa helveteskretsar av leda och värk. Man blir tillslut en Crosstrainer ägare. Men alla mörka makter ska bekämpas. Jag ska över krönet. Bli hjälten inte boven.
Inget att skryta om och helt omöjligt att skriva hem om.
En förhistoria skriven av biologerna som till skillnad från teologerna stryker, ändrar och berättar om titt som tätt.
Biologen säger att mest troligt började vi våran bana någonstanns för mellan fem och åtta miljoner år sedan, dom är lite osäkra så mellan tummen och pekfingret gäller, på en höft ungefär.
3 miljoner år hit eller dit.
Den kristne skakar på huvudet och säger 6000år.
Klart och tydligt dessutom är han förbjuden att tänka om.
Hur som helst var det mest troligt att det som fick fart på karusellen homo sapiens var förmågan till virtuella abstraktioner med andra ord att vi lärde oss tala med varandra.
Kommunikation som bidrog till att vi kunde ackumulera kunskap.
Vi skapade språket som sedan omskapade oss som art och förde oss längre upp i näringskedjan.
Om vi genetiskt är samma personer som på savannen så är det följaktligen civilisationen som en följd av språket som gjort oss till det vi är idag.
Samma djuriska människor som lärt oss leva på ett helt nytt sätt som vi dessutom förändrar ständigt.
Man födds sedan börjar en kamp, kamp för överlevnad, kamp för social tillhörighet, reproduktion, status och framgång.
Sedan språket inträdde har makten legat hos den som bäst behärskat uttryckformen.
Det djuriska i oss kan skymtas i allt våld.
Framförallt att vi älskar det.
Ifrån Stockton Californien kommer en kille vid namn Nick Diaz.
Nick hade/har inte världens mest utvecklade verbala förmåga.
I den frustration som följs i spåret av att inte kunna uttrycka sig utövas mest lämpligast i att försätta kroppen i rörelse, få ett utlopp för all den inomboende energin.
Strävan efter makt och självhävdelse.
Nick Diaz är kroppslig poesi.
Nick Diaz sysslar med triathlon för avkopplingens skull.
Kör Xterra race, kört ironman tävlingar m.m.
För pengar, framgång och social status så slåss han.
På det mest djurisk hänsynslösa sätt i civiliserad form.
Ultimat slagsmål instängd i en bur.
Det är inget speciellt med det.
Människan kan göra det mest bara det anses vara ”tillräckligt lönsamt”
Det speciella med Nick Diaz är på sättat han gör det.
Verbalt är avskyvärt betende ett signum.
Fuck you, fuck you all.
Kroppsligt är hans motor av högsta klass.
Han slår mycket slag utan att slå med full kraft.
Han tvingar sin motståndare att bli trött, när så sker skruvas tempot upp bit för bit och motståndaren är väldigt illa ute.
Det mentala övertaget i att veta att man kan slåss 25 minuter utan problem kan liknas vid att Kjell Erik Ståhl sprang och längtade till sista milen redan från början.
Att han dessutom är vegetarian eller möjlitvis vegan stör normen än mer.
Nick har förlorat sina två senaste matcher på poäng mot världens genom tiderna bästa slagskämpar George St Pierre och Anderson Silva.
Den sista matchen är ogiltigförklarad sedan Silva toskat i ett dopingtest med flera olika sorters steroider i kroppen samtidigt som Nick bar spår av THC(Cannabis eller liknande).
THC är inte prestationshöjande utan knark och för det får man fem års avstängning.
För prestationshöjande sterioder får man ungefår 3 månader plus böter.
Det är ändå ingen som går en ny match inom 3 månader kan man förmoda.
Problemet sedan dom tvingats till dopingtester är att alla stjärnor åker dit hela tiden.
Som Jon Jones den amerikan som fick svensk The mauler att börja gråta.
Dessutom har man fått göra det lagligt med vissa testosteron tillskott i medicinskt syfte för att konsekvensen av bruk av testosteron gör att man förstör sin egen produktion, för resten av livet.
Så för er som vill finns ett klipp här nedanför.
Känsliga personer rekommenderar jag verkligen inte detta.
Helt enkelt för djurisk, för dumt, rent mänskligt.
Varvat ner, slagit mig till ro. Vardagsavgiftningen har funkat kanon. Inte en dagisfärd, inte en uppstigning som borde gjorts för längesen. Man kostar på sig att läsa en stund om morgonen innan lillemannen staplar ner för trappan med kläderna i näven. Bosgårdsdalens öppna gräsfält som bryts av det blottade berget och måsarna som jagar möss kring en bondes traktor. Liv och rörelse, möjligheten att skarva på och göra verklighet av den där spontaniteten. Att leva med tiden på sin sida.
Jag trivs bra i det här landskapet. Fälten, vattnet den buskiga betesmarken. Dom där åldriga fruktträden som otuktat står med låg vid krona. Det får mig att känna mig hemma. Troligtvis för att jag i stort sett är född här och bott här till största delen av mitt liv men också för att det påminner så mycket om varifrån vi kommer. Afrikas savanne. Långt där nere i Etiopien. På flykt från djungeln. Är det öppna landskapets välbehag kommet ur att våra levnadsförhållanden var så goda i just den här miljön? Är det därför skogen känns mörk, farlig och mystisk? Som om trollen verkligen levde bakom dom där stenarna? Såg han något vi inte sett? Jag tänker på John Bauer.
Det gjorde han mest troligt inte utan den förlovade fantasin skapade de tavlor vi alla häpnar inför. Om barn, detta enligt en vetenskaplig undersökning väl omfattad, i låg och mellanstadie får titta på landskapsbilder och välja ut den mest trivsamma bilden så vinner savannenen med en förkrossande överlägsenhet.
Vi består idag av samma genuppsättning som när vi levde där på savannen för 200.000år sedan. Vissa lever väl där än? eller är det bara förmögna spionromans författare som tassar runt där bakom en inföding med gevär och kreditkort? Evolutionen går häpnadsväckande långsamt iallafall. Det är inte konstigt att människan skapar den miljö som varit så gynnsam så fort hen får möjlighet. Jag tänker på medelklassens villaförorter, stadens parker, betesmarken, den idylliska trädgården. Det sägs att alléns avstånd mellan träden är den samma som avstånden träden behövde på savannen för att få i sig tillräckligt med vatten. Vad vet jag men det känns som jag lagt ytterligare en pusselbit.
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer